Skip to main content

“Demokratin måste vinnas av varje generation för att bestå.”

För att ett demokratiskt parti ska få egen majoritet måste de politiska partierna göra ett väldigt dåligt jobb.
Det är alltså inte sannolikt att det inträffar.
Ändå är alla partier förstås skyldiga att redovisa vad deras ideologi eller ideal skulle innebära i en förlängning.
Det redovisas här.

 

Hur utvecklad är vår demokrati?

Många av oss tänker kanske att vi redan har en fullt utvecklad demokrati. Vi kan rösta en söndag i september vart fjärde år på det politiska parti som vi vill ska representera oss i riksdagen, vår kommun och vårt landsting. Ingen får se på när vi lägger våra tre röster. Räcker inte det?

Den amerikanske statsvetaren Robert A. Dahl (då tillsammans med Charles E. Lindblom) lanserade 1953 begreppet polyarki för att vi skulle kunna diskutera detta. Robert A Dahl, som med tiden blev en av världens mest berömda statsvetare, utvecklade sina idéer kring det här under hela sin karriär i ett flertal berömda böcker och tilldelades även Statsvetenskapens Nobelpris – det Skytteanska priset 1995.

Demokrati, som ju betyder folkstyre, var enligt Dahl var ett utopiskt och ouppnåeligt ideal. Polyarkier var de styrelseskick som var så demokratiska att de åtminstone mötte en grundläggande nivå av ett antal kriterier som Dahl listade ner. Dessa var:

  • Valda befattningshavare – betyder att viktiga beslut fattas av valda ämbetsmän.
  • Fria och opartiska val – betyder att ämbetsmännen väljs i ofta förekommande, opartiska val.
  • Allmän rösträtt – betyder att praktiskt taget alla vuxna har rösträtt vid val av befattningshavare.
  • Rätt att kandidera i val – betyder att praktiskt taget alla vuxna har rätt att kandidera till de offentligt valda befattningarna.
  • Yttrandefrihet – betyder att medborgarna kan uttala sig om landets politik utan att riskera något slag av förföljelser.
  • Alternativa informationskällor – betyder att det finns alternativa informationskällor som medborgarna har rätt att utnyttja och som skyddas av lagen.
  • Föreningsfrihet – betyder att medborgarna har rätt att bilda oberoende organisationer för att på så sätt förändra landets politik.

Den typ av representativa demokrati vi har i Sverige idag faller alltså under begreppet polyarki. Polyarkier kan i sin tur vara demokratiska i olika hög grad. Med det i bakhuvudet kan vi nu diskutera hur demokratisk vår polyarki är och hur vi kan göra den mer demokratisk och närmare Robert Dahls ideala demokrati – Folkstyret.

Sverige ligger nu på fjärde plats i världen i The Economists Demokratiindex och har tidigare varit så högt som på plats nummer ett. Vi tappade förstaplatsen i demokratiindexet bland annat på grund av att de politiska partierna inte helt ville offentliggöra hur de finansierar sig, vilket tolkas som ett tecken på en bristande transparens, och för att SD kom in i den svenska riksdagen, vilket tolkas som ett tecken på att det svenska samhället blivit mindre inkluderande av människor med annan etnisk eller kulturell bakgrund.

Den fortfarande höga placeringen ska förstås tolkas som att de flesta andra länder i världen är i än större behov av att utveckla sina demokratier. Det betyder naturligtvis också att Sverige, som ett av flera föregångsländer, har ansvaret att föra den demokratiska utvecklingen framåt. Om ett land som vårt låter demokratiutvecklingen avstanna så finns en risk att vi är med och etablerar ett tänkt demokratiskt tak för alla övriga att sträva mot. Dagens demokratiindex har en skala från 0–10 där Sverige ligger på 9,45 poäng. Om vi i Sverige utvecklar demokratin med nya metoder kan vi lyfta taket på skalan till 15, eller varför inte 100? Ett nytt mål för alla att sträva efter.

Den globala trenden går mot mindre demokrati

Nu växer ett globalt missnöje med demokrati som styrelseskick i många av världens länder. Man har kunnat mäta sig till detta i en stor undersökning som kallas World Value Survey. Man ser tecken på vad man kallar demokratisk dekonsolidering. Det betyder att de demokratiska rötter som vuxit ner i myllan i många av världens länder har börjat förtvina. När det väl har börjat så verkar det gå fort. I Polen, Ungern, Venezuela och USA har demokratiska idéer, värderingar och institutioner snabbt hamnat i en svår kris.

Hela det demokratiska idealet utmanas i Europa av antidemokratiska rörelser som Gyllene gryning i Grekland, Front National i Frankrike, Jobbik i Ungern och till och med Tjeckiens gamla kommunistparti som lyckats bli det tredje största partiet i landets parlament.
Den grundläggande förutsättningen att demokratin omfattar alla medborgare utmanas av nationalistiska partier främst i de rika länderna här i norra Europa. Sverigedemokraterna i Sverige, Dansk Folkeparti i Danmark, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinnländarna i Finland, AfD i Tyskland, SVP i Schweiz, FPÖ i Österrike och UKIP i Storbritannien är alla konservativa högerpartier som förutom det som har kommit att kallas välfärdschauvinism, att välfärden ska vara förbehållen en etniskt homogen och infödd befolkning, även har krav på mer ”lag och ordning”. På individnivå i Sverige är det lätt att hitta sympatisörer med en varierande grad av fientlighet mot, eller rädsla för, människor med avvikande kulturell eller etnisk tillhörighet eller bakgrund.

Europas populister, i definitionen illiberala demokrater, har sitt fäste i söder och öster. De utmanar liberala institutioner som oberoende domstolar och statsförvaltningar som varande illegitima hinder mot folkviljan. Viktor Orbán’s Fidesz i Ungern, Smer-SD i Slovakien, Vänsterpopulisterna Syriza i Grekland (som uppseendeväckande nog regerar i koalition tillsammans med högerpopulisterna ANEL), Podemos i Spanien och Lag och rättvisa som nu regerar i Polen har gemensamt att de inte är intresserade av dialoger eller kompromisser för att nå beslut som alla kan leva med och att de ignorerar minoriteters rättigheter.

Vad ska hända med den svenska demokratin under de närmaste åren? Spelar det ens någon roll för oss medborgare?
Ja, det gör nog faktiskt det. Istället för att följa den globala trenden mot en allt mindre demokratisk polyarki därför att vi är missnöjda med vårt styrelseskick har vi faktiskt möjligheten att istället fördjupa demokratin. Eftersom vi medborgare har en möjlighet att rösta om vårt öde en söndag vart fjärde år kanske vi ska se det som vår skyldighet att rösta så att vi får mer folkstyre till stånd?

För att vi ska kunna starta processen mot mer demokrati behöver det alternativet finnas när vi går till val. Därför finns det nya demokratiska partiet Folkstyret. Folkstyret är en väg för medborgarna att få inflytande i de politiska besluten. Folkstyret voterar i varje enskild fråga som medianåsikten, den statistiskt normala åsikten, mätt bland ett representativt urval av medborgarna. Det är snabbt, säkert, demokratiskt och representativt på riktigt.

Med Folkstyret invalt i en styrande församling behöver de övriga partierna på ett handgripligt sätt förhålla sig till folkviljan. De kommer behöva fråga sig hur de ska kunna gå emot folkviljan och ändå kunna säga att de representerar sina väljare. De kommer bli tvungna att fråga sig vad det kostar politiskt att tillsamman utmanövrera folkviljan. Väljarna kan komma att se att ett folkstyre är att föredra och i ännu större grad rösta för det i efterföljande val.

Demokratins alla sjukdomar kan botas – med mer demokrati

Om vi bestämmer oss för att öka det demokratiska inslaget i vårt styrelseskick och låter det närma sig Robert A Dahls ideala demokrati kommer vi medborgare upptäcka att den större möjligheten till effektivt deltagande kommer göra oss mer tillfredsställda. Vårt större deltagande kommer innebära en mer upplyst förståelse. Den större kontrollen över dagordningen kommer göra att den frustrerande vanmakten med elitstyret försvinner och även om du kanske inte tror det nu så kommer det fullständiga inkluderandet av alla medborgare göra så att toleransen till de som inte ser ut eller låter precis som du blir större. Vi kommer, givet det större deltagandet och den mer upplysta förståelsen, inse att vi är på samma lag och har ett fungerande samhälle som ett gemensamt mål.

Tänk om de enda som inte förlorar på att grupper av medborgare strider sinsemellan är de som sitter vid makten? Tänk om det så att ju mer inbördes stridigheter vi medborgare har – desto säkrare sitter de?

Genom att ligga i framkant med ett effektivare och bättre statsskick kan vi som land stå starkare i den internationella konkurrensen vilket främjar svenska medborgare och företag. Förbättringar i demokratin gör att alla medborgare känner ett större ansvar för samhället då de upplever en större delaktighet i den gemensamma samhällsutvecklingen.

Ett tillräckligt demokratiserat samhälle som möter fler medborgares krav på att få vara delaktiga, som låter medborgarna vara med och ha kontroll över dagordningen och som låter medborgarna deltaga på ett effektivt sätt i en fungerande demokratisk process har möjlighet till samma utvecklingspotential som livet självt.
En logisk konsekvens av större medborgerlig insyn och delaktighet i samhällsfunktionerna är en högre kvalitet i samhällsstyrningen vilket är den enskilt största bidragande faktorn till vad medborgarna upplever som ett gott samhälle med stort och väl spritt välstånd, god generell hälsa och låg grad av korruption.

Ett gott samhälle alltså. Ett gemensamt mål.

Om 290 720 medborgare röstar på Folkstyret kommer vi medborgare få direkt representation i riksdagen. Det är början på demokratiseringsprocessen.

Men vad skulle hända om fler än så röstade på Folkstyret? Hur blir det om de traditionella partierna gör ett så förskräckligt dåligt jobb att varenda en av oss hellre väljer att rösta på oss själva genom att lägga rösten på Folkstyret? I så fall kan vi ju inte räkna med att de politiska partierna längre klarar av sin uppgift att sätta aktuella frågor på agendan, bilda opinion och få fram lämpliga personer till förtroendeuppdrag. Det vore ju förstås en katastrof för demokratin lika mycket som om något annat politiskt parti skulle få alla röster. Men det är ändå ett scenario som ger oss tillfälle att måla upp en bild av hur ett samhälle skulle kunna styras utan partier.

Hur fungerar direkt representativ demokrati?

Medborgarna representerar sig själva

Direkt representativ demokrati kan fungera så här: Ungefär en gång vart fjärde år i genomsnitt blir varje röstberättigad medborgare tillfrågad i en votering i några sakfrågor på nationell, regional och lokal nivå. Man är del i ett slumpvis utplockat representativt urval av Statistiska centralbyråns register över totalbefolkningen (RTB). Då får man även chansen att lyfta ett eget förslag eller att backa upp någon annans redan inlämnade förslag på valfri nivå. Medborgarna har alltså kontroll över dagordningen och lika möjlighet att lyfta upp förslag till agendan. De kan själva identifiera problem på gräsrotsnivå och tillsammans med andra formulera förslag. För att fler medborgare ska kunna ansluta sig till förslagen, när det har kommit till deras tur att votera, publiceras de, tillsammans med alla andra förslag, på en offentlig demokratiwebb. Förslagen rangordnas i popularitetsordning och blir sedan en del i en voteringsrunda för andra medborgare att ta ställning till. Knappt tiotusen voteringsbrev skickas cirka 200 dagar per år ut till medborgare med tre lokala, två regionala och en nationell fråga att ta ställning till. På en fyraårsperiod kan vi alltså få svar på, och fattar 48 000 demokratiska beslut på dessa tre nivåer. Blir det inte väldigt mycket brev? Det blir exakt lika många brev som när vi skickar ut röstkort till alla ett vanligt valår. Skillnaden är förstås att vi får svara på relevanta sakfrågor som är lättare att ta ställning till istället för vi behöver översätta våra åsikter till abstrakta partisympatier.

En av de återkommande frågorna för denna representativa riksdag är att välja en regering som har de politiskt relevanta egenskaper som medborgarna efterfrågar. Deras uppgift är att ha en exekutiv makt som i sin tur kontrolleras och uppvägs av riksdagen som representerar folket. Precis som det sedan 1 januari 1975 står i vår grundlag.

Efter beslutet är fattat ska det implementeras av byråkrater på olika nivåer och positioner. Poliser, lärare, handläggare på myndigheter. Alla dessa samhällsbärare har precis som alla andra tillgång till besluten. De kommer också veta att dessa beslut är helt legitima (all offentlig makt i Sverige utgår nu från folket) eftersom det är medborgarna som har fattat dem.

Antingen får beslutet med tiden den önskvärda effekten. I så fall dyker kanske inte ärendet upp igen i steget agendasättning förrän det är dags att ändra på den av någon anledning som beror på någon omständighet som uppmärksammats av medborgare eller ämbetsmännen. Om inte den önskvärda effekten av beslutet uppnås kommer ett nytt förslag upp på agendan igen. Uppföljningen och kontrollen sköts alltså automatiskt av medborgare och brukare och hela processen fungerar som en välsmord demokratisk termostat som finkalibrerar politisk input för att uppnå önskad politisk output i varje sakfråga för sig.

Processen går runt cirka 200 dagar per år och blir ett levande demokratiskt system som vi medborgare både leder och följer. Utan möjligheter till politisk korruption, maktövertagande av odemokratiska ledare, märkliga och oförankrade prestigeprojekt för fantasisummor eller nationella samordnare som på sin höjd lyckas med att samordna regionala samordnare. En demokrati av folket, genom folket och för folket.

Eftersom hela meningen med demokrati är att vi var och en ska få styra så mycket som möjligt över våra egna liv finns ett “automatnej” som gör att vi inte kan besluta bort några mänskliga fri- och rättigheter. Beslut som är diskriminerande kan alltså inte fattas.

Voteringarna

Den stora riksdagen innebär förstås att inte alla kan sitta och votera i varje beslut i ett riksdagshus. Istället kan ett statistiskt urval av medborgare sitta hemma, på jobbet eller på bussen och votera.  Eftersom de redan är valda in i riksdagen (av sig själva) behöver de inte översätta sina åsikter till sympatier för olika partier. Istället har de en handfull frågor att ta ställning till. 1 nationell, 2 regionala och 3 lokala. En sista fråga är om de har en frågeställning de själva vill lyfta till votering.

Voteringen går rent praktiskt till så att medborgaren får ett brev till sin adress med frågorna, lite information om dem och hur voteringen rent praktiskt går till. Medborgaren uppmanas att söka information, bilda sig en uppfattning och tänka över saken några dagar. På den webbaserade röstningsportalen finns även möjlighet att ansluta sig till deliberativa forum med de som ska svara på samma fråga. Sex frågor och sex möjliga deliberativa forum alltså. Nästa gång man kanske har sitt Bank-Id framme för att betala sina räkningar avlägger man sina svar med datorn eller sin smarta telefon. (Det finns i dagsläget 7 miljoner Bank-Id.) Om man väntar till efter i brevet sista angivna dagen så kommer man i systemet automatiskt registreras som att man avstått. Skulle man inte ha Bank Id kan man ange den tryckta koden som finns i brevet och har man ingen dator eller smart mobil får man ringa och uppge den och sina svar alternativt skicka tillbaka den ifyllda voteringslappen med posten.

(Klicka här för att se ett exempel på hur ett brev kan se ut. Det är en PDF som öppnas i en ny flik.)

Om 9375 stycken brev med sex frågor var (+ den sjunde om egen fråga att lyfta till votering) skickas 200 dagar per år kommer alla röstberättigade varit med och voterat minst en gång var då fyra år passerat.
Lika många brev har då alltså skickats ut som när dagens röstkort skickas ut till ett vanligt val.
Vi har under tiden fått statistiskt säkra svar på cirka 48 000 nationella, regionala och lokala frågor.

Det mest ”statistiskt normala” svaret är voteringarnas utfall och ska verkställas. Det är svaret från den grupp som statsvetare kallar medianväljarna. På så sätt tas automatiskt proportionerlig hänsyn till de som är av annan åsikt.

I följande punkter redovisas några anledningar till varför voteringarna går till på det här viset.

Färre frågor med högre relevans ger högre svarsfrekvens.

I riksdagsvalet 2014 var det 87 % (www.scb.se) som röstade. Det är en hög siffra för en representativ demokrati. Eftersom riksdagen redan är vald i en direkt representativ demokrati är det dock inte den siffran vi ska jämföra med. Det är snarare de cirka 75 % (Sveriges Riksdags Öppna data) som den nuvarande riksdagen kommer upp i vid sina röstningar.

Den som voterar i en direkt representativ demokrati har enligt röstningskalkylen  (Anthony Downs:1957) mycket större benägenhet att deltaga då de blir upplysta om att de har mycket större möjlighet att påverka utfallet om de är kanske en av 1 000 istället för en av 7 500 000. (7 500 gånger större närmare bestämt.)

Sannolikheten att någon röstar är lika med sannolikheten att rösten man lägger har någon betydelse för valets utgång, gånger fördelen det ger om det förslag man röstar på vinner, plus känslan av att man gör något bra för samhället, minus ansträngningen man behöver göra för att rösta.
Högre svarsfrekvens betyder i en demokratisk mening större legitimitet.

Säkerheten

En sak med e-votering (som det av praktiska skäl kan finnas inslag av) som oroat några debattörer är att de som väljer ska påverkas av andra. Särskilt uppmärksammat efter att USA:s underrättelsetjänster rapporterat om ryska cyberangrepp i samband med det amerikanska presidentvalet. Förutom risken för cyberangrepp menar de också att det bakom skärmen i vallokalen finns större chans att bevara valhemligheten.
Den som gått för att rösta i en vallokal tillsammans med någon annan vet att om den medföljande är nyfiken så krävs det att man plockar på sig alla partiers valsedlar, gärna fler av varje, och tar med sig in bakom skärmen. Om sällskapet är av den kontrollerande sorten som problemställningen förutsätter kommer det beteendet verka misstänkt och denne kommer utgå från att man inte röstat enligt dennes vilja. På så sätt är den valhemligheten inte mycket värd. Om en person blir styrd av en annan vid svarandet på tre sakfrågor blir det voteringstekniska felet mindre även att det är förkastligt i ett demokratiskt hänseende. Även här ska situationen jämföras med voteringarna i riksdagen där vi vet att alla i ett visst parti eller block har ett mycket hårt tryck på sig att trycka som de andra i den egna gruppen.

Valhemligheten är således rimligtvis större och säkerheten högre i hemmet eller på bussen än i riksdagens plenisal.
Att utländska aktörer ska kunna störa voteringarna med cyberangrepp är inte troligt. Eftersom voteringarna pågår i stort sett varje dag och dygnet runt från ett slumpmässigt urval av flera miljoner möjliga voterande kan man tvärtom anse att säkerheten är mycket stor. Otillbörlig påverkan av voteringarna kommer istället ske genom media precis som nu.

Voteringsportalens verktyg för transparens och deliberativ demokrati

Alla voteringsdata anonymiseras och blir offentliga efter voteringen stängts. Alla medborgare kan på så vis se och bedöma det demokratiska underlaget till besluten.

Man kan givetvis själv se hur man själv har voterat i de frågor man tilldelats så att man kan verifiera att det har gått rätt till.

Ibland kan det behövas information och stöd till voteringar i ämnen som inte får uppmärksamhet i media. Tidningar är exempelvis nästan undantagslöst politiska organ knutna till partier eller ideologiskt orienterade och kanske saknar intresse att av belysa vissa frågor. En del frågor kan vara för lokala för medial uppmärksamhet och en del kan vara för medialt ointressanta.

På voteringsportalen ska det därför finnas medborgarpaneler för de som vill diskutera besluten sinsemellan.

Beslutskvaliteten

Något som brukar framhållas som en fördel med representativ demokrati är att professionella beslutsfattare har mer tid på sig att sätta sig in i varje fråga så att de kan fatta bättre och mer insatta beslut. Det kan röra sig om till 500–700 voteringar per riksdagsår.
I själva verket fungerar det inte så i riksdagen idag, att alla riksdagsmän sätter sig in i tillräckligt mycket bakgrundsfakta till alla voteringar för att garantera kvaliteten.
Medborgaren som endast har att besluta i en handfull aktuella frågor, en nationell, två regionala och tre lokala, har däremot en lätt uppgift att bilda sig en uppfattning.
Särskilt med stöd av rapportering i media och den allmänna samhällsdebatten. Beslutskvaliteten blir alltså mycket högre än i dagens riksdag.

Felkällor

Direkt representativ demokrati beskrivs förenklat, och delvis med rätta, som att beslut fattas baserat på opinionsundersökningar. Opinionsundersökningar omges av en svärm av ord som exempelvis ”felmarginal” och ”mätosäkerhet”.
Man måste dock vara medveten om att det är en helt annan sak att förutse hur ett valresultat kommer att bli mellan ett antal partier och att ta reda på vad en representativ del av befolkningen tycker i vissa sakfrågor.

De som voterar i en direkt representativ demokrati är medvetna om att de väljer och inget annat. Det är ett skarpt läge och det finns inget stödröstande och mindre av taktik.

Andra fenomen som brukar bekymra de som gör opinionsmätningar är exempelvis tystnadsspiralen eller Bradley-effekten.
Eftersom de som voterar i en sakfråga oftast inte vet vad de andra kommer svara kan inte tystnadsspiralen uppstå annat än som en oundviklig, naturlig del av den vanliga opinionsbildningen.
I den mån Bradley-effekten verkar annat än vid personliga intervjuer är den bara positiv i en demokratisk mening.
Känner man att, efter att man tänkt över saken, behöver skärpa sig och lämna ett mer egalitärt, demokratiskt eller humanistiskt orienterat svar på en fråga i en votering kommer det tillsammans med adaptiv preferensbildning (Jon Elster:1983) att verka som en demokratisk självfostran i det att man jämkar sin åsikt efter det svar man givit.

Den allt överskuggande felkällan i både väljarundersökningar och val, att de tillfrågade måste översätta sina åsikter till väljarsympatier, tas helt bort. Precis som alla studier påverkar det man vill studera påverkas väljare av, och till, sitt val oavsett om de ska svara på sakfrågor eller välja parti. Det är oundvikligt.

Den demokratiska nyttan

Vi ska inte behöva votera mer än det behövs. Det är slöseri med resurser. Skulle det behövas kommer takten på voteringarna ökas (eller minskas) av sig själv. Det kan inträffa om fler och tätare beslut behövs för att administrera det gemensamma eller om medborgarna önskar få mer demokrati enligt Robert A. Dahls fem kriterier.

Väljarna väljer frågorna – men inte vilka frågor de ska svara på.

Med Direkt representativ Demokrati kan de som voterar föreslå frågor till votering. De frågor som föreslås av så många att de skickas ut till votering kommer att skickas till andra medborgare än de som ställt dem. På så vis får vi reda på exakt vad medianväljaren tycker. Vissa av frågorna kan av kontrollorsaker inverteras så att hälften får svara med en motsatt svarsskala. Hur den enskilda sakfrågan viktas i betydelse jämfört med andra är en annan fråga som andra medborgare svarar på. På så vis får vi reda på exakt hur viktig den är för medianväljaren.

I alla demokratiformer är det faktum att vi medborgare är många ett bekymmer som behöver hanteras på olika sätt. Alla kan inte sitta med vid bordet och alltså behöver politisk ojämlikhet uppstå. Men inte direkt representativ demokrati som istället bygger på att vi är många som kan dela på jobbet och ansvaret.

Egenskaperna hos direkt representativ demokrati

Funktionen i princip

Principen för en direkt representativ demokrati. Denna cykel är kontinuerlig och säkerställer folkstyre. (Demokrati)

 

Principen för en representativ demokrati. Cykeln stannar vid punkterna 3 och 4 i fyra år. Ingenstans i processen uppstår folkstyre.

Inte en tekniklösning.

Den som förespråkar demokratiska modeller med andra direktdemokratiska inslag har lätt att hamna i en teknisk diskussion.

Direkt demokrati har anor från antiken och att anpassa det till ett modernt samhälle är svårt utan särskilda tekniska lösningar. De som ser modern teknik som en möjlighet tycker att det är en fördel medan andra ser det som en svaghet.

De som förespråkar representativ demokrati har tagit för vana att rikta in sig på den tekniska sidan av den direkta demokratin för det är en diskussion de känner att de enkelt kan vinna. De målar upp ett scenario där de beskriver den moderna digitala direktdemokratin som ett tekniskt lapptäcke för att sedan peka ut sömmar som inte håller eller där lappar till och med saknas.

Direkt Representativ Demokrati, eller Folkstyre, som vi förespråkar är inte en tekniklösning. Däremot kan den förstås med fördel bruka precis samma moderna teknik som dagens representativa demokrati använder. Det tekniska motargumentet blir därför omöjligt att ta till.

Var fjärde år skickar valmyndigheten ut röstkort till alla vi som ska rösta. Informationen tas ur skatteverkets folkbokföringsregister. Lite mer än 7 miljoner röstkort trycks och distribueras med post.
Samma information används till röstlängder som trycks och skickas ut till de 6 227 valdistrikten i Sverige.

Det här kan givetvis göras, utan datorns hjälp, i skenet av ett (oändligt antal) stearinljus men eftersom vi nuförtiden har datorer, tryckerier och rationell teknik för postsortering och distribution så används de förstås till den här uppgiften.

Samma teknik används lika självklart i en Direkt Representativ Demokrati.

Det är inte någon teknisk utmaning att plocka ut knappt 10 000 medborgare per dag ur samma register och skicka dem var sitt brev med frågor. Det är heller ingen teknisk utmaning att samla in svaren från voteringarna.

Den engelska liberalen och politikern James Bryce kunde inte förutse att det svenska skatteverket och valmyndigheten enkelt skulle kunna lösa det här problemet för mer än hundra år sedan när han var den här lösningen på spåren – men han förutsåg att det demokratiska behovet skulle uppstå. Nu är vi bara lite god vilja, ett par databastabeller och några rader kod bort från att skapa den ”maskin” för att mäta folkviljan som han tänkte skulle användas för att förverkliga demokratins fjärde stadium – Folkstyret.

Demokratisk Kompatibilitet

En egenskap med en ny demokratisk modell som inte ska underskattas är kompatibiliteten med andra demokratiska system. Speciellt det system man eventuellt lämnar eller ska växa inuti.
För att införa direkt representativ demokrati behöver man använda det enda demokratiska verktyg som ännu finns till buds för medborgarna. Valet.
För att verka inuti en representativ demokrati måste man vara ett politiskt parti.

Ett syntetiskt parti, som ”Folkstyret”, kan verka direkt representativt inom en representativ demokrati.

Folkstyret har givetvis ingen egen politik utan använder sin partibeteckning som en demokratisk, trojansk häst. Väl invald i en styrande församling används mandaten för att rösta som medianväljarna, den normala åsikten, i varje sakfråga.

För att räkna ut en mandatfördelning efter ett riksdagsval behövs förstås till att börja med ett valresultat, men antalet röster som krävs för att ta en plats i riksdagen är knappt 300 000. Det parti som kommer in i riksdagen, precis över spärren, med 4% kan räkna med ett dussintal platser.

En annan aspekt på kompatibilitet är att inget demokratiskt alternativ fråntas medborgarna. För de medborgare som har en partipolitisk ideologi finns inga hinder mot att kopiera det partiets svar istället för att tänka efter vad man själv tycker i frågorna man har att votera i.
Inget alternativ försvinner således för den som vi ha kvar representativ demokrati – men nya demokratiska friheter öppnar sig.

Skalbarhet

Ett demokratiskt system ska fungera i olika skala. Från minsta möjliga demokratiska enhet till största möjliga. Direkt representativ demokrati är helt skalbart eftersom det bygger på en sådan enkel och grundläggande princip:

  1. Ta reda på den normala viljan/åsikten/förhållningssättet i gruppen.
  2. Implementera det.

På det sättet fungerar många demokratiska familjer. Förmodligen är det vanligare i familjer än regelmässiga omröstningar på direktdemokratiskt vis. Alla ser till att lära känna de andra i familjen och agerar därefter. Den som köper hem biffar till familjens vegetarianer får inte förnyat förtroende med hushållskassan.

Det är ett intressant tankeexperiment att på samma sätt skala ner den representativa demokratin till familjenivån. Vad man kan få se kan upplevas som en spegling av hur man kan förmoda att förhållandevis demokratiska familjer fungerade i den representativa demokratins barndom och kanske en förklaring till hur konstruktionen en gång skapades. Vi ser scenen framför oss. 1920-talets Sverige. En mamma och en pappa som vet bäst och en barnaskara som i bästa fall får möjlighet att uttala sitt stöd för den ena eller andra föräldern och på så vis få lite av sin vilja igenom. En mor (till vänster i bild) som ömmar för de svaga, själv i en utsatt position, och en far (till höger) som skrockande förklarar att ”jovisst, men man måste ha ordning på finanserna”. Oftast slutar det ungefär som far har tänkt för han har kontroll på pengarna, är starkare rent fysiskt och så är maktstrukturerna i samhället byggda av män före honom…

Subsidiaritet

Beslut ska fattas så när medborgarna som möjligt.

Maktpyramid - Representativ Demokrati

Maktpyramid – Representativ Demokrati

Så här beskrivs det på Svenska Wikipedia: ”En vanlig sammanfattning av subsidiaritetsprincipen är att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. Till detta bör också läggas högre nivåers skyldighet att stödja lägre nivåer.”

Det här är den demokratiska princip som idag kränks allra lättvindigast av politiska makthavare. Det finns flera anledningar till det. Det upplevs som enklast och effektivast att styra uppifrån. Man kan hänvisa till samordningsvinster med mera.

Samtidigt är de regelmässiga kränkningarna av subsidiaritetsprincipen en av anledningarna till att styret förlorat sin legitimitet.

För att illustrera hur de olika demokratiska systemen hanterar det kan man tänka sig den klassiska bilden med maktpyramider.

I representativ demokrati är statsministern, med sitt partis verkställande utskott, högst upp tillsammans med regeringen och längst ner i pyramiden är medborgarna.

I en direkt representativ demokrati är du i toppen av pyramiden tillsammans med de medborgare som finns omkring dig på lokal nivå. I skiktet under dig

Maktpyramid - Direkt Representativ Demokra

Maktpyramid – Direkt Representativ Demokrati

de medborgare som finns omkring dig på en regional nivå. Längst ner i pyramiden är de som finns på en nationell nivå. Där finns även de generella och nationella stödfunktioner som behövs. Lagstiftning, nationellt försvar m.m. Vi har alltså varsin pyramid som speglar hur vi uppfattar verkligheten omkring oss och det inflytande vi behöver för att känna ansvar för, och tillit till, vår omgivning.  Direkt representativ demokrati erkänner dig och ditt behov av inflytande.

Redan språkbruket visar på en väsentlig skillnad. I citatet från ”Wikipedia står att ”beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå”.

I direkt representativ demokrati, Folkstyre, är subsidiaritetsprincipen, eller närhetsprincipen, inbyggd i själva systemet och legitimiteten är säkrad genom att vi på ett naturligt sätt har större inflytande i vår närhet.

Frågor som påverkar människor behöver inte gälla geografiska områden som råkar följa regions- eller kommungränser.
Det kan lika gärna gälla medborgare som bor längs sträckningen av en väg, en älv eller på ett visst avstånd till ett sjukhus eller en flygplats. Därför måste inte begreppen kommuner eller landsting användas som avgränsningar för voteringar i en direkt representativ demokrati. Kommun och landstingsgränser är ekonomiska gränser och pengar går alltid att flytta.

Om beslutet gäller dig, och du kan hållas ansvarig för dina handlingar, så ska du ha rätt att votera.

Representantens prestige

Arbetet med att få till stånd ett politiskt beslut kan göra att de politiska ledarna känner en svårhanterlig prestige knuten till beslutet. Om det visar sig att beslutet eller åtgärden var dåligt eller verkningslöst gör prestigen att beslutet inte kan återkallas eller ändras i rimlig tid. Bara ett nytt val och en ny majoritet kan göra en rättelse möjlig.
Folkets opinion känner ingen prestige. Om en beslutad åtgärd inte fungerar provas en ny.

Folket kan verka tillsammans som en demokratisk organism och utvecklingen av politiken får på så sätt samma potential till utveckling som livet självt.

Övergången till direkt representativ demokrati

För att göra övergången så enkel som möjligt från en representativ demokrati till en direkt representativ demokrati använder vi samma språk och benämningar så långt det är möjligt som i den nuvarande lagstiftningen. Det är därför de som idag är röstberättigade alla kommer att sitta i en ”riksdag” och ”votera” exempelvis. Det gör också tydligt hur systemet fungerar.

Det gör också att förhållandevis små justeringar behöver göras i riksdagsförordningen, regeringsformen med mera.

För att ändra i dessa lagar behövs två av varandra efterföljande beslut med samma innehåll i två olika riksdagar eller ett riksdagsbeslut följt av en folkomröstning.

Vilka problem med representativ demokrati undviks med direkt representativ demokrati?

Toppstyrda Partier

Den tyske sociologen Robert Michels formulerade 1911 den statsvetenskapliga principen Oligarkins järnlag. Den säger att alla organisationer, även politiska partier, oundvikligen blir till oligarkier. Oligarki är ett grekiskt ord som betyder ungefär ”fåtalsvälde”. Alltså att makten koncentreras till en eller ett fåtal personer i organisationen. Ordet ”järnlag” kan ju låta lite konstigt i vår tid men det syftar just till det oundvikliga i mekanismen. Förmodligen lät det väldigt modernt 1911.

Orsakerna till mekanismen ligger i hur en organisation är uppbyggd och hur ledningen av den utvecklas över tiden. Ledningen skapar en miljö åt sig själv där de har all information och styr flödet av den till resten av organisationen. Till ledningen värvas andra i organisationen som är likasinnade. Ledningen blir i konkurrens med andra politiska partiers ledningar mer och mer specialiserad och skicklig och skillnaden i kompetens mellan ledningen och medlemmarna ökar. Ledningen har till slut ett maktövertag som medlemmarna inte rår på. Politiken formas av ledningen och ”rullas ut” till medlemmarna.

Eftersom utvecklingen är ofrånkomlig känner vi igen det här i alla politiska partier i Sveriges riksdag. Det har på senare tid resulterat i att exempelvis Miljöpartiets riksdagsgrupp beslutat att Carl Schlyter och Valter Mutt ska lämna sina poster därför att de inte ställer upp på partiledningens egen politik (oligarkin) utan istället verkar för den politik som bestämdes av partimedlemmarna på partistämman (demokratin).

Robert Michels slutsats är att demokrati och organisationer, som politiska partier, är oförenliga.

I en direkt representativ demokrati står de politiska organisationerna utanför beslutsprocessen. Den direktvalda regeringen har bara mandat att genomföra de beslut som medborgarna i sin riksdag har fattat. De övriga myndigheter och samhälleliga institutioner som behövs för administration och verkställande av de politiska besluten kommer enligt Oligarkins järnlag fortsatt vara odemokratiska. Det är därför viktigt att det tillsätts resurser för att lagföra de tjänstemän och myndighetsutövare som bryter mot offentlighetsprincipen och sekretesslagstiftningen.

Korruption

En suppleant i regeringspartiets verkställande utskott får en lägenhet av kommunalarbetarförbundet. Vad betyder det för hur hon talar för deras intressen där?
Den absolut rakaste vägen till att köpa ett politiskt beslut är rimligen att få en majoritet i regeringspartiets verkställande utskott. Vem ska stoppa det beslutet? Inte några regeringskoalitionspartners, inte oppositionen, inte de egna medlemmarna. Ingen.

Det är sant att makt korrumperar. De som har makt och personliga kontakter med andra som har makt börjar snart utbyta tjänster med varandra. Det är en del av det politiska spelet och en integrerad del av representativ demokrati.

I en direkt representativ demokrati är det annorlunda. Den onda cirkeln av allt mer koncentrerade rikedomar hos starka individer, fackförbund, finansmarknaden och deras medarbetare i tankesmedjor, intresseorganisationer och policyprofessionella som tar ett grepp om politikerna och de politiska besluten bryts.
För att påverka en riksdag bestående av alla medborgare behöver man verka i det offentliga där man kan bemötas av kritiker.

Höger- och vänsterpopulism

I det avstånd som uppstår mellan den styrande eliten och folket gror fenomenet populism.
Det är på så sätt egentligen en sund reaktion på ett systemfel.
Ju sämre folket blir representerade av de som ska representera dem desto större blir de som när sig på det missnöjet.
Direkt Representativ Demokrati kan sägas vara ett uttryck för en demokratisk, egalitär, populism i det att den erkänner att det finns ett avstånd mellan styret och folket och vill sluta det.

Odemokratiska populister är ett problem i det att de har ofta alltför enkla, och i sak isolerade, lösningar på de problem de upplever. De vill inte ta bort avståndet mellan styret och folket. De vill ersätta det med ett auktoritärt styre. Eftersom de växer i ett starkt missnöje kan rörelserna och deras reaktioner bli våldsamma och skada samhället och medborgarnas sammanhållning. Nästan alltid hävdar de att om bara invandringen stoppades skulle allt vara frid och fröjd.

Den auktoritära populisten befinner sig, liksom de politiska partierna, inom fåtalsväldets legitimitetsgräns. För att ge sken av att vilja uppnå större politisk jämlikhet vill den tillåta folkomröstningar i frågor där den tror sig kunna ha framgång. Det är dock ett övergående fenomen och medborgarna kommer inte ges möjlighet att delta i den framtida agendasättningen. Den auktoritära populisten vill ha makten själv och kommer använda den för att navigera sig nedåt till vänster i diagrammet.

 

All politik som drivs uppifrån utan folklig förankring genererar detta utfall av missnöje. Politik som kommer nerifrån och upp upplevs som legitim och rättfärdig.

Den som vill påverka politiken, till att exempelvis bli mer generös och öppen för flyktingar, behöver påverka folket att ta denna ståndpunkt. Om man istället tar den snabba vägen och påverkar den styrande eliten att föra en politik utan folklig förankring skapar man på köpet ett populistiskt parti eller en Donald Trump.

Ingen populist kan påstå att inte folket får säga sitt i en direkt representativ demokrati.

Röstningen

Korrumperad betyder förvanskad eller förvrängd. När medborgaren ska välja ett av 7-8 politiska partier förväntas denne översätta sina åsikter i sympatier för ett politiskt parti. Redan vid valurnan är medborgaren alltså tvungen att ge avkall på sina egna åsikter och välja ett av de åsiktspaket som finns. Redan vid valurnan är alltså rösten förvrängd, förvanskad och demokratin korrumperad.

Genom blockpolitiken förvanskas rösterna ytterligare. Om det parti du valt blir satta att regera så gör de det tillsammans med andra partier som är politiskt positionerade från vänsterkanten och in till mitten eller från högerkanten och in till mitten. Om du röstade längst ut till vänster är du rimligtvis missnöjd eftersom din röst även blev delvis en röst på mitten. Samma sak om du röstat på den yttersta högerkanten för även din röst blev delvis en röst på mitten. Men om du tillhör den stora skaran mittenväljare innebär det att du måste välja om ditt val ska kantra åt höger eller vänster. För dig finns inget mittenalternativ.

Man får ofta höra små partier som knappt kommit in i riksdagen på sina partistämmor skryta om hur de tvingat igenom både det ena och det andra beslutet under en mandatperiod trots att de är fått så få röster. Avsikten är givetvis att säga till sina medlemmar att de är fantastiskt duktiga förhandlare. Vad vi väljare hör är att demokratin inte fungerar eftersom ett parti har fått större politiskt inflytande än vad de har demokratiskt stöd för.

Inom en direkt representativ demokrati finns inget spel, blockpolitik och överenskommelser.

Slöseri med skattemedel – Vinster och förluster i välfärden.

Det här är ett stort ämne som kan utvecklas hur mycket som helst. Istället för att göra det kan vi bara konstatera att problemet är stort. Diskussionerna om både vinsterna och förlusterna i välfärden är tydliga exempel.
I en direkt representativ demokrati blir det tydligt för medborgarna att de använder sina egna pengar när de beslutar hur skattemedel ska fördelas i välfärden. Nyttan ställs mot kostnaden.

Skatteflykt

Det så kallade skattefelet på 133 miljarder kronor är pengar som undanhålls skatt på olika sätt.

Det är inte alldeles ovanligt att de privatpersoner som undanhåller samhället skatt kan göra det med motiveringen att politikerna slarvar bort skattepengarna. Det faktum att skattemedel slösas gör alltså att systemets legitimitet skadas och skatterna blir svårare att driva in.

En annan anledning, speciellt för mycket finansiellt starka företag, är förstås om skatterna upplevs vara för höga. Då finns det helt enkelt mer pengar att tjäna på att inte betala skatt. Det finns en Lafferkurva som beskriver allt det här och på vilken skattenivå staten kan göra det optimala uttaget. Det optimala uttaget är alltså den nivå där staten kan klämma ut det största beloppet ur medborgarna och företagen innan de börjar skattesmita så mycket att intäkterna sjunker.

Från en skattebetalares synpunkt är det optimala skatteuttaget den nivå där staten tar ut precis så att det täcker kostnaderna för en väl fungerande välfärd utan något slöseri.

Bidragsfusk

Socialförsäkringssystemet omfattar ungefär 220 miljarder årligen. Ungefär 750 miljoner kronor av dessa är oriktiga utbetalningar som upptäcks av försäkringskassan.

Mängdbrott, som föräldrar som oriktigt sjukanmäler sina barn och håller dem hemma från förskolan eller skolan för att de ska få en större ersättning från Försäkringskassan än vad de har rätt till, är svårare att upptäcka. Det är dessutom lätt för många som har det socialt eller finansiellt svårt att rättfärdiga. Man upplever att man plockar småpengar ur samma gigantiska skattkista som politikerna öser ur och proppar fickorna fulla med.

I en direkt representativ demokrati är det tydligt att det är våra gemensamma pengar.
Det gör det tydligt att det inte bara en stöld från samhällets fattiga, det är också ett allvarligt svek mot barnen som får betala med missad skolgång för att föräldrarnas ekonomi inte ska drabbas av en karensdag.

Inkludering av grupper som inte representeras i en representativ demokrati

Identitetspolitik är en sak, demokratisk representation är en annan. En demokrati som till och med har ordet ”representativ” i sitt namn borde åtminstone kunna ha täckning för detta.

Det finns dock medborgare som representeras extra lite jämfört med de medelålders till äldre män med svenskt ursprung som helt dominerar svensk demokrati.

Individualister

Svensk representativ demokrati bygger på föreningslivet. Det här utesluter effektivt individualister som kan vara enormt företagsamma men har litet intresse för föreningsliv och segdragna möten. Individualister skapar ett enormt välstånd för vårt land genom att driva företag och annat. Demokratin, och landet, skulle ha stor nytta av deras engagemang.
I värsta fall lobbar de istället direkt mot den representativa demokratins svagaste länk, politikerna.

Rörelsehindrade

Det finns drygt en halv miljon rörelsehindrade i landet. Till rörelsehindrades demokratiska rättigheter hör inte bara att delta i demokratiska val utan även att kunna väljas in i en demokratisk församling. I en direkt representativ demokrati är de invalda och välkomna.

Lika inflytande oavsett kön

Idag finns en överrepresentation av ett av könen i den kommunala demokratin. Det speglar inte den verkliga fördelningen i samhället. Det är många som arbetar hårt på många plan med anledningarna till den stora snedfördelningen. Någon anledning att ha de ojämlika strukturerna inbyggda i det demokratiska systemet finns inte.

Lika inflytande oavsett ursprung eller trosuppfattning

Ingenstans i voteringarna i en direkt representativ demokrati ställs oväsentliga frågor om kön, ursprung eller trosuppfattning. Medborgaren behöver inte motivera sina beslut. Det är möjligt och ofta högst troligt att det i enskilda fall finns sociala samband och faktorer som påverkar besluten men det har ingen betydelse om det är religioner, politiska ideologier eller annat.

Framtiden

Vi är medlemmar i EU. Därför behöver vi i det sammanhanget ha politiker som representerar oss där. Politiker och politiska partier är också viktiga för samhällsdebatten och för opinionsbildning.

Vi har gjort oss fria från den omoderna kungamakten, men vi är fortfarande en monarki med en kung som har officiella uppgifter.

Vi har även skakat av oss det omoderna styret från präster och adelsmän, men vi har fortfarande kyrkor, präster och ett riddarhus även om det numera bara är symboler för något som var relevant i historien.

Politiker och politiska partier har en plats i en direkt representativ demokrati, fast de har då inte har mer politisk makt än vi andra har. I och med att de inte behöver sitta i de beslutande församlingarna kan de istället engagera sig i tankesmedjor, politiska debatter och ideologisk utveckling.

Om beteckningarna

Den första anledningen till att den föreslagna demokratimodellen kallas Direkt Representativ Demokrati är att folket representerar sig själva direkt istället för att styras av representanter för politiska partier.

Den andra anledningen är att eftersom representativ demokrati är så dominerande för tillfället så måste man inse att alla andra modeller behöver förhålla sig till den. Om vi skulle kalla den nya föreslagna modellen för ”demokrati” kort och gott (eftersom det betyder ”folkstyre”) skulle ingen förstå vad vi menar när vi säger att vi vill införa ”demokrati”.
I en språklig mening har vi ju redan demokrati – men inget folkstyre i någon politisk mening.

Micke Ströberg

Bloggar här på Folkstyret om hur och varför vi ska demokratisera det svenska samhället. Vill du läsa mer om mig och vem jag är kan du göra det på sidan om källkritik. Vill du skicka mig ett mail för att fråga något kan du göra det på micke.stroberg@folkstyret.se

2 kommentarer

  • Hans Sundkvist skriver:

    Hej!

    Jag gillar verkligen att någon presenterar ett alternativ till Politikernas maktmissbruk! Heders!

    Jag har dock EN allvarlig invändning mot Er metod; Varför envisas ni med att bara låta ett URVAL av befolkningen göra sin röst hörd vid votering???

    Varför inte ALLA?

    Jag anser att er metod med statistisk urval enbart tillför osäkerhet och krångel, utan någon som helst vinst gentemot ett fullständigt Folkstyre, med genuina Folkomröstningar: Metoden ger dock flera förluster, särskilt vad gäller “smala” frågor som huvudsakligen berör en väldigt liten del av befolkningen, så kan inte rimligen ett sådant statiskt urval bli representativt.

    Keep up the good work, men låt ALLA vara med! :-D

    • Micke skriver:

      Hej Hans!
      Tack för vänlig uppmuntran!

      För att svara på din fråga: Det finns förstås en anledning till att det är tänkt så.
      Direkt representativ demokrati är utformad så att den ska vara lätt att förstå (givet att man är bekant med hur vår svenska variant av representativ demokrati fungerar).

      Den är också utformad så att den som förespråkar representativ demokrati inte ska kunna argumentera emot utan att sätta sig själv i en dålig dager.
      De som livnär sig på vårt nuvarande demokratiska system gillar nog direktdemokrati därför de vet hur de snabbt och enkelt kan avfärda den med argument av teknisk art.
      Den i särklass vanligaste är att inte alla kan vara med och bestämma i allt – det funkar bara inte. Oavsett vad som händer i Schweiz finns det i Sverige professorer i statsvetenskap som säger att det aldrig någonsin kan fungera.
      Eftersom det är en argumentation som inte kan vinnas har vi helt sonika tagit bort det motargumentet.

      Plåster på såren: Om du tittar igen under rubriken “Voteringarna” i dokumentet ovan så beskrivs en rutin för hur underlagen för voteringarna ska skickas ut till de som ska votera med en hastighet av 9375 stycken per dag, 200 dagar per år. (Den magiska gränsen om man vill slippa motargument eftersom det är precis så många röstkort som skickas ut inför varje riksdagsval).
      Det du frågar efter är väl egentligen bara att den här rutinen ska köras i en högre hastighet?
      Om vi tillsammans kan få rutinen på plats så kan vi säkert enas om hastigheten sen :)
      //Micke