“Partikrisen är kanske i själva verket födslovåndorna för en ny form av demokrati som växer fram på medborgarnivå.”

Citatet ovan är hämtat ur Nya Svenska Väljare av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg och finns i stycket “Fribytare på frammarsch”

Vad är det för spännande som händer?

Precis som man kan vara olika intresserad av fotboll på olika sätt kan man vara olika intresserad av politik på olika sätt.
I slutet på sjuttiotalet kom en professor i statsvetenskap, Olof Petersson, på idén att dela upp valmanskåren i fyra olika grupper värda att hålla ett öga på. Han kallade de fyra väljargrupperna för Partiaktiva, Vaneröstare, Passiva och Fribytare.

Partiaktiva

Partiaktiva var den gruppen som hade en tydlig partiidentifikation och ett politiskt intresse. De var klart vanligast 1968 med 34%.
För att jämföra med fotbollsintresse kan man säga att de här hade ett favoritlag och gick på matcher. De hade även en halsduk med lagets emblem och färger. Tyckte om att spela fotboll själva om tillfället bjöds.

Vaneröstare

Vaneröstare kallades den näst största gruppen. De var inte intresserade av politik men hade en partiidentifikation. De visste alltså på vilket parti de skulle rösta men brydde sig inte om varför. Kanske fanns det ett socialt tryck att rösta på ett speciellt parti från någon närstående dominant individ eller så tillhörde man en grupp med uttalad politisk ideologi som man egentligen inte delade. Det kunde också vara en familjetradition att rösta på ett visst parti till exempel. Vaneröstarna uppgick till hela 31% 1968.
Fotbollsliknelsen: De visste att de skulle hålla på GAIS, hade halsduk, men var inte intresserade av fotboll.

Passiva

Den passiva gruppen var 22% 1968. Det var en grupp med varken politiskt intresse eller partiidentifikation.
För att jämföra med fotboll igen så kunde de råka ha en halsduk men de visste inte om att färgerna tillhörde ett fotbollslag. De kunde mycket väl vara på fotbollsmatch och sälja korv men brydde sig inte om matchen. Den här gruppen med ytterst milt fotbollsintresse tillhör jag exempelvis.

Fribytare

Fribytarna var den minsta gruppen på bara 13% 1968. De hade ett intresse för politik men de saknade partiidentifikation. Olof Petersson gav dem namnet fribytare för att ordet associerade till att de kunde byta fritt mellan partierna. Det är den mest otrogna väljaren som väljer parti efter sakfrågor och på så vis försöker agera direktdemokratiskt inom det representativa systemet.
(Ordet fribytare råkar vara en homonym och har även den ungefärliga betydelsen rövare, plundrare eller pirat – men det är helt oavsiktligt.)
För att fullfölja den här fotbollsanalogin: De här gick på matcherna för att de gillade fotboll men hade ingen halsduk. Kanske gillade de dribblingarna och målen? Spelade gärna boll själva men ville inte titta på när någon annan gjorde det.

Utvecklingen fram till 2014

Den senaste valundersökningen gjordes förstås 2014. Vad man kan se över tid är en minskning för de partiaktiva (-17%) och vaneröstarna (-23%) och motsvarande ökning för fribytare (+23%) och passiva (+17%).
Den gemensamma komponenten hos partiaktiva och vaneröstarna är förstås partiidentifikationen och det är den vi ser sjunka för varje år (-40%). Intresset för politik har däremot stigit med 6% totalt sett. De partiaktiva och vaneröstarna har nämligen tappat mer till fribytare än till de passiva.

Vad som sker är i klartext en långsam demokratisk revolution.

Stämmer siffrorna?

Stora ändringar i partiidentifikationen är ganska tröga processer. Däremot finns betydande skillnader på valår och mellanvalsperioder. Partiidentifikationen är 5-15% högre under valår då partierna är ute och möter sina väljare. Eftersom mätningarna som levererat data till diagrammet kommer just från en lång räcka valundersökningar kan man dra slutsatsen att väljartypen partiaktiva ligger några procent för högt och att de procenten i huvudsak kommer från passiva och fribytare. Om de här mellanvalssvängningarna (uppmätta mellan valen 1988 och 1991) skiftar i styrka är det ytterligare en faktor som möjligen fungerar som en osynlig sänkning av snittet av andelen partiaktiva över tid.

Varför försvagas partiidentifikationen?

Partiidentifikation har en social komponent som till del går i arv. Efter en generation av partiaktiva kanske det kommer en generation av vaneröstare (som har präglats till beteendet men inte intresset) och efter det en generation av passiva (som reagerar mot beteendet). En förklaring till varför partiaktiva och vaneröstare minskar är att de helt enkelt är generationer som går ur tiden. Det här skulle förklara varför det finns en stark koppling mellan just ålder och partiidentifikation. Den alternativa förklaringen skulle vara att partiidentifikation blir starkare ju äldre man blir.

Samtidigt har de politiska partierna ändrat karaktär. De har under dessa generationer gått från att vara ideologibaserade (som skapar en stark partiidentifikation) till röstmaximerande (som delvis offrar ideologin för att få röster från passiva och fribytare) och mot kartellisering (som skapar fribytare och passiva).

Väljare söker partier och partier söker väljare – så har turerna gått som lett oss hit.
Man ska också komma ihåg att 1968 hölls det sista valet till den gamla tvåkammarriksdagen. Tage Erlander och Socialdemokraterna fick egen majoritet med mer än 50% av rösterna. Sverige stod med bägge fötterna i folkhemmet. Sedan kom en lång tid med regeringar under Palme, Fälldin och Bildt. Miljöpartiet och Ny Demokrati kom in i det politiska landskapet. Nu finns där Sverigedemokraterna med partiaktiva och som till och med har en egen “firma” av förmodat mobilserade passiva om man nu får trötta ut er med mer fotbollsliknelser. Det är en turbulent utveckling som vi inte kan se utgången av. Kommer den representativa demokratin ens att landa på fötterna?

Mycket har alltså hänt men systemet är i stort sett det samma. Vi kommer till vilka systemförändringar vi behöver göra om en stund.

Ingen demokratikris men en kris för den representativa demokratin

I den senaste upplagan av Svenska väljare av Henrik Ekengren Oscarsson och Sören Holmberg finns ett snyggt diagram (Figur 15.3) som visar att från 2010 till 2014 finns en försvagning av vaneröstare, partiaktiva och passiva. Om ökningen av passiva mattas av är det förstås bra ur en demokratisk synpunkt. En försvagning av vaneröstare kan vi också leva med ur det perspektivet men det drabbar den representativa demokratin. För att inte tala om minskningen av de partiaktiva. För den representativa demokratin är det kanske en räddning att tillräckligt många passiva kan mobiliseras lagom till valen med maximal uppbackning av allt från demokratiutbildningen i våra skolor, uppmärksamheten i all media och partiernas egen TV-reklam.

Men politisk passivitet är inte det enda alternativet. Den ökande andelen fribytare visar att en ny sorts demokrati med större direktdemokratiska inslag än vårt representativa system behöver växa fram. Det behövs för att ett styrelseskick ska vara legitimt och i så stor utsträckning som möjligt utgå från folket – och folket är inte längre i huvudsak partiaktiva.

Lösningen är förstås folkstyre

Eftersom du läser det här på Folkstyrets webbsida förstod du säkert att det här skulle komma förr eller senare.
Med en Direkt Representativ Demokrati (läs mer om det här) så tas de demokratiska behoven hos såväl fribytare, partiaktiva som vaneröstare om hand. Politiker får en mer rådgivande roll än en beslutande och vi kan bli först i världen med en demokrati som liknar Robert A Dahls idealmodell.

Men den stora andelen passiva då? De kanske är så att de i högre grad kan omvandlas till fribytare än till partiaktiva? De kanske inte har förmågan att översätta sina åsikter till partisympatier (som numera kan vara som att försöka träffa en rörlig måltavla) men lättare kan vara med och diskutera, och fatta beslut, i sakfrågorna.

Folkstyret tar en paus!

3 år ago by Micke Ströberg 5 min read No comments

Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…