Varför ytterligare demokratisering?

Representativ partidemokrati bygger på att vi medborgare går med på att delas in i stora grupper där vi får dela en lång rad åsikter med andra. I demokratins barndom gick det bra eftersom vi ofta identifierade oss med en särskild social klass och vi hade samhällsproblem som var relaterade till det. Partierna tog inte bara vara på de åsikter medborgarna hade, de lärde också ut åsikter till medborgarna där det fanns luckor. Det var lätt att tycka och gilla lika.

För den som letar efter det finns det säkra tecken på att den moderna människan inte fungerar på det sättet längre. Istället verkar vi ha utvecklats till upplysta individualister som tar till oss åsikter i olika sakfrågor som det passar oss själva. Idag är nämligen bara 3% av medborgarna medlemmar i ett politiskt parti och bara 1% är enligt den senaste demokratiutredningen aktiva medlemmar i ett politiskt parti. Vi har lärt oss att tycka och gilla olika.

Det betyder förstås att partierna gjorde ett väldigt bra jobb med sina stora reformer som har resulterat i att den grupp de representerat nu fått det mycket bättre. Men de slagord om rättvisa som placerat byggnadsarbetare på toppen av löneligan fungerar förstås inte längre på byggnadsarbetare. Ett annat exempel kan vara ett feministiskt miljöparti i ett land där invånarna är mycket nöjda med jämställdhet och miljö. De har naturligtvis all anledning att känna sig stolta med resultatet. Samtidigt innebär det ett problem för det partiet. Den som är nöjd i en fråga engagerar sig ju inte för förbättringar.

Det är en del av mekaniken bakom en representativ partidemokrati. Med tiden gör partiet sig själv överflödigt och organisationen övergår till att bevara sig själv. Att en procent av medborgarna är aktiva medlemmar i partierna som är grunden till det demokratiska systemet är för lite för att man ska kunna anse att all offentlig makt utgår från folket som det står i vår grundlag. Det betyder i sin tur att styret kan uppfattas som illegitimt och odemokratiskt.

Det här, bland annat, har gjort att den liberala demokratin idag påverkas av i huvudsak två större krafter. Den ena är besviken på hur makthavarna har använt demokratin och deras påverkan kommer vanligen i någon av varianterna populistisk, nationalistisk eller antidemokratisk. Den andra, etablerade kraften, strävar efter att upprätthålla status quo. De vill inget hellre än att allt bara ska vara som vanligt.

Folkstyret vill vara en motverkande kraft som är för demokratisering men med bibehållna liberala institutioner. Större maktdelning mellan oberoende medborgare, politiker, oberoende media och oberoende domstolar.

Jaha. Men kan vi inte bara fortsätta med den representativa partidemokratin och låtsas som ingenting?
Svaret är tyvärr nej. Bland annat beror det på följande tråkiga faktum:

En representativ partidemokrati i modern tid är en matematisk omöjlighet.

Om det bara fanns en enda sakfråga i samhället skulle det behövas två politiska partier. Ett som är för och ett som är emot i frågan.

Om det bara fanns två frågor skulle det behöva finnas fyra partier. Ett parti som är för i bägge frågorna och ett parti som är emot i bägge frågorna, ett parti som är för i den ena frågan och mot i den andra och ett parti som är emot i den första och för i den andra. Varje gång vi lägger till en fråga fördubblas antalet partier som behövs.

Även om vi skulle begränsa oss till en representativ partidemokrati där vi bara har 25 stycken frågor i samhället med bara alternativen för eller emot (vilket förstås är en otänkbar begränsning) så skulle det behövas 33 554 432 politiska partier (1*2^25) för att täcka de tänkbara åsiktskombinationerna. Mer än tre gånger så många som antalet invånare. Är det månne en signal om att systemet är konstruerat baklänges på något sätt?

Ett kvitto på att det inte fungerar är det faktum att de flesta av oss är tvungna att välja ett parti som är “det minst dåliga” eller det “vi till nöds kan leva med” istället för ett som passar oss helt.

Partier och demokratier är oförenliga.

Som om det inte var illa nog för den representativa partidemokratin lanserade den tyske sociologen Robert Michels redan 1911 den samhällsvetenskapliga principen oligarkins järnlag. Enligt den är demokrati och politiska partier två oförenliga ting. Organisationer som partier utvecklas oundvikligen till toppstyrda oligarkier. Partierna förvandlas till toppstyrda, odemokratiska, organisationer utan medlemmar som utan medlemsintäkter istället skattefinansierar sig själva och sina kampanjer. De partier som en gång var representanter för folket har förvandlats till representanter för staten. Alla de svenska riksdagspartierna är förstås rörande överens om att det inte stämmer.
Men vad tycker du? Känns det igen?

Direkt demokrati då?

Direkt demokrati innebär att alla röstberättigade röstar i alla frågor som angår dem. Samtidigt är det ju ett fiffigt sätt att slippa bilda flera miljoner politiska partier. Men det blir väldigt mycket röstande. Vi behöver inte ens räkna på det. Eftersom det blir få som röstar i frågor som inte har så stor betydelse för många men stor betydelse för få kommer inte heller de besluten bli legitima. Beslut som inte uppfattas som legitima tas inte på allvar och blir extra svåra att implementera.

För att råda bot på det här finns varianten flytande demokrati som Direktdemokraterna har tänkt att använda sig av.  Med flytande demokrati kan man delegera bort sin röst till en delegat som representerar en. Det kan i sin tur vara ett politiskt parti, en förening man gillar eller en tjomme vem som helst. När det dyker upp en fråga man är intresserad av tar man tillbaka rösten från delegaten och röstar själv. Om man inte gör det kan den man delegerat sin röst till delegera den vidare till någon annan som i sin tur röstar, eller låter bli att rösta. Här få man ju hoppas att det inte uppstår en marknad för att köpa och sälja röster. För att 7 till 8 miljoner människor ändå ska kunna rösta, ibland flera gånger om dagen, så krävs ett mycket robust internetbaserat röstningssystem vilket andra teknikskeptiska kritiker menar är en svaghet. Att främmande makt ska lägga sig i röstningar över nätet är en oro kanske värd att ta på allvar med tanke på vad som händer i vår omvärld men en mer jordnära farhåga är att de som röstat på något av de vanliga partierna naturligtvis även kommer att rösta i Direktdemokraternas system. Kanske det i huvudsak är de som kommer att använda Direktdemokraternas system i slutändan? När röstningsproceduren är klar så samlar Direktdemokraternas ihop resultatet och voterar i enighet med utslaget i riksdagen.

Den stora vinsten med flytande demokrati är att vi medborgare har ett alternativ till att ge bort vår röst till politiska partier som använder den som de vill. Tyvärr kan det dock vara så att den flytande demokratins lösning på legitimitetsproblemet skapar nya legitimitetsproblem samtidigt som den inte löser den stora knuten med direkt demokrati – att de blir mer röstande än vi klarar av.

Folkstyret då?

För att slippa skapa ett system där flera miljoner medborgare ska kunna rösta flera gånger per dag eller skapa många miljoner partier som vi kan rösta på vart fjärde år föreslår Folkstyret att vi gör på ett annat sätt.

• Vi tar varje sakfråga var för sig vartefter de dyker upp på dagordningen.
• Vi frågar ett representativt urval av oss medborgare vad vi tycker i den frågan.
• Så voterar Folkstyret.

Folkstyret voterar invalt i en beslutande församling som man har mätt att opinionen tycker i sakfrågan.
Folkstyret kallar det för direkt representativ demokrati – Vi medborgare representerar oss själva direkt genom att svara på vad vi tycker i en sakfråga istället för att behöva översätta våra åsikter till partisympatier. Eftersom vi alla delar på jobbet och varje representativt urval medborgare väljs med slump behöver vi inte svara (eller votera om ni så vill) så ofta.
Vad finns det för andra fördelar med det?

Det är legitimt.

Genom att fråga ett representativt urval av medborgarna får man veta precis vad alla medborgare tycker. Inte bara de som har starkast åsikter eller är mest påverkade av lobbyorganisationer eller egenintressen. Legitima beslut har det fina med sig att de dessutom blir mycket enklare att implementera i och med att de byråkrater som ska agera utifrån besluten gentemot medborgarna i större utsträckning faktiskt står bakom besluten och respekterar dem.

Det är billigt för skattebetalarna.

Alla demokratiska system och arbetssätt kommer med en räkning. Alla offentliga räkningar betalas av folket. Som ett exempel på det kan man nämna att bara Sveriges kommuner årligen förbrukar 6,7 miljarder kronor på politisk verksamhet. Det är alltså driften av själva det lokalpolitiska systemet med politiker, partier, möten med mera. Man skulle få mycket sjukvård och lärare för de slantarna.

Att fråga ett representativt urval kostar naturligtvis mycket mindre. Det är också billigare än att starta en landsomfattande folkomröstning varje gång ett beslut ska tas.

Det går snabbare.

Beslut kan ibland behöva vara snabba. Det här har alltid varit en av ursäkterna för att kunna bevara en representativ partidemokrati med öppna mandat. Det är väl mycket av en demokratisk kostnad för oss medborgare att offra för att slippa behöva rösta mer än vart fjärde år.

Genom att fråga ett representativt urval kan man få ett demokratiskt beslutsunderlag mycket fortare än den tid det tar för de politiska partiernas representanter att komma överens på det där odemokratiska sättet (som inte baserar sig på hur vi väljare röstat).

Det är svårt att manipulera.

Främmande makt kan inte hacka en mätning av opinionen. Slumpen är med och väljer ut de som ska tillfrågas så den som vill manipulera har först den helt omöjliga uppgiften att påverka systemet utan att veta vart stöten ska sättas in. Den som vill påverka hela opinionen måste verka i det öppna och kan inte fokusera på enskilda individer, delegater eller representanter.

Det finns ingen partiorganisation.

Oligarkins järnlag visar att det politiska partier bara kan vara demokratiska i själva starten. Det är bara då som det kan finnas en genomgripande nerifrån-och-upp funktion. När partiet är organiserat får de i ledningen, i konkurrens med andra partiers ledningar, en koncentration av kompetens och ägande av information som gör att de längre ner i organisationen får mindre makt och inflytande. Det sker automatiskt och utan någon ond vilja från ledningen. Det är bara en oundviklig konsekvens av organisationsformen.

Folkstyret är ett virtuellt parti som är konstruerat som en trojansk, demokratisk, häst. Det finns inget utrymme för spel och inga risker för odemokratiska överenskommelser i låsta rum. Bara medborgarnas vilja.

Vi medborgare får i större utsträckning som vi vill.

Den som vill ha makt i ett parlament behöver liera sig med andra om de inte har egen majoritet. Om medborgarnas åsikt har en beslutsmässig tyngd i parlamentet finns ett incitament för de andra politiska spelarna att ansluta sig till den åsikten.

Vår verkliga åsikt blir hela tiden synlig för makthavarna och för oss själva.

Vad tycker vi medborgare egentligen om regeringens senaste förslag? Vet du det? Det är inte alltid vi har en aning om vad vi alla tycker! De politiska partierna vet det förmodligen eftersom de själva köper opinionsundersökningar från företag som gör sådana eller låter riksdagens utredningstjänst ta reda på det åt dem. Men svaren berättar de inte för oss medborgare. Resultaten som riksdagens utredningstjänst kommer fram till är faktiskt automatiskt hemliga trots vår fina offentlighetsprincip. Varför är det så? Ju kunnigare och med insatta vi medborgare är desto mer demokratiskt blir vårt samhälle.

Makthavarna behöver hela tiden förhålla sig till vår åsikt.

Ett sätt som politiska partier använder sig av idag för att driva igenom beslut som medborgarna inte gillar är breda blocköverskridande överenskommelser. Finessen med det är att väljarna i efterhand inte kan utkräva ansvar av de inblandade genom att rösta på ett parti i annat block. Partierna kallar det att ta ansvar. Eftersom även de själva säkert uppfattar sig som representanter för staten och inte för oss medborgare känner de nog det som att de tar ansvar när de fattar beslut de vet att vi inte skulle acceptera. Idag är det här beteendet inte förknippat med någon större politisk kostnad för vårt enda sätt att straffa dem – vid valet – har de tagit ifrån oss. Om vår åsikt även var representerad i riksdagen skulle de åtminstone få en liten “pedagogisk uppförsbacke” när de som våra representanter behöver förklara varför de går emot oss, runt oss eller bakom oss.

När vår verkliga åsikt finns representerad kan ingen annan påstå att det är de som på riktigt representerar medborgarna eller säger som medborgarna tycker. Ingen kan heller påstå att medborgarna inte får komma till tals.

Folkstyret är slutet på populismen och uppfyller på ett unikt sätt de grundläggande kraven: Medborgarstyrelse, rättsstat och handlingskraft.

Folkstyret tar en paus!

3 år ago by Micke Ströberg 5 min read No comments

Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…