Författarna Olle Wästberg och Daniel Lindvall var ordförande respektive huvudsekreterare i Demokratiutredningen som kom 2016. Det officiella namnet blev SOU 2016:5 eller “Låt fler forma framtiden!”
Den gången hade de ett kommittédirektiv att hålla sig till, men nu är de alltså tillbaka helt utan de ramarna att hålla sig inom. Boken “Folkstyret i rädslans tid” bygger på den forskning som gjordes bakom demokratiutredningen men det har gjorts ett omtag med hänsyn till vad som hänt i omvärlden sedan dess. Författarna beskriver hur den politiska maktlösheten bland medborgarna har fått dem att misstro demokratin, dess företrädare, media och varandra. Så här presenteras boken av förlaget:
“Varningslamporna blinkar för demokratin. Den auktoritära populismen sveper över världen, uppmuntrad av Donald Trumps valseger. I amerikansk debatt har det talats om ”The Weimar Moment”. Demokratin står inför betydande utmaningar och ingenting tyder på att det är en tillfällig kris.
Stödet för den auktoritära populismen kan ses som en protest mot hur det demokratiska systemet fungerar. Det är en rörelse som fångar upp de känslor av maktlöshet, utanförskap och oro som många människor har inför samhällsutvecklingen. Därför måste demokratin utvecklas.”
Om ungefär en vecka, på måndag den 11:e september, hålls ett lunchseminarium på Timbro med de bägge författarna, Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, SD-politikern Paula Bieler och Timbros statsvetare Andreas Johansson Heinö där förslagen i boken och “den populistiska utmaningen” ska diskuteras.
Varför dessa demokratiutredningar?
Precis som i de andra makt- och demokratiutredningar som föregått denna ville man enligt kommittédirektiven till demokratiutredningen 2016 hitta sätt att öka och bredda deltagandet i den representativa demokratin. En av anledningarna var uppenbar. Från 1980 till millennieskiftet halverades antalet medlemmar i de politiska partierna. Nettominskningen var 30 000 medlemmar per år under 1990-talet. I Demokratirådets rapport “Demokrati utan partier?” som utkom år 2000 kunde man konstatera att medlemsantalet skulle vara nere på noll år 2013 om det fortsatte nedåt i samma takt.
Med en medlemskris skulle partierna till slut helt enkelt inte kunna fylla stolarna i det demokratiska systemet.
Naturligtvis flaggade rådet för att utvecklingen förmodligen skulle plana ut men även en rapport från ett Demokratiråd kan ju behöva en intresseväckande och kontroversiell titel. Dessutom fanns förvisso anledningar att ta utvecklingen med oro. I rapporten fick partierna, enigt en SOM-undersökning, svidande kritik från en stor majoritet av medborgarna i dessa viktiga punkter:
- Att ta ansvar för svåra och långsiktiga beslut
- Att ge medlemmarna inflytande över partiets politik
- Att få fram lämpliga personer till förtroendeuppdrag i samhället
- Att föra fram medborgarnas krav och önskemål
Partierna hade alltså, enligt medborgarna, helt misslyckats med de uppgifter de var avsedda för i en representativ demokrati. I demokratirådets rapport undrade man om det faktumet möjligen kunde ha påverkat utvecklingen?
Samma år myntade Colin Crouch begreppet postdemokrati.
Det skulle förstås också visa sig att partierna ändå inte nådde ända ner till den absoluta nollpunkten. Enligt SCB:s statistik som Demokratiutredningen 2016 hänvisade till var 3% medlemmar i de politiska partierna då. 1% var aktiva i den meningen att de åtminstone gick på något möte per år (vilket i och för sig är en mycket generös definition på partiengagemang).
Men det finns ett annat sätt att mäta partiengagemanget. Enligt SCB (2015) var antalet uppdrag i kommunerna 60 600 stycken och de valda/anställda politikerna bara 36 800 personer. Ett underskott på 23 800 personer alltså. I landstingen var uppdragen drygt 7 000 fördelat på drygt 4 400 personer. Ett underskott på 2 600 personer. Det här gav en så kallad uppdragskoncentration på 1,65 i kommunerna och 1,59 i landstingen. I Perstorp var uppdragskoncentrationen så hög som 2,3 och SCB hittade mer än 1 000 valda politiker i Sveriges kommuner som satt på så många som 4 stolar eller fler.
Lägger man ihop de 36 800 förtroendevalda i kommunen plus de 4 400 i landstingen plus de 349 i riksdagen, ett tjugotal statsråd och ett par hundra politiskt anställda på regeringskansliet blir summan sisådär 42 000 personer som uppenbarligen är så aktiva att de accepterar förtroendeuppdrag eller åtminstone en anställning i de politiska partierna. Sedan finns ett fenomen som kallas överlappning mellan landsting och kommuner vilket innebär att cirka 2 800 politiker uppbär uppdrag i bägge.
Det innebär till slut att vi stannar på cirka 0,4 procent av invånarna i landet. Inte noll – men inte heller långt ifrån.
Det här fick så sent som den 13:e juni i år Riksdagens konstitutionsutskott att föreslå att riksdagen skulle rikta ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma med förslag på hur förtroendeuppdragen ska utformas så att fler människor lockas att engagera sig politiskt. Det är lätt att se i konstitutionsutskottets begäran att Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna och Miljöpartiet som stod bakom detta är eniga med Olle Wästbergs demokratiutredning i åtminstone ett par av förslagen.
Vilka var förslagen och hur togs de emot?
Bland förslagen i betänkandet 2016 fanns ett om att sänka rösträttsåldern från 18 år till 16 år i lokala val. Detta tänkte man skulle öka det politiska engagemanget bland ungdomar. Eftersom vi har val vart fjärde år gör ungdomar i praktiken sin demokratiska debut i tjugoårsåldern. Att sänka åldern till 16 skulle alltså innebära att den genomsnittlige röstningsdebutanten skulle vara cirka 18 år gammal. Förslaget fick dock kritik för att man gav minderåriga ett ansvar för andras liv – ett ansvar som vi annars inte anser att de kan ta för sina egna liv. Enligt FN:s barnkonvention är de barn och ett demokratiskt fundamenta är att “den som besluten gäller och som kan göras ansvarig för sina handlingar ska vara delaktig i dem”. En sänkt rösträttsålder, menade kritikerna, skulle vara kontraproduktivt genom att det kunde devalvera betydelsen av de lokala valen i medborgarnas ögon. Även om medborgarna inte gärna engagerade sig i politiska partier och hade svårt att identifiera sig med något parti så var valdeltagandet fortfarande högt.
Förslaget att underlätta för folkomröstningar togs emot med lite varmare hand men folkomröstningar har på senaste tiden fått lite dåligt rykte bland de som är etablerade i maktens institutioner. I och för sig är de inte bindande vilket betyder att man kan bortse från utfallet men man vill nog hellre låta bli att väcka folkopinionen på det sättet – särskilt som att det finns en högst betydande risk att medborgarna röstar “som en protest mot hur det demokratiska systemet fungerar” för att citera bokens baksidestext en gång till.
Ett förslag om folkmotioner, som Wästberg själv tyckte var det viktigaste, kritiserades för att vara ett slag i luften. Motioner får ju i princip aldrig bifall och hindren för att ett förslag via en folkmotion skulle bli till politisk verklighet var så höga och många att de skulle få motsatt effekt och bara spä på irritationen med demokratins funktionssätt. Dessutom var de ju ett kvitto på att partierna inte klarade av att omvandla medborgarnas krav och önskemål till politisk verklighet utan att medborgarna skulle vara vara tvungna att bilda opinion på egen hand utanför partisystemet. Detta var i själva verket att undergräva det inslag av indirekt folkstyre som ändå teoretiskt skulle finnas den representativa demokratin och legitimiteten för styret. Ett system med folkmotioner har använts i Finland i några år och det (enda) exempel som alltid framhålls därifrån var införandet av samkönade äktenskap. Anledningen till att just den motionen passerade den finska riksdagen kan ju ha varit att det fanns ett stöd för den där och att den fick hjälp igenom processen av en välvilligt inställd riksdag.
Olle Wästberg framhärdar dock. I Dagens Arena skriver han i april 2017: “att införa kanaler för människor att påverka politiska beslut och att göra sin röst hörd också mellan valen innebär inte att den representativa demokratin försvagas, men att de politiskt valda tvingas till debatt och dialog.” Om man tar till sig resonemanget att vi i västvärlden passerade den demokratiska höjdpunkten någonstans vid 1960-70-talen och nu befinner oss i en postdemokratisk era är Wästbergs invändning helt rimlig och logisk.
I övrigt föreslogs att personer med funktionsnedsättning skulle få assistans och ledsagarservice beviljat för ett politiskt engagemang och utökade välfärdsförmåner vid exempelvis föräldraledighet och sjukskrivningar för att göra det lättare att kombinera ett “vanligt” liv med småbarn med politiska uppdrag. Det är just denna del, samt att ungdomars engagemang ska stimuleras, som konstitutionsutskottet tagit till sig enligt sitt förslag om tillkännagivande.
Resten av förslagen var riktade direkt till partierna. Man ville helt enkelt att de skulle bli mer demokratiska så att de skulle attrahera de medborgare som ville påverka politiskt. Politiska partier är ju, hur konstigt det än kan låta, inte vidare demokratiska alls när det gäller politikutveckling utan är, generellt, bland de mest toppstyrda organisationer man kan studera. Kritiken mot de här förslagen var bland annat att demokratiutredarna skulle ha en gammaldags demokratisyn som byggde på att demokratin skulle uppstå i själva partierna.
Enligt det moderna sättet att se det skulle demokratin istället uppstå av konkurrensen som skapades i utrymmet mellan partierna. Dessutom var ju de politiska partierna de valbara aktörerna på den demokratiska marknaden och skulle som sådana ha rätt att fungera på vilket sätt de vill. I en demokrati är det helt upp till väljarna om de vill välja odemokratiska partier. Det gick alltså inte att ställa krav på partierna att de internt skulle fungera på ett visst sätt, även om rekommendationerna riktade till partierna från Demokratiutredningen självklart hade varit den huvudsakliga lösningen om de skulle möta de krav som medborgarna, de med den gammaldags demokratisynen, ställde på dem i SOM-undersökningen som Demokratirådet tittade på ovan.
Alla med problem, politiska partier är här inte något undantag, hittar hellre fel någon annanstans än hos sig själva. Alltså är deras favoritförklaring fortfarande att medborgarna blivit individualister som fått “postmoderna värderingar” och därför vänt partierna ryggen. Medborgarna upplever förstås från sitt perspektiv att partierna blivit elitistiska och kartelliserade och har vänt medborgarna ryggen. Partiernas blick är istället vänd mot makten.
Partierna har i postdemokratin ändrat sitt fokus från att representera till att regera. Från engagemang i politiska lösningar till engagemang i politiskt spel.
Mer kraft bakom argumenten i “Folkstyret i rädslans tid”
Folkstyret i rädslans tid är en unik och viktig bok i det att den vänder sig direkt till dig som medborgare och ger dig mycket av den bakgrund du behöver för att kunna navigera politiskt i nutiden. Den här boken ska du helt enkelt läsa. Många intressanta aspekter av skicket på vårt styrelseskick tas upp i några intressanta kapitel. Här är en sammanfattning tillsammans med mina egna reflektioner i en enda röra:
“Den auktoritära populismens rötter” är det mest genomarbetade kapitlet som försöker förstå och kartlägga det fenomen som hemsöker Europa och USA. Detta är bokens huvudnummer och förklaringen till att det handlar om “en rädslans tid”. Redan definitionen av ordet populist är svårfångad. Men det finns ett gemensamt drag i all populism. “Föraktet mot etablissemanget är vad som förenar. Det finns en föreställning om att en elit har tagit makten och avskärmat sig från resten av samhället. I denna elit ingår ingår professionella politiker och journalister liksom företrädare för näringslivet, fackföreningar och akademin” skriver Wästberg/Lindvall.
Här gör jag en liten utvikning. Genom att titta på de huvudsakliga komponenterna “Demokrati” och “Elit” kan vi nämligen reda ut det här. Det finns en bred uppslutning bakom tanken att demokrati är det bästa styrelseskicket. Det kommer sig av att det är unikt på så vis att det är legitimt och bygger på rättvisa. Legitimiteten är det som får medborgarna att följa de beslut som fattas i en demokrati. Känslan för rättvisa (egalitet) är kanske människosläktets allra starkaste moraliska grundsten. Vi behöver inte ens lära ut det till våra barn. En femåring blir fullständigt vansinnig om den upplever att den får ett enda gram mindre glass i sin strut än vad syskonet får.
I den ideala formen av demokrati avspeglas det här i demokratikriteriet att alla ska ha “lika rösträtt vid det slutliga avgörandet”. Det har också en solklar koppling till den demokratiska principen om alla människors lika värde (som till och med den ifrågasätts av auktoritära).
I själva fallet är det mycket enkelt. Precis som alla ska vara lika inför lagen i en rättsstat ska allas röst vara lika mycket värd i en demokrati. När demokraten räknar dig, och alla andra, så använder den siffran ett. Varken mer eller mindre. Det här leder oss fram till den “föreställda” eliten.
Om många individer i praktiken har mindre politisk makt än 1 och ett relativt fåtal har större makt än 1 tillhör den senare gruppen i en demokratisk mening en elit. Morgontidningens chefredaktör som har stort inflytande i tidningens innehåll har större politiskt inflytande än 1. Medlemmarna i regeringspartiets verkställande utskott har ett större politiskt inflytande än 1. De organisationer som reser till Almedalen för att påverka riktningen för hur de politiska besluten fattas har ett större politiskt inflytande än 1.
Den vanlige medborgaren har ett i princip omätbart lågt politiskt inflytande. Inte ens i valögonblicket. Det medborgaren kan göra är att välja representanter som någon annan har valt ut (partierna) till en församling om 349 personer som blir tillsagda av någon annan (partiledningarna) hur de ska rösta. Det är med tanke på det högst osäkert om ens de 349 riksdagsledamöterna har ett politiskt inflytande i nivå med 1. Det betyder i klartext att vår demokrati i själva verket inte heller är vidare demokratisk.
I kommunerna gäller samma brist på inflytande. Vi kan slå upp det i demokratiutredningen från 2016:
“95 procent av kommunfullmäktiges ledamöter anser sig ha för lite att säga till om och häften av dem funderar på att lämna sitt uppdrag av det skälet.”
Jag kommer gärna till er i konstitutionsutskottet och läser lite andra godbitar ur de där 700 sidorna högt för er.
Vi kan alltså precis lika gärna flytta “föreställandet” till den andra delen av ekvationen och istället prata om eliten som styr i den “föreställda” demokratin.
Wästberg och Lindvall hänvisar i boken till Bernard Manin som i “Den representativa demokratins principer” sällar sig till de som föreslår att politisk makt skall ges till en slumpvis utvald grupp medborgare, men det stora budskapet i Manins berömda bok är att den representativa demokratin inte är en variant av demokrati. Det är ett alternativ till demokrati. Det är en betydande skillnad.
Det är alltså inte kritiken mot det demokratiska underskottet som hemsöker västvärldens styrelseskick som är problemet med populismen. Den är helt legitim och nödvändig.
Det är snarare det auktoritära och rasistiska skräp som sköljs med i strömmen av den kritiken som är problemet. Det har uppstått en skada i västvärldens demokratier (här använder också jag D- ordet i en tillräckligt vidgad mening så att de ska innefatta det representativa alternativet) och denna skada utnyttjas av auktoritära populister för att kasta in rasism och auktoritära idéer i samhällsstyrningsmaskineriet. Den goda nyheten är att den här skadan kan lagas med mer demokrati. Men bara med demokrati.
Tillbaks till boken. Det är intressant att man tar upp hur smidigt övergången från antisemitismen till islamofobin har gått i de här grupperna genom åren. Vi får även läsa om GAL-TAN som kompletterar den gamla höger-vänster skalan till en hel partirymd och konflikten mellan stad och land som har en stor betydelse. (Om du inte vad vad konflikten mellan stad och land är så bor du i stan.)
En intressant reflektion är den att kvinnor generellt är mindre benägna att ge efter för populistiska lockrop. Särskilt i ljuset av att vi snart har anledning att fira att den kvinnliga rösträtten fyller hundra år. När den kvinnliga rösträtten infördes tyckte kritikerna att det var en meningslös reform. Socialdemokraterna och Liberala samlingspartiet fick förmodligen igenom reformen just därför att Högern ansåg att den var meningslös. Kvinnorna skulle ju ändå bara rösta som männen (och det där med allas lika värde har ju en del fortfarande inte förstått). Till en början visade det sig att det stämde rätt väl. Det var heller inte så konstigt för i början på 1900-talet röstade man helt enkelt efter den samhällsklass man tillhörde. Nu, hundra år senare, då det kommande slaget om demokratin kan komma att utspela sig i en annan politisk dimension kan den reformen visa sig vara betydelsefull på sätt man inte kunde föreställa sig för hundra år sedan.
I “Bortom sanningen i ett nytt medielandskap” mappas den senaste utvecklingen mot ett annat av demokratikriterierna: Att medborgarna ska ha upplyst förståelse. Källkritik och “Fake news” har alltså sin givna plats i boken. Både inhemska och utländska alternativa media tas här upp och kartläggs. Vad är sant och vad är falskt? Hur ska man bedöma det man hör från propagandakanaler? Breitbart och Russia Today är tydliga avsändare men hur man ska värdera det som Chris Hedges säger och hur ska man värdera att han säger det genom Russia Todays kanaler?
Extremister tar över debatten på nätet och demokratiska krafter kapitulerar istället för att använda sin yttrandefrihet till att försvara sig. Olle Wästberg har tidigare uppmanat demokratiskt sinnade att ta debatten på nätet och inte vika ner sig för hat och hot på nätet.
I “Den segregerade demokratin” och “De politiska partierna som elit” utvecklar man mer vad det sviktande engagemanget i partierna har för betydelse och påverkan. Vilka det är som inte lockas till partierna och varför. Igen lägger man ett ansvar på partierna. Man snuddar lite vid de legitimitetsproblem som uppstår när man försöker styra nånting uppifrån. Extra intressant är konflikten mellan partierna och deras medlemmar, något som vi sett många exempel på den senaste mandatperioden. Ett tecken, förstås, på att den föreställda eliten krymper.
I “När pengarna styr demokratin” beskrivs vår hemmagjorda svenska variant av postdemokrati. Den beskriver alltså hur andra intressen än väljarnas påverkar de politiska besluten. Själv slås jag av att det är förhållandevis billigt att köpa en motion undertecknad av en riksdagsledamot (8 000:-) och att ett påverkanspaket med “motionsskrivande och utskottsbearbetning samt ett möjliggörande av en utredning inför kommande lagförslag och fortsatt behandling” bara kostar 40 000:- (plus moms givetvis, politik är ju ändå en förtroendebransch…). Naturligtvis tas en del av kostnaderna för exempelvis utskottsbearbetning av riksdagen så det är dessutom en subventionerad verksamhet.
Karantän för politiker när de ska gå till näringslivet föreslås men det är inte ett tillräckligt skydd mot att politiken påverkas. Om någon politiker i Liberalerna, exempelvis, arbetar för att lägga ner arbetsförmedlingen och styra över de lönsamma delarna av verksamheten till den spirande privata arbetsförmedlingsbranschen, är ledig ett år, och först sedan tillträder sin plats i styrelsen på ett privat arbetsförmedlingsföretag och “caschar in” är ändå den demokratiska skadan redan skedd.
Lobbying vill Wästberg/Lindvall motverka genom att låta fler medborgare få komma till tals inför politikerna. Plus att medborgare ska vara bättre informerade. Det är kanske ett naivt och verkningslöst förslag. Istället behöver den beslutande makten i större del skjutas över till medborgarna. Det är nämligen orimligt dyrt att dupera flera miljoner potentiella beslutsfattare. Åtminstone krävs det helt andra åtgärder än att skölja rosévin över en föreställd elit i Almedalen. Makten är nämligen motorn i en politisk process.
“Identitet eller individ” är en bra och intressant introduktion till identitetspolitiken och kritiken mot den. Dock seglar man iväg in i en diskussion om huruvida partiernas representanter tillhör den ena eller andra gruppen och på så vis ger den gruppen en demokratisk representation. Det är ett irrbloss. Vi kan omöjligt fortsätta haka upp oss på vilka grupper vi tillhör. Så länge de beslutande församlingarna styrs från partitopparna har det ju heller ingen betydelse alls vem personen är som trycker på röstningsknapparna.
Det är ändå intressant att de i Sverige etablerade partierna har hamnat i samma identitetspolitiska återvändsgränd som de amerikanska och medverkar till att underblåsa rasism och polarisering. Det resulterar ju i att grupper i samhället ställs mot varandra istället för att utmana makthavarna. Det kan ju inte vara meningen (som en del amerikaner, exempelvis Noam Chomsky) påstår.
I “Den osynliga lokalpolitiken” kastar Wästberg och Lindvall faktiskt ifrån sig boxhandskarna helt och hållet och går på lokalpolitiken ganska ordentligt. Dra dig till minnet siffrorna från SCB tidigare som handlade om uppdragskoncentrationen i kommuner och landsting där SCB hade konstaterat att ettusen kommunpolitiker satt på fyra platser eller fler. Om du tyckte det var anmärkningsvärt hoppas jag att du sitter ner nu:
“I Melleruds kommun fann ortstidningen att kommunens sju toppolitiker delade på sammanlagt 100 förtroendeuppdrag varav de två aktivaste tillsammans hade 40 uppdrag. Detta är inte en helt ovanlig situation”.
Kan du se framför dig när dessa sju har möte med 100 roller? Skulle Galenskaparna eller Monty Python kunna hitta på något liknande?
Melleruds kommun verkar för övrigt vara en intressant plats att studera. Där gjorde medborgarförslagen en stor succé. Under 2007 inkom hela 100 förslag, från en och samma person, vilket ledde till att kommunfullmäktige i juni samma år enhälligt avskaffade medborgarförslagssystemet. Nu har man infört systemet igen men med en maxgräns på tre förslag per person. Det finns ett talesätt som lyder “Det är bättre att ha dem inne i tältet och pissa ut än att de är utanför och pissar in”. Det kan vara något för de där sju i Mellerud att tänka på.
När den representativa demokratin presterar dåligt kan det börja ställas krav på folkomröstningar. I “Folkomröstningar – lösning eller problem?” problematiseras kring detta. Som demokratiskt verktyg är folkomröstningen tämligen värdelöst. Dels behöver inte de styrande respektera utfallet (de 0,4 procenten som styr räknas nämligen högre än vi andra 99,6 procent som är utanför det demokratiska systemet) och dels blir folkomröstningens resultat förvanskat av faktumet att många ser sin chans att rösta “som en protest mot hur det demokratiska systemet fungerar”. Det anses vara läxan efter Brexit. Medborgarna har då kritiserat eliten för att fatta illegitima beslut, en folkomröstning har genomförts och eliten kritiserar sedan medborgarnas beslut som varande illegitimt.
I “Den döva medborgardialogen” radas då till slut exemplen upp för hur medborgarna ska kunna får en sidoväg förbi ett demokratiskt igenkorkat politiskt styre med de förslag, önskemål och den legitimitet som partierna inte mäktar med att frambringa på andra sätt. Det är intressant att belgaren Van Reybrouck (vars bok Against Elections vi tittat på här tidigare) tas upp. Man kunde även tagit upp Stadsdelsförnyelsen (och i viss mån även den föregående Stockholms stads Ytterstadssatsning) som var försök på samma tema av medborgarinflytande. Det fina med dessa satsningar var att det fanns en tanke att de skulle lösa mycket av problemen med segregationen i stadsdelarna. Dessutom var Stadsdelsförnyelsen strax efter millennieskiftet så för en gångs skull var man inte för sent ute.
Iden var bra. Demokrati är ju det bästa styrelseskicket så vi låter det verka ut i förorterna, vi låter invånarna vara med i en dialog där de får komma med förslag och påverka, de kommer upptäcka att demokrati funkar och att de i större utsträckning får som de vill i praktiska och jordnära frågor som betyder något, alla kommer hjälpas åt att gemensamt ta ansvar för samhället, brottsligheten går ner, vandaliseringen upphör och förorten blomstrar! Demokrati – det ultimata integrationsprojektet som lätt vinner över alla konstiga extremistidéer!
Problemet var kanske att man aldrig provade demokrati på riktigt, för i en demokrati har ju alla “lika rösträtt vid det slutliga avgörandet” och det accepterades inte då, och accepteras inte heller nu, av de politiker som själva vill behålla makten och alla möjligheter som öppnar sig med den. Makten är nämligen motorn som driver politiken och den får bara de som styr de politiska partierna fingra på.
Åtskilliga försök har gjorts för att lappa, laga och komplettera demokratin med dialoger. I stort sätt allt har runnit ut i sanden. Att få lämna ett förslag, bli lyssnad på eller ingå i en dialog är inte att utöva makt i en demokrati. Det är bara att lajva någon slags fattigmans Almedalsvecka utan vare sig pengar, rosévin, centralt placerade lägenheter eller utfästelser om framtida styrelseposter i potten. Det är att maktlöst följa ett liknande upptrampat stråk som den nya politiska påverkan tar idag men utan det guld som får det magiska att hända när man väl kommit fram.
Att vara med och själv fatta själva beslut är att utöva makt i en demokrati.
Det presenteras några förslag i boken men det finns inga planer på hur förslagen i boken ska genomföras. Olle Wästberg låter hälsa att: “Tyvärr ligger regeringen lågt i dessa frågor.”
Folkstyret.
Vad återstår då för oss medborgare? Att lägga flera veckors hårt arbete på att samla in namnteckningar som lokala politiker ändå inte kommer godkänna känns ju inte så lockande.
Om vi vill påverka på riksplanet så är kanske det mest verkningsfulla om vi samlar ihop 40 000 kronor (plus moms) till det där fina påverkanspaketet. Det är ju åtminstone att arbeta med systemet istället för att försöka arbeta emot det.
Alternativet är förstås att vi röstar in representanter för oss själva i riksdagen istället. Det är hela iden med att rösta på Folkstyret. Det löser nämligen, så vitt jag kan se, alla de problem som Olle Wästberg och Daniel Lindvall tar upp i sin utmärkta bok som alla bör läsa.
Den som är av en annan uppfattning är förstås välkommen att höra av sig. Adressen finns längst ner på sidan.
Lite källor till ovanstående:
Folkstyret i rädslans tid av Olle Wästberg och Daniel Lindvall (2017 Fri tanke förlag)
http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2000/01/sou-20001/
http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/01/sou-20165/
Klicka för att komma åt ME0001_2015A01_BR_ME09BR1602.pdf
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
