Från 1100- och 1200-talet fram till 1952, då den här bilden togs i Gubbängen i södra Stockholm, var socknarna samhällets minsta byggstenar. De hade i sin tur sitt ursprung i de ännu äldre byalagen. Socknarna infördes då Sverige kristnades och kyrkorna byggdes då ofta på äldre offerplatser. Kyrkan och dess präster var den tidens maktelit och makten över världsliga ting som fattigvård och folkundervisning försköts gradvis från de gamla byalagen över till sockenstämmorna. Rösträtten på sockenstämman hängde ihop med skatteplikten och var förstås beroende på såväl ålder som kön. Bara en invånare av 20 hade rösträtt i dessa församlingar i mitten av 1800-talet.
2 200 samhällen förlorar sitt lokala självstyre
Jordbrukssamhället övergick i Industrisamhället och detta manifesterades organisatoriskt 1862 i att de gamla socknarna omvandlades till cirka 2 500 kommuner. På det här viset var det lokala styret organiserat ända fram till 1952 då bilden med hästen togs. I ungefär en fjärdedel av dessa kommuner (624 stycken) hade man då direktdemokrati. Efter kommunsammanslagningarna mellan 1952 och 1974 fanns bara knappt 300 kommuner kvar. Det var en tvingande reform uppifrån. Makten hade då centraliserats och cirka 2200 samhällen hade förlorat sitt lokala självstyre. Det lokala styre som byggt på nästan 1000 år gamla sockengränser hade brutits ner. Det är först i den här tiden, mellan 1952 och 1974, som de stora partierna med sina ideologier på allvar gör sitt intåg i de nya kommunala demokratierna och ersätter de hundratusentals lokala förtroendevalda som tidigare istället varit de som sett till bygdens bästa. Makten togs från bygdens representanter och gavs till partiernas representanter.
1966 började partierna på riksnivå ta ut partistöd från statskassan för att täcka upp bortfallet i medlemsavgifter. 1969 började man göra samma sak i kommuner och landsting. Sedan dess har de olika partistöden rusat i höjden och nya sorters partistöd tillkommit. Ett motiv för att låta partier i kommun- och landstingsfullmäktige själva ta för sig av partibidrag är att de ska vara oberoende av sina respektive centralorganisationer. Enligt kartellpartiteorin, som är den tongivande inom partiforskningen, finns annars nämligen en fara att partierna centralt utvecklar andra intressen än partierna lokalt och att de lokala partierna börjar styras från centralt håll.
Det som talar emot att de kommunala och regionala partistöden i praktiken motverkar detta beroende till centralmakten är det faktum att de kommunala politikerna själva anser att de i första hand representerar sina partier och inte invånarna i kommunen. Följer man pengarna visar det sig dessutom att de lokala partierna tar in lokalt partistöd via kommunalskatten och skickar en stor del av det vidare till partierna centralt. Man kan alltså sätta ett stort frågetecken kring det här påståendet om lokalt oberoende.
En ny demokratisk samhällsnivå växer fram
Redan i början på 1970-talet släpper alltså det institutionaliserade politiska maskineriet taget om den lokala politiken under den nya, högre, kommunala nivån. I detta tomrum uppstår plötsligt de gamla byalagen igen. I Stockholm av alla ställen. ”Byalagsrörelsen i Stockholm var en kollektiv handling genom grupper med direktdemokrati som verkade inom geografiskt avgränsade områden.” skriver Ulf Stahre i Den alternativa staden : Stockholms stadsomvandling och byalagsrörelsen.
Exempel på byalag i 1970-talets Stockholm var Gamla Stans, Rinkebys, Kungsholmens, Älvsjös och Farstas byalag. När de nya byalagen startades hade befolkningen mångdubblats och andra, mer överskådliga och ändamålsenliga indelningar uppstod alltså. Många av byalagen i Stockholm försvann på 1980-talet men de hade fått uppmärksamhet i nationella media som ju även de hade sina säten i huvudstaden. Ungefär vid millennieskiftet då Ulla Herlitz skriver sin rapport ”Platsideologi – Bygderörelsen och demokratiska perspektiv i det postindustriella samhället” (som är den huvudsakliga källan till det du läst här hittills) fanns i Sverige 3800 lokala utvecklingsgrupper som engagerade 72000 människor på denna sub-kommunala nivå. En nygammal demokratisk folkrörelse, bygderörelsen, hade växt fram.
Centralmaktens svar blir att kommunala stadsdels- och kommundelsnämnder skapas för att täcka upp den lokala nivån men till de får vi väljare inte själva välja våra företrädare. De väljs ut av de politiska partierna och inte ens efter hur vi röstat i de aktuella valdistrikten. När det så ska sparas pengar dras den kommunala servicen in. Man börjar i glesbygden. Bibliotek, förskolor, sjukvård, skolor och äldrevård läggs ner. I glesbygden är det då byalagen som skapar de demokratiska alternativen.
Thorsten Laxvik fick 2017 Jämlikhetsfondens hederspris med motiveringen: “Thorsten Laxvik har i byarna Edsele och Ramsele varit en drivande kraft som med ständigt nya idéer och i praktisk handling visat på möjligheten att på demokratisk och jämlik grund skapa organisationer och företag som kan bidra till en levande landsbygd.”
Från scenen i ABF-huset berättar han att man i Sollefteå betalar en av landets högsta kommunalskatter. Ändå har nästan all kommunal service dragits in i byarna. De upplever att samhällskontraktet redan är brutet och att de känner sig förrådda. Samhället tar betalt men levererar inte tillbaka. Nu sköter istället invånarna delar av samhällsservicen själva. Thorsten säger vidare:
”Vår största utmaning är att våga erkänna att den traditionella föreningsdemokratin inte fungerar. Den är industriell till sin karaktär. Överallt, var vi än kommer så ser vi att det är styrelsen mot medlemmarna och att styrelsen försöker engagera medlemmarna. Men moderna föreningar är mer som supporterklubbar. Några som är engagerade och andra som hejar på. Det fanns ett förskolekooperativ på Södermalm som fungerade demokratiskt mellan 1977 till 2010 med ett ständigt byte av medlemmar. En genial konstruktion. Demokratin är alltid viktigare än de enskilda besluten. Demokratin i sig producerar sådana saker som tillit. Det är sådant som försvinner när man inte längre har udden mot att demokratin är viktigare än besluten.”
Det är förstås inspirerande ord för den som har förstått nyttan med demokrati. De som själva är med och betalar räkningen är alltid mer benägna att hitta smarta och effektiva lösningar för sitt gemensamma än de som bestämmer över andras pengar. Verksamheter som styrs demokratiskt har bättre arbetsmiljö och har kortare beslutsvägar som gör att man kan möta brukaren på ett flexiblare sätt. Samtidigt finns det en del verksamheter som inte bör tas över helt av invånarna. Åldringsvård, skolor, förskolor och bibliotek är en sak men att lämna till civila att upprätthålla lagefterlevnad på det där handgripliga sättet som vi förknippar med polisen är inte rimligt. Vare sig i glesbygden eller i förorten.
Klyftan mellan stad och land
Den samlade polisstyrkan som på kvällar och helger upprätthåller lag och ordning i södra Lappland, ett område lika stort som Danmark, får plats i en enda polisbil. Det för oss fram till ett modernt exempel på hur ett byalag kan fungera och ger oss även en liten skymt av den där klyftan man säger finns mellan stad och land.
Området Ensta ligger i Täby utanför Stockholm. Det ligger fyra minuter från Polisstationen i Täby Centrum. Det finns även en grannsamverkansbil som patrullerar hela Täby kommun kvällar och helger. Ensta byalag beslöt nyligen att de skulle komplettera tryggheten ytterligare med att ha uniformerade vakter patrullerande i området dygnet runt.
Invånarna i Täby betalar Sveriges femte lägsta kommunalskatt – Invånarna i Dorotea, i södra Lappland betalar Sveriges allra högsta kommunalskatt.
Att förklara det med antalet invånare på respektive plats är inte heller alldeles enkelt. Täby har 65 000 invånare, Lappland drygt 90 000.
Vad vi däremot vet alldeles säkert är att den ekonomiska, politiska och mediala makten i hög grad är centraliserad till huvudstaden och några få större städer.
Precis där uppstår klyftan mellan stad och land.
Mer läsning:
- Magnus Hagevi - Fyra decenniers partistöd
- Ulla Herlitz - Bygdens röst -mellan medborgare och kommun
- Ulla Herlitz och Hans Arén - Den första samhällsnivån
- Magnus Hagevi och Karl Loxbo - Partierna och demokratin efter medlemsnedgången
- Mikael Gilljam och David Karlsson - Politiker tycker om demokrati
- Fredrik Waern - Den demokratiska partirepresentanten: En normativ genomförbarhetsanalys av representationsteoretiska ideal
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
