När man presenterar Folkstyret som “ett demokratiskt parti” brukar följdfrågan ofta vara “Är inte alla partier demokratiska?”
Det korta svaret på det är “Nej.”
Det lite längre svaret följer här:
Vad är demokrati?
Till att börja med kan vi slå fast att ordet demokrati faktiskt har en betydelse och en definition. Det här är viktigare än man kan tro. Idag kan du nämligen gå in i ett möbelvaruhus och köpa en demokratiskt designad rullgardin eller till och med träffas av en ballistisk robot från den demokratiska folkrepubliken Korea. Demokrati är ett väldigt positivt laddat ord och det är många som inte har mycket alls med demokrati att göra som vill låna lite av den vackra glansen.
Demokrati betyder ordagrant folkstyre och är ett system där de som är underställda de politiska besluten har (1) lika rösträtt vid det slutliga avgörandet, (2) obegränsad och lika möjlighet till effektivt deltagande, (3) upplyst förståelse, (4) kontroll över dagordningen och där de alla är (5) fullt inkluderade.
De fem punkterna ovan motsvarar statsvetaren Robert Alan Dahls fem berömda demokratikriterier.
Nu finns det de som säger att Dahls kriterier inte är bra för att de ger en bild av en perfekt fungerande direkt demokrati och att en perfekt fungerande representativ demokrati inte klarar kriterierna. Det är en missuppfattning. Dahls kriterier för demokrati är de som gäller om demokratin ska kunna uppnå de unika effekter gällande beslutens legitimitet och individernas autonomi som bara demokrati kan ge. Hur demokratin kan eller ska förverkligas i praktiken är en annan sak och upp till alla oss i varje ny generation att tänka ut.
Fullständig demokrati, enligt de fem kriterier vi började med, som styrelseskick för ett helt land med flera miljoner invånare, är ett ouppnåeligt ideal. Man får alltså vara beredd på att kompromissa med en eller flera saker för att ens komma i närheten av en sådan demokrati.
Den kompromiss vi lever med nu är den representativa demokratin. Ser man historiskt på den har den inte utvecklats från ett tidigare, mer direkt, demokratiskt system utan från ett tidigare representativt system. Den svenska riksdagen exempelvis är ett representativt system som sträcker sig åtminstone tillbaka till Riksdagen i Västerås 1544. De som då representerades var de fyra stånden. Först 1921 kunde man beteckna riksdagen som demokratiskt vald genom den allmänna och lika rösträtten. Det är alltså inte en gammal demokrati som har blivit representativ, det är en gammal representation som har demokratiserats.
Vad är representativitet?
Även Atenarna använde sig av kompromisser i sin direkta demokrati. Den mesta makten utövades exempelvis av institutioner vars medlemmar man utsåg genom lottning. Läs mer om detta i David Van Reybroucks “Agains Elections” eller Bernard Manins “Den representativa demokratins principer”.
Man ska alltså vara på det klara med att skillnaden mellan Atenarnas, direkta, och vårt, representativa, system var vilken urvalsmetod man använde snarare än att ett urval styrde. Både Aristoteles och, senare, Montesquie ansåg att lottning var den demokratiska urvalsmetoden och val den aristokratiska.
Det är alltså inte bara ordet demokrati som vi har skäl att fundera över utan även ordet representativitet. När man väljer, så väljer man någon som man hoppas ska tillvarata ens intressen bättre än man själv. En starkare och mer kompetent representant som man vill fördela makten till. Val är i praktiken en metod som vaskar fram en politisk elit, eller “en naturlig aristokrati” som Thomas Jefferson kallade den.
Lottning är en demokratisk metod därför att de som utses är socialt representativa för de som de ska representera. Ett demokratiskt sätt att se på representativitet. Genom att hela tiden nya representanter utsågs var Atenarnas styre även fortsatt legitimt och resultaten var hög tillit och låg korruption.
I vår grundlag, regeringsformen, har man tagit fasta på detta. Enligt den är det regeringen som styr riket och ansvarar inför Riksdagen som i sin tur är folkets främsta företrädare. Regeringen är alltså de som ska ha den särskilda kompetensen och riksdagen ska vara representativ för medborgarna. Mellan dessa två krafter finns den smarta konstruktionen maktdelning.
(Riksdagen är ensamma om att kunna stifta lagar och kontrollerar regeringen på olika sätt. Om regeringen styr på ett sätt som inte folkets företrädare godkänner kan ministrarna avsättas genom misstroendeförklaring. Den svenska riksdagen har förhållandevis stor formell makt sett till grundlagen. Det är naturligtvis anledningen till att partierna har sett till att ta kontroll över riksdagen och istället för att vara folkets främsta företrädare har riksdagen kommit att styras helt av partikanslierna.)
Den stora skillnaden mellan de två synsätten på representativitet är att den sociala representativiteten skänker legitimitet åt systemet. (All offentlig makt utgår hela tiden från folket.) Enligt den mer elitistiska och professionaliserade synen på representativiteten är det bara väljarnas möjlighet till ansvarsutkrävning vid valet som skänker legitimitet till systemet. (Lite offentlig makt utgår från folket en söndag vart fjärde år.) Det förutsätter dock att det är lätt att starta nya partier och att det är lätt för dessa nya partier att få ut sitt budskap på den demokratiska marknaden. Annars fungerar inte den konkurrensen.
En kartell av etablerade partier?
De etablerade partierna är dock lika lite intresserade av att få konkurrens av nya aktörer som vilka etablerade aktörer som helst på vilken marknad som helst. Peter Mairs och Richard Katz inflytelserika kartelltes handlar om hur partierna tillsammans agerar för sina gemensamma intressen. Kartelltesen förklarar varför de etablerade partierna hela tiden beslutar om nya och högre partistöd till sig själva och har infört spärrar till beslutande församlingar som är till deras egen fördel.
Även mer handgripliga insatser kan nämnas som exempelvis chockhöjningen av avgifter för torgmöten i början på 1990-talet. En effektiv åtgärd för att hindra nya lokala partier att nå ut med sin politik. Nu senast i september i år kom ett förslag för att rektorer ska kunna begränsa sig i sina inbjudningar av partier som vill komma och presentera sin politik i landets skolor. Detta ska då ske på vad man kallar objektiva grunder. Dessa objektiva grunder presenterades av gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström (S) som “att rektor ska kunna begränsa inbjudan till demokratiskt valda partier som sitter i riksdagen, kommunfullmäktige (inklusive landstings- eller regionfullmäktige) eller Europaparlamentet”. Det presenteras som ett skydd för demokratin men är i praktiken ett skydd för de etablerade mot nya uppstickare. För att kunna bli uppmärksammad och vald måste du redan ha blivit vald.
Man har även kunnat se att de etablerade partierna medvetet pressar in diskussioner i den gamla vänster-högerdimensionen för att gynna sig själva och missgynna andra som vill utmana med nya perspektiv. Även detta är inom ramen för kartelltesen.
Är politiska partier demokratiska?
Beroende på sättet partier är organiserade och den roll de har som integrerande institutioner är de inte bra på att vara internt demokratiska. Det här framgår i Jan Teorells doktorsavhandling “Demokrati eller fåtalsvälde? Om beslutsfattande i partiorganisationer”. Teorell gör där två ingående fallstudier av beslutsfattandet inom Socialdemokraterna och Moderaterna. Att sammanfatta knappt fyrahundra sidor doktorsavhandling på ett par rader låter sig inte göras hur som helst, men här är ändå ett försök. Partiledningarna kan agera på olika sätt innan ett beslut. Dessa sätt graderas efter vilka demokratiska påverkansmöjligheter de lämnar till den övriga partiorganisationen. Den mest oligarkiska och minst demokratiska metoden kallas Forcering. Det lämnar inget utrymme för partiorganisationen att påverka. Nästa på skalan är Friskrivning då ledningen begär mandat av medlemmarna att själva bestämma tillsammans med ledningen för ett alliansparti exempelvis. Med Legitimering klargör ledningen tydligt sin inställning före ett beslut på sådant sätt att det avskräcker meningsmotståndare i partiorganisationen att opponera sig. Förankring innebär att ledningen först klargör sin position och sedan efterfrågar partiets. Sondering är den mest demokratiska formen. Då är man inte är styrande alls.
Här är de två tabellerna ur Teorells doktorsavhandling med en sammanfattning av de två fallstudierna:
Krisuppgörelsefallet
| Mod. | Soc. | |
|---|---|---|
| Forcering | 87% | 70% |
| Friskrivning | 7% | 7% |
| Legitimering | 7% | 19% |
| Förankring | 0% | 4% |
Programfallet
| Mod. | Soc. | |
|---|---|---|
| Forcering | 46% | 43% |
| Legitimering | 46% | 21% |
| Förankring | 8% | 14% |
| Sondering | 0% | 21% |
Teorells undersökning visar att Socialdemokraterna hade lite mer intern demokrati än Moderaterna. Den absoluta tyngdpunkten låg ändå på den oligarkiska och forcerande sidan för bägge partierna och Jan Teorell landar till slut i att Robert Michels tycks ha fått rätt när han formulerade sin Oligarkins järnlag. Däremot ifrågasatte han ifall partiernas interna demokrati verkligen skulle ha försämrats med åren sedan någon svunnen demokratisk storhetstid. Snarare finner han tecken på att partierna kanske blivit något lite mer demokratiska. Dock inte alls tillräckligt för att möta partimedlemmarnas anspråk på ökat inflytande. Partierna har alltså alltid varit odemokratiska, men det är först på senare år när vi medborgare börjat gilla olika som det märks.
Hur fungerar ett demokratiskt politiskt parti?
Om vi ska knyta ihop säcken så kan vi konstatera att det alltså behövs två sorters representanter i ett liberalt demokratiskt system med maktdelning. Dels valda representanter som är kompetenta och bra på att sköta den löpande administrationen. En finansminister, ett stadsborgarråd eller en landshövding till exempel. Att som idag rekrytera dessa politiska ledare från de 0,4% av landets invånare som accepterar att arbeta inom ramarna för något av våra etablerade politiska partier är att använda sig av en alldeles för liten rekryteringsbas. Med Folkstyret breddas rekryteringsbasen till 100%. Det här innebär att du som har intresse och kompetens faktiskt själv kan söka något av de här jobben till nästa val. Det kan kännas lite ovant först för oss som levt i ett land som politiskt har dominerats av partier så länge men det är faktiskt så det behöver fungera om vi ska ta oss ur det här. Det är inga problem i sig för enligt grundlagen har alla som har rätt att välja även rätt att bli valda om de vill. Du väljs förstås av väljarna (som skriver Folkstyret och ditt namn på en valsedel) för en fyraårsperiod och behöver inte styras av någon partitopp. Du ansvarar istället direkt inför den beslutande församlingen.
Den beslutande församlingens (riksdagens, kommunfullmäktiges etc.) makt ges av Folkstyrets invalda representanter till representativa urval av alla oss som är underställda besluten. Dessa urval är socialt representativa befolkningar i miniatyr. Slumpen väljer de som får frågan och fungerar alltså precis som lottningen i den direkta demokratin. Genom att fråga tusen slumpvis utvalda personer kan vi få veta vad vi alla tycker. Det är Folkstyrets kompromiss för att komma så nära den ideala demokratin som möjligt.
På så vis får vi det bästa av två sorters demokratisk representation. Maktdelningen dem emellan gör att vi kan tillvarata hela landets potential när det gäller smart och kompetent ledarskap och att inget ändå avgörs utan medgivande av oss som är underställda besluten.
Varför behövs ett demokratiskt parti?
Det finns förstås massor med anledningar till att det behövs ett demokratiskt parti. En del har vi varit inne på, som att det kan kanalisera medborgarnas preferenser till makten och förankra de politiska besluten hos medborgarna.
Eftersom riksdagen (och andra fullmäktige i den offentliga organisationen) ska vara folkets främsta företrädare kan det bara förverkligas om åtminstone några i dessa församlingar inte styrs uppifrån sina respektive partikanslier utan agerar som just folkets företrädare. För det behövs ett demokratiskt parti.
Det kan också föra fram lämpliga personer till förtroendeuppdrag i samhället ur bredare skaror än de 0,4% av oss som de andra partierna har i sina aktiva medlemsskaror. För att stiga i graderna i ett toppstyrt parti premieras egenskaper som underdånighet mot ledaren placerad i toppen. Varför skulle den egenskapen vara den som gör att man är bäst lämpad för att bli en kompetent ledare?
Om det stämmer att “ett folk har de ledare de förtjänar”, och vi förtjänar bra ledare, betyder det rimligtvis att vi behöver åtminstone ett demokratiskt parti för att kunna få de ledarna.
En annan fråga som filosoferna har tampats med är den om demokratins dåliga självförsvar. Det här kommer alltid upp när jämförelser görs med “Tyskland på 1930-talet”.
Demokratin innehåller nämligen vad man brukar kalla “fröet till sin egen undergång” – väljarna kan en dag nämligen välja bort demokratin genom att i ett demokratiskt val välja en odemokratisk ledare.
Men nästa gång en demokrati går under kanske det inte sker i ett enda slag?
Istället kanske det sker genom en långsam normaliseringsprocess?
Det kan vara något att tänka på nu när vi snart haft demokrati i hundra år – och under hela den tiden bara haft odemokratiska partier att välja på…
Källor till ovanstående:
- Olof Petersson – Vår demokrati
- Jan Teorell – Demokrati eller fåtalsvälde
- Bernard Manin – Den representativa demokratins principer.
Gratis bonusläsning:
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
