Folkstyret är en ny sorts politiskt parti, med demokrati som ideologi, som bygger på det som vi människor har gemensamt. Det här är en motreaktion på andra politiska partier som bygger på, och underblåser, motsättningar mellan grupper av människor. Det är också en motreaktion på ett demokratiskt underskott. Detta underskott behöver inte nödvändigtvis bero på att samhället eller de politiska partierna blivit mer odemokratiska. Det kan lika gärna bero på att medborgarna ställer högre krav på möjligheten att deltaga på sina egna villkor.
För att råda bot på dessa brister, oavsett orsakerna till dem, behöver Folkstyret fungera helt annorlunda jämfört med vanliga partier.
Olika grad av demokrati.
Inom samhällsvetenskapen gör man skillnad på integrerande institutioner och aggregerande institutioner. Vanliga politiska partier är integrerande institutioner. “En integrerande institution förkroppsligar en samfällighet. Den grundas på gemensam kultur, kollektiva identiteter, tillhörighet, bindningar, ömsesidig tillgivenhet, gemensamma visioner, symboler, historia, förtroende och solidaritet” förklarar Olof Petersson i boken “Samhällskonsten”.
I demokratiska samhällen representerar de ofta grupper av människor med olika ekonomiska eller kulturella intressen. En aggregerande institution i ett sådant samhälle är exempelvis vår svenska riksdag eller din kommuns fullmäktige. Ur Samhällskonsten igen: “En aggregerande institution är ett instrument för att sammanföra enskildas och gruppers intressen till kollektiva beslut. Det folk som skall representeras bildas av individer som har olika önskningar och preferenser.”
I den aggregerande institutionen mäts och summeras styrkeförhållandena mellan de olika partierna och i de fall demokratin fungerar som den ska är det majoritetens åsikt som ligger till grund för det demokratiska beslutet. I den aggregerande institutionen uppstår kort sagt själva demokratin. Det är det demokratiska inslaget som gör att styret får legitimitet.
Den här typen av system, där politiska eliter konkurrerar om makt i ett parlament, kallade den berömde amerikanska statsvetaren Robert A Dahl för Polyarkier.
Man kan jämföra detta med politiska system i världen där bara ett politiskt parti bestämmer. Det partiet representerar då, efter en tid när det politiska maskineriet fått verka, ofta en politisk elit som värvar medlemmar som tycker som de som bestämmer i partiet. Någon aggregerande institution finns då egentligen inte och styret kan inte bli demokratiskt och därför inte vinna legitimitet hos de styrda.
Partiet behåller istället makten genom att ha kontroll på polis, militär, media och andra offentliga organ. Ibland hänvisar man istället till en gud som grund för sin legitimitet.
I den här sortens länder kan det finnas åsikter som delas av väldigt många, men eftersom det finns en begränsad möjlighet att uttrycka dem offentligt har åsikterna svårt att omvandlas till allmänna opinioner.
Den här sortens odemokratiska samhällen kallas partidiktaturer och på en tänkt demokratiskala mellan noll och tio hamnar de på noll poäng.
Vår typ av samhällssystem, polyarkin, ligger någonstans i spannet mellan 1 till 9 poäng på samma skala beroende på hur demokratiskt det är.
En fullständig demokrati får 10 poäng.
En aggregerande institution.
”Folkstyret är ett parti som bygger på det som vi människor har gemensamt” är en klatschig och positiv slogan men man kan även uttrycka det lite tristare som: ”Folkstyret är ett demokratiskt parti” eller jättetrist: ”Folkstyret är en aggregerande institution”.
Det demokratiska partiet Folkstyret kan du se som en aggregerande, demokratiskt legitim (10 poäng), institution inuti en aggregerande, demokratiskt bristfällig, institution (den beslutande “polyarkiska” församlingen med 2 till 9 poäng). Hur stort Folkstyret är i den beslutande församlingen avgörs av fördelningen av rösterna vid det demokratiska valet. Ett större Folkstyre ger högre demokratipoäng.
Man kan även använda sig av bilden av ett tvåkammarsystem med en folklig första i kammare av variabel storlek insprängd i en andra elitistisk kammare.
Hur ska Folkstyret förverkliga detta?
Demokrati är beroende av skala. Det behövs andra metoder för att fatta demokratiska beslut i ett land än vad som behövs i en familj. När gruppen blir för stor för faktisk demokrati enigt Dahls berömda kriterier behöver kompromisser göras. Man behöver växla upp från den ”lilla, naturligt fungerande” demokratin till ett annat sätt att institutionalisera den allmänna opinionen. Ett annat sätt än att använda ett parlament.
När det gäller den mindre skalan har vi faktiskt ett arv av detta vi kan falla tillbaka på. Mellan 1921 och 1952 var det svenska samhällets minsta demokratiska beståndsdelar ungefär 2500 kommuner varav 624 stycken faktiskt hade en svensk hemvävd form av direkt demokrati. Mellan dessa år fanns alltså ett fullt fungerande system som i många lokalsamhällen kombinerade allmän och lika rösträtt med direkt demokrati. Ärenden kunde väckas både av ordföranden och varje röstberättigad. Allmänheten i lokalsamhällena kunde turas om att vara opinionsbildare och de kunde alla vara delaktiga i de gemensamma besluten. Det var en struktur som passade bra för en demokrati. I någon mån var individerna i strukturen även, om än flyktigt, bekanta med många andra i strukturen i den meningen att de kände, eller kände till, varandra. Efter kommunsammanslagningarna mellan 1952 och 1974 fanns bara knappt stora 300 kommuner kvar. Det var en tvingande reform uppifrån. Makten hade då centraliserats och cirka 2200 samhällen hade förlorat sitt lokala självstyre.
Folkstyret verkar därför för att små lokala kommunala nämnder bildas. Det finns stöd för detta i kommunallagen. Dessa nämnder ska delegeras beslutanderätt från kommunerna och så långt som möjligt återupprätta den lokala demokratins funktionssätt. Minns den gamle regeln om att vara effektiv med sin tid: ”Om du tar vara på minuterna kommer timmarna ta vara på sig själva.” Pröva att översätta det till: ”Om medborgarna tar vara på kommunerna kommer landet ta vara på sig självt.”
Med C. Wright Mills sociologiska studier från 1950-talet i bakhuvudet kan man se kommunsammanslagningarna som att vi gick från att vara ett land uppbyggt av många små allmänheter som var relativt upplysta om det som det skulle ha en åsikt om (vilket var en överskådlig del av den plats där de levde och verkade) till ett massamhälle.
De minsta politiska sammanhangen blev till stora och abstrakta sammanhang. I massamhället är individerna en del av en massa som genom masskommunikation påverkas av få opinionsbildare.
Massmedia informerar individerna i massamhället. I massmedia varken kan, eller får, alla invånare framföra sina åsikter. Istället är det ägarna av massmedia (staten, politiska partier eller kommersiella företag) som har anställda redaktörer som på olika grunder beslutar om vilka åsikter som ska få spridning.
Det är relativt få i ett massamhälle som har politiskt inflytande. Det passar förstås inte så bra för en demokrati.
Även i den här sortens samhällen kan det alltså finnas åsikter som delas av väldigt många, men eftersom det finns en begränsad möjlighet att uttrycka dem offentligt har åsikterna svårt att omvandlas till allmänna opinioner.
Massor har en del utmärkande egenskaper jämfört med andra människor i grupp. En massa kan bildas av en tillfällighet av att flera individer gör liknande beteendemässiga eller kognitiva val vid ungefär samma tidpunkt av helt individuella orsaker. Individer i en massa kan dela åsikter och egenskaper men de som ingår i en massa är inte medvetna om varandra, deras egenskaper eller åsikter.
Individerna i en massa är, förutom vid valet, helt bortkopplade från det politiska systemet annat än som åskådare. På grund av massmedias bevakning av offentliga affärer kan dock individer i massan ibland kognitivt förväxla kännedom om politiken med en känsla av deltagande. Om individerna i massan är bortkopplade från den politiska marknaden är de ändå väldigt nära kopplade till den kommersiella marknaden.
Den politiska marknaden gör det så svårt som möjligt för individerna i massan att interagera. Det är bara öppet en söndag vart fjärde år. Den kommersiella marknaden håller, på sina ställen, öppet dygnet runt.
I massamhället är det samma teknik som sociologer använder till opinions- och attitydundersökningar som är den bästa metoden för att institutionalisera de allmänna opinionerna. I varje fråga som den beslutande församlingen ska votera i tillfrågas ett representativt urval vad de tycker på en femgradig Likertskala.
Här är det naturligtvis önskvärt med tid för dem att deliberera och debattera sinsemellan eller med vem de vill. Den som inte vill bilda sig en egen åsikt men känner en stark partiidentifikation kan ju dessutom alltid välja partiets linje i frågan.
Den statistiskt normala åsikten, den de flesta ställer sig bakom oberoende av individuella grundvalar, vaskas fram. Så voterar Folkstyret. Resultatet kan presenteras som ett demokratiskt och legitimt facit.
Problem?
Nu ska man vara medveten om att opinionsundersökningar, som de genomförs idag, ofta dras med en del problem. Dessa problem kan i huvudsak dock nästan alltid härledas till beställare, utformare, utförare och eventuell publicist av respektive mätning. De metodproblem som Folkstyrets mätningar kommer att stöta på, svarsbortfall med mera, är förmodligen färre och säkert mindre allvarliga, än de som finns i ett vanligt val (vilket aldrig ifrågasätts trots stora frågetecken kring småpartispärrar och både distributionen och utformningen av valsedlar med mera).
Däremot finns det en stor fördel för väljaren som, när den tillfrågas i en mätning, inte behöver översätta sina åsikter i den gällande sakfrågan till abstrakta ting som partisympatier.
Detta kan vara nog så svårt i en modern konkurrensdemokrati där detta kan vara något av att skjuta mot ett rörligt mål.
Naturligtvis kan tystnadsspiralen vara ett problem i sammanhanget. Men man kan också fundera ett tag på vad den effekten tillsammans med adaptiv preferensbildning istället kan göra för gott för demokratin och de värderingar demokratin vilar på.
Man kan också göra tankeexperimentet att ställa det i relation till motsvarande metodfel som ju även finns med i riksdagens voteringar. Ledamöterna plockar partierna från olika yrkesgrupper, bakgrunder och landsändar för att de ska vara “representativa”. De partier som har både kvinnliga och manliga aktiva medlemmar försöker även få med en jämn fördelning mellan könen.
Men i riksdagen voterar ledamöterna som de blir tillsagda av sina respektive gruppledare. Det går att se på en stor resultattavla om någon har tryckt ”fel”. Den obekvämaste i riksdagen den gångna mandatperioden var enligt Ekots granskning nyligen Miljöpartisten Carl Schlyter som röstat mot sitt eget partikanslis anvisningar i 0,6% av fallen. Om detta gör Carl Schlyter till riksdagens ”enfant terrible” får man nog anse att detta utgör en ganska effektiv tystnadsspiral.
Upplyst förståelse
En, för demokratin så viktig, effekt handlar om massans självkännedom. När Folkstyrets voterar blir massans normala åsikt i sakfrågan känd för individerna i massan. Massan kan jämföra resultatet med vad politiker påstår om dem och se om dessa påståenden är riktiga. Med tiden kan en omedveten massa omvandlas till en upplyst allmänhet. Den fria opinionsbildningen är en av demokratins hörnpelare.
När medborgarna själva, genom Folkstyret, i ett parlament kan hänvisa till den allmänna opinionen hos de som är underställda de politiska beslutet besitter de rimligen det starkaste argument för ett beslut som kan framföras i en demokrati. De andra partierna behöver redovisa sakliga skäl till varför de kanske väljer att tillsammans gå emot denna ”folkets vilja”. De sakligt redovisade skälen blir en del av allmänhetens upplysning. Om de övriga partierna inte lyckas övertyga om dessa skäls saklighet kommer det rimligen resultera i att medborgarna kompenserar för det genom att ge fler röster till Folkstyret i nästkommande val.
Att införa fungerande demokrati
En fördel med det politiska partiet Folkstyret som demokratiseringsmetod, jämfört med betänkanden och förslag från demokrati- och maktutredningar, är att vi medborgare själva kan rösta fram den i allmänna val. Det är inget vi behöver böna och be om inför ett ointresserat etablissemang. Den är juridiskt kompatibel med det nuvarande systemet. Vi väljare kan börja i liten skala och bygga ut den vartefter. Den passar utmärkt ihop med vår rättsstat och våra mänskliga rättigheter. Dessutom slår den helt undan benen på den populism som säger sig företräda det ”sanna folket”.
Ytterligare en tacksam fördel är att den är svår att angripa utan att ens egen moral och demokratisyn blir ifrågasatt. Det är helt enkelt hopplöst att argumentera emot demokrati på 2000-talet. Vi har idag ett någorlunda jämställt samhälle vilket undanröjer en del argument. Rousseaus invändning att demokrati är ett system för ett land befolkat av gudar är snart 300 år gammalt. Man kan på goda grunder förmoda att en genomsnittlig 1700-talsmänniska skulle betrakta alla oss moderna och kunniga människor som varande lika gudar. Vi 2000-talsmänniskor är tillräckligt kompetenta att välja elbolag, pensionsfonder och fylla i våra självdeklarationer.
Man tror ju även om oss att vi har kompetens att någorlunda fritt välja andra politiska företrädare än oss själva i allmänna val.
Diverse källor och relaterad läsning:
- Olof Peterson – Samhällskonsten (SNS förlag 1999)
- Olof Peterson – Vår demokrati (SNS förlag 2009)
- Slavko Splichal – Public Opinion & Democracy Vox Populi – Vox Dei? (Hampton Press 2001)
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
