De allmänna opinionerna.
En allmän opinion (engelska; public opinion) är en åsikt som är spridd offentligt och den skiljer sig på så sätt från en outtalad och privat åsikt som man håller för sig själv.
I svenska språket har vi, kanske på grund av hur pressen uttrycker sig i rubrikerna, tagit för vana att i dagligt tal använda oss av uttrycket “den allmänna opinionen”. Då syftar vi alltså på den dominerande åsikten i en viss fråga. I den mer komplicerade verkligheten bakom tidningarnas rubriker finns det i själva verket massor med olika opinioner i alla frågor.
Allmänna opinioner har samma betydelse för demokratin som vattnet har för sjöfarten.
Så viktiga är de att de finns med redan i första raden i en av våra grundlagar, regeringsformen, fast utan att nämnas direkt vid namn:
“All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.”
Enligt grundlagen är alltså den allmänna opinionen institutionaliserad genom ett parlament till vilket vi sedan hundra år har allmänna val. Det svenska styrelseskicket bygger hela sin legitimitet på parlamentets förmåga att företräda den allmänna opinionen i olika frågor.
Om vi sammanfattar det vi har gått igenom fram tills nu (det här är ett utdrag ur Folkstyrets Partiprogram som du kan ladda ner i sin helhet här…) så är den parlamentariska metoden vi använder bland annat behäftad med följande praktiska hinder för folkviljans förverkligande:
- Det är ett representativt system som bara delvis demokratiserats genom att vi infört allmänna val för hundra år sedan.
- Det är en tvåstegsdemokrati. Därför kan vi bara välja mellan kandidater som ett antal samhällseliter (partier) har godkänt åt oss på förhand.
- Partierna, som vi har mycket lågt förtroende för, utmärker sig inte som varande demokratiska utan som varande toppstyrda maktorganisationer. De har alltså inte några förutsättningar att kanalisera medborgares åsikter upp till beslutsnivån eller förankra besluten nedåt.
- Partierna har utvecklat gemensamma intressen som de skyddar genom att försvåra för konkurrerande alternativ i syfte att behålla tingens ordning.
- Partiernas ledningar har i praktiken tagit makten över den riksdag som egentligen skulle ha representerat landets medborgare.
Allt sammantaget kan man dra slutsatsen att det inte är ett särskilt bra sätt att institutionalisera några allmänna opinioner.
Om vi ska komma till bukt med demokratins legitimitetskris genom mer demokrati har vi nu identifierat en uppgift som behöver lösas: Institutionalisera de allmänna opinionerna på ett trovärdigare och mer funktionellt sätt som möter demokratikriterierna bättre.
Att mäta allmänna opinioner.
På 1930-talet började den amerikanska sociologen och psykologen George Gallup använda sig av en vetenskaplig metod för att mäta allmänna opinioner i representativa urval.
När man ska mäta halter av, exempelvis, metaller i vattnet i en sjö så pumpar man inte upp allt vatten ur sjön och tar med hela sjön till laboratoriet i en lång karavan av tankbilar. Istället tar man några prover ur olika delar av sjön med hinkar eller provrör. Dessa prover analyseras sedan på laboratoriet. I proverna man har tagit kan man se hur mycket zink, koppar, krom och fosfor det finns i sjöns vatten.
Det vatten man får med sig från sjön till laboratoriet är representativt för vattnet i sjön. Genom att titta på förhållandevis lite vatten kan man få veta vilken koncentration det finns av de olika metallerna i hela sjön.
På samma sätt kan man göra sociologiska undersökningar i ett representativt urval. Den största delen av den här typen av undersökningar som opinionsmätningsföretag gör rör inte alls politiska frågor utan är marknads- kund- eller medarbetarundersökningar som beställs av företag som vill ha faktaunderlag för beslut som de ska fatta. Om urvalet ska vara just representativt behöver det göras på ett speciellt sätt. Man kan inte fråga de människor man träffar på Karlaplan i Stockholm vad de tycker i en speciell fråga och tro att deras åsikt ska vara representativ för hela befolkningen. Man kan inte heller låta urvalet bestå av bara de som själva är intresserade av att svara på frågor. De kommer inte heller vara representativa för hela befolkningen utan vara mer intresserade av det som har gjort att de visat intresse för att vara med i urvalet. Inte heller kan man slumpvis välja vilka som helst på Facebook eller i ett telefonnummerregister för då blir det i bästa fall bara representativt för de som är med där. För att urvalet ska vara representativt behöver man använda den blinda och neutrala slumpen som verktyg och det urval man ska låta slumpen välja ur ska vara alla de som är underställda det politiska beslutet och kan göras ansvariga för sina handlingar. De myndiga personer som bor i landet.
Nu kan man förstås hävda att om man inte själv har varit med och sagt sitt så finns inte någon politisk jämlikhet. Beslutet är inte legitimt om man själv inte fått vara med. Men så här fungerar det representativa urvalet: Du är förvisso helt unik som individ. Men just din åsikt i en specifik sakfråga delar du med en grupp andra i samhället. När man frågar ett representativt urval är den gruppen som tycker precis som du i den frågan proportionellt sätt lika stor som den skulle vara om man frågat hela befolkningen. Inklusive dig. Du kan alltså vara säker på att, även om kanske inte just du som individ har blivit tillfrågad i en sådan mätning så har, tillräckligt många personer som tycker precis som du i den frågan blivit tillfrågade. De har fått påverka resultatet av undersökningen i precis proportionell utsträckning. Man har, bara för mätningens skull, låtit slumpen skapa en befolkning i miniatyr som har fått svara på vad alla i hela befolkningen tycker.
Vi har precis beskrivit en metod som skulle kunna vara stommen i något man, om inte namnet vore upptaget, skulle kunna kalla en representativ demokrati. En demokrati som representerar medborgarna genom att kanalisera politiskt inflytande nerifrån och upp. Ett sätt att institutionalisera allmänna opinioner. Eftersom det ger medborgarna en möjlighet att representera sig själva direkt, och representativ demokrati är upptaget, kan vi kalla det ”direkt representativ demokrati”.
Går det att göra ett åsiktsrepresentativt system med färdiga åsiktspaket enligt den toppstyrda uppifrån-och-ner-modellen vi har idag? Ett där det fanns tillräckligt många partier så att vi alla kan hitta något parti som precis representerar alla våra åsikter?
Det kan man faktiskt enkelt räkna ut om vi för enkelhetens skull låtsas att vi lever i en helt binär värld där det bara finns två åsikter i varje fråga. En för och en emot. Om det bara fanns en enda sakfråga i samhället skulle det behövas två politiska partier. Ett som är för och ett som är emot i den frågan.
Om det fanns två frågor i detta binära samhälle skulle det behöva finnas fyra partier. Ett parti som är för i bägge frågorna och ett parti som är emot i bägge frågorna, ett parti som är för i den ena frågan och mot i den andra och ett parti som är emot i den första och för i den andra. Varje gång vi lägger till en fråga fördubblas alltså antalet partier som behövs för att du garanterat ska kunna välja ett som representerar din åsikt. Nu har vi exempelvis åtta partier representerade i den svenska riksdagen vilket skulle vara precis lagom om den hade till uppgift att hantera maximalt tre stycken frågor där man kan vara för eller emot. Skulle en fjärde fråga komma upp på den politiska dagordningen så spricker systemet.
Även om vi skulle begränsa oss till en representativ partidemokrati där vi bara har 25 stycken frågor i hela vårt samhälle, med bara alternativen för eller emot, så skulle det behövas 33 554 432 politiska partier (1*2^25) för att täcka de tänkbara åsiktskombinationerna. Mer än tre gånger så många som landets invånare.
Systemet är byggt upp och ner.
Hur media använder opinionsmätningar.
De första beställarna av opinionsundersökningar från de opinionsmätarföretag som poppade upp på 1940-talet var tidningarna. Tidningarnas tidiga intresse för opinionsundersökningar berodde förstås på att de kunde skapa nytt och intressant tidningsinnehåll som i sin tur sålde tidningar.
Väljarbarometrar av väldigt skiftande kvalitet har därför under lång tid publicerats titt som tätt med kommentarer från tidningarnas egna experter. Det har givit politiken en medialt passande känsla av spel och tävling där staplar, procent, trender och prognoser lockat tidningsläsare och gjort att den publicerande tidningen ibland även blivit omnämnd och refererad till i andra konkurrerande media.
Eftersom vi har just en partidemokrati har opinionsmätningar som publiceras i media nästan blivit synonymt med partisympatiundersökningar där respondenterna fått svara på vilket parti de skulle rösta på om det var val idag, vilket parti de tycker näst bäst om och så vidare. Dessutom har de ofta använts för att försöka spå in i framtiden. Hur utfallet i ett framtida val kommer bli exempelvis. Eftersom den sortens spådomar egentligen inte går att göra har det gjort att opinionsundersökningar fått ett skamfilat rykte.
Det har dessutom förvärrats av att de som publicerar tidningar naturligtvis har lönsamhetskrav vilket gör det viktigt att göra mätningarna så snabbt och billigt som möjligt. Dessutom är det kanske inte heller någon nackdel i kommersiell mening för publicerande media om mätningarna visar sensationella resultat som passar i stora rubriker.
Därför är tyvärr lockelsen stor att göra snabba, billiga och riktigt dåliga mätningar.
Ibland kan även organisationer som vill påverka opinionen låta göra opinionsmätningar där frågor har ställts på ett sådant sätt att de givit ett svar som stödjer organisationens syfte. Resultatet ger de gratis till media som tacksamt publicerar det på nyhetsplats. När vi läser i tidningen att nio av tio svenskar tycker att ost är det godaste pålägget på smörgåsen kan vi ana vem som har bekostat undersökningen och att frågan är ställd på ett sätt som försvarar den investeringen. Vilka står bakom de undersökningar som visar att sju av tio svenskar tycker att det ska vara lättare att starta och driva företag eller att sex av tio svenskar vill se en minskad invandring?
Oavsett vad media använder metoden till kan opinionsmätningar förstås även användas på ett korrekt sätt för att mäta och väga åsikter om i princip vad som helst. Politiska sakfrågor till exempel. Som hur invånarna i landet ställer sig till en proposition från regeringen, en budget, grundlagsförändring eller en pensionsöverenskommelse.
Hur politiska partier använder opinionsmätningar.
I politikers händer är opinionsmätningar en källa till kunskap som gör det möjligt att manipulera opinionen. Driften är att kunna fånga upp opinionsrörelser och möta dem för att behålla sin popularitet för att vinna nästa val eller att neutralisera opinioner med motdrag. Partier gör ofta opinionsmätningar vars resultat de inte publicerar så att medborgarna får ta del av dem. Om de inte vidarebefordrar resultaten till medierna för att påverka opinionen.
Ett exempel är den ryske presidenten Vladimir Putin. Han tillhör partiet Enade Ryssland som beskriver sig själv som ett mittenparti.[1] Johanna Melén intervjuade Putin-kännaren Aleksej Muchin i P1-programmet Konflikt som sänds i början på mars 2018:
“Folkets stöd har Putin skaffat sig genom att lyssna till vad folket vill ha. Han följer noga sociologernas arbete”, säger Aleksej Muchin “och anpassar sig efter majoritetens vilja.” “Populism”, föreslår jag. “Nej det är inte populism”, säger Aleksej Muchin “det är att stödja sig på majoritetens intressen. Ofta”, säger Muchin “kan man i andra länder, också i Europa, höra människor säga att vi skulle också vilja ha en sån president som Putin och för andra ledare som till exempel Ungerns premiärminister Viktor Orban, men också”, säger Muchin ” för Ukrainas president Petro Porosjenko har Putin blivit en slags förebild. De vill förstås upprepa hans framgångshistoria.”[2]
När det kommer till arbetet att avläsa och manipulera opinioner på mer rationella sätt finns det säkert några som hoppas på, och många som fruktar för, den artificiella intelligens som det nu finns en kapplöpning om att utveckla.
Sören Holmberg kallar tiden mellan 1950 och 1964 ”den stor hysch-hyschperioden när det gäller de svenska opinionsmätningarna”. Holmberg skriver: ”Undersökningar gjordes åt de politiska partierna, men inga resultat publicerades offentligt. ”[3] Socialdemokraterna var, enligt Holmberg, först redan under 1940-talet med att beställa opinionsmätningar från Gallupinstitutet för att få underlag för sin valplanering. De började i slutet av 1960-talet göra egna regelbundna undersökningar och Moderaterna tog efter i början av 1970-talet. Sedan kom resten av partierna i en strid ström.
Socialdemokraterna, som numera kallar sig framtidspartiet, har som uttalad ambition att vara i den politiska mitten. Detta har Stefan Löfven satt ord på: ”Vi står i mitten av svensk politik. Vi är ett parti för många inte bara för några få.” Kanske är man inspirerad av den lyckade triangulering som Moderaterna under Fredrik Reinfeldt gjorde under sin regeringstid mellan 2006 till 2014. Att triangulera är att inta en tredje position mellan sin egen tidigare ståndpunkt och motståndarens. Man närmar sig helt enkelt sin motståndares åsikt för att locka till sig motståndarens väljare. Därför låter en socialdemokratisk rikspolitiker numera som en blandning mellan en socialdemokrat och en sverigedemokrat när den talar om migration och integration. För att göra detta på rätt sätt krävs det att man har ordentliga fakta om opinionerna i samhället. Det får man bara med opinionsmätningar.
Kunskaper om väljarnas åsikter kan alltså med framgång användas genom att man låter de bli grunden för en ny och populärare politik. Men ”att ge folket det de vill ha” har samtidigt ett par dolda kostnader för partierna.
Dels blir det politiska systemet instabilt när partierna flyttar sig. Moderaterna var länge det parti som var längst till höger. När de flyttade sig mot mitten för att maximera sitt väljarstöd öppnade de upp för nya utmanare på högerkanten.
Dels är positionsförflyttningar ovant för vissa väljare som har en lite romantiserad bild av politiskt engagemang från folkrörelsernas tid. Många vill gärna smittas av en politisk glöd som de känner kommer från djupet. Åsiktsbyten gör det svårare för den typen av väljare att upprätthålla både sina partisympatier och sitt förtroende för det politiska systemet i sin helhet.
Folkstyret.
Folkstyret är ett demokratiskt parti som är skapat för att motverka och åtgärda bristerna med demokratin med mer demokrati. För att lyckas med det fungerar Folkstyret annorlunda jämfört med andra partier.
Folkstyret voterar invalt i en beslutande församling så som man har mätt att medianmedborgaren tycker i frågan. Om Folkstyret är invalt i riksdagen och regeringen lägger en proposition så skickar Folkstyret frågan vidare till ett representativt urval av medborgarna. Ett minidemos. De får tid för att tänka över sitt beslut, en chans att följa med i samhällsdebatten och även relevant information om regeringens förslag tillsammans med argument för och emot samt en beskrivning av de troliga konsekvenserna ett styrkande eller avslag sannolikt medför[4]. Svarar gör respondenterna på en femgradig Likertskala graderad från ”Mycket dåligt förslag” till ”Mycket bra förslag” Medianvärdet, den statistiskt normala åsikten om regeringens proposition är utfallet. Vid ett statistiskt säkerställt ja eller nej röstar alla Folkstyrets invalda enligt det. Annars har inte något svar kunnat utläsas varvid Folkstyret avstår.
Det detaljerade resultatet av mätningen publiceras offentligt. En diskussion om eventuella skillnader mellan övriga partiers voteringar och Folkstyrets kan alltså komma till stånd med frågor som: Varför gjorde det ena eller andra partiet en annan bedömning än medborgarna? Bara deltagandet, möjligheten att påverka, i sig bör rimligtvis göra politiken och demokratin intressantare och mer attraktiv för medborgarna.
Folkstyret är en aggregerande institution som ger medborgarna lika inflytande (lika rösträtt i det slutliga avgörandet och effektivt deltagande) i de politiska besluten. Det startar en positiv utveckling som ställer nya krav på den offentliga debatten som kommer behöva vända sig mer respektfullt mot medborgarna. Inbjudan till engagemanget, och publiceringen av alla resultat skapar med tiden en ökad kunskap (upplyst förståelse) både om hur samhället fungerar och ger medborgarna självkännedom. Medborgarna kommer på så sätt kunna kontrollera om det som populistiska politiker påstår om en ”tyst majoritet” verkligen stämmer. Eftersom alla som är underställda de politiska besluten har lika stor chans att bli tillfrågade (fullständig inkludering) och även får lyfta egna förslag till den politiska agendan (kontroll över dagordningen) kommer vi mycket närmare det demokratiska idealet i alla fem kriterier.
Se det som maktdelning. I parlamentet bildar Folkstyret en andra kammare av variabel storlek beroende på valresultatet. Denna andra kammare är medborgarnas.
Vi tar upp resonemanget med integrerande och aggregerande institutioner igen (det här är ett utdrag ur Folkstyrets Partiprogram som du kan ladda ner i sin helhet här…). Vi konstruerade en skala med heltal från diktatur med 0 poäng till en idealdemokrati med 10 poäng. Däremellan kunde olika polyarkier ha mellan 1 och 9 poäng beroende på hur väl de möter demokratikriterierna.
Partierna i vårt system är integrerande institutioner och riksdagen är en aggregerande institution. Vår polyarki kan placeras in på denna skala och då har vi följande underlag till vår bedömning:
- Partierna toppstyrda och har tappat kontakten med de flesta av oss medborgare.
- Det är lite si och så med konkurrensen mellan partierna.
- Riksdagen styrs i praktiken av partiledningarna.
Dessa faktorer ger sammantaget förstås en mycket låg poäng som ligger närmare 1 än 5. Folkstyret är en aggregerande institution som möter demokratikriterierna mycket bättre än riksdagen. Åtminstone med en demokratipoäng väl över 5. Folkstyret invalt i riksdagen gör att hela systemet i sin helhet får högre poäng.
Ett mer demokratiskt land.
Det här är ett utdrag ur Folkstyrets Partiprogram som du kan ladda ner i sin helhet som PDF
[1] Enade Ryssland på Wikipedia [https://sv.wikipedia.org/wiki/Enade_Ryssland]
[2] Den politiska analytikern Aleksej Muchin på Centret för politisk information i Moskva intervjuad av Sveriges Radios korrespondent Johanna Melén i Konflikt i P1 – Förebilden Putin –[http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1026542?programid=1300]
[3] Sören Holmberg – Opinionsmätningar tar plats. – ur Demokratirådets rapport 2008. Medierna: Folkets röst?
[4] Professor Peter C Neijens[4] vid universitet i Amsterdam har provat något han kallar ”the Information and Choice Questionnaire” (ICQ). Det innebär att den som ska svara får information om vad experter anser att de olika alternativen har för sannolika konsekvenser. Studien bekräftade att många väljare hade liten kunskap om (sakfrågan i studien) och hade inkonsekventa preferenser. Informations- och frågeformuläret gjorde deltagarnas preferensröstningar mer konsekventa, särskilt för de deltagare med lägre nivåer av politisk sofistikering. Detta tyder på att detta beslutsstöd kan minska klyftan mellan politiskt sofistikerade och politiskt mindre sofistikerade.
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
