Hur ska ett parti som bygger på en gammal ideologi framställa sig som relevant? Hur ska de göra troligt för väljarna att de har lösningar för framtiden om de bygger sina tankar på konflikter från förr?
Boken “Digital demokrati? Partierna i en ny tid” är en bra, intressant och tankeväckande bok i ett dagsaktuellt ämne som inte bara vänder sig till demokratinördar. Det är en grundlig genomgång av hur de politiska partierna använder sig av de sociala medierna, i huvudsak Facebook och Twitter. Den är också ett resultat av ett samarbete mellan de fyra statsvetarna Marie Demker, Ulf Bjereld, Sofie Blombäck och Linn Sandberg. De två sistnämnda har gjort hästjobbet att gräva i datamaterial för att se vilka partier som retweetar vad och varför, alltså utrönt vad partierna har för strategier och aktiviteter i sociala medier. Det är imponerande mycket, och rasande aktuell, kunskap som levereras. De två förstnämnda (som gillar att ha frågetecken i sina boktitlar) sätter in utvecklingen i det större sammanhanget och försöker utröna om de politiska partierna inte skulle kunna utnyttja Facebook och Twitter för att stänga till gapet lite mellan väljare och valda, eller folket och styret om man så vill.
Det är i den änden boken tar sin början genom citatet: “Partiernas tid är förbi” (från Peter Mair’s bok Ruling the Void).
The void, tomrummet, är det obefolkade avståndet som ökar mellan partierna och medborgarna. Legitimiteten i en demokrati bygger på att den offentliga makten kommer från folket och eftersom ett avstånd mellan partierna och medborgarna drabbar legitimiteten är det, för demokratins överlevnads skull, tvunget att stänga detta gap.
Peter Mair presenterar i Ruling the Void starka argument för att partiernas tid är förbi. Det som verkar motsäga honom i vårt svenska fall är det förhållandevis höga röstdeltagandet vi har. Men det höga röstdeltagandet kan också tolkas som ett stöd för demokratin i stort. Vi har väl aldrig haft så många partier och inte heller så många osäkra väljare som bestämmer sig så sent? Vi är även uppfödda på budskapet att det är vår medborgerliga plikt att gå till valurnorna och många väljer under bilan det alternativ de till nöds kan leva med. Vi vet också att rösta är mer av en social handling än en rationell handling. Att så många är osäkra tyder på att rösthandlingen inte heller alltid grundar sig i en politisk övertygelse. Att rösta är norm.
Runt millennieskiftet saknades det inte försök att lappa och laga i den representativa demokratin. Den lösning som med tiden uppstått ”av sig själv” är att olika särintressen organiserat sig i påverkansgrupper som bearbetar de politiska partierna och deras företrädare. Postdemokrati.
En lösning som tas upp i boken är om inte partierna, via sociala medier, ska utnyttja crowdsourcing. Crowdsourcing är ett av den nya tidens sätt att ta hjälp av den kreativa massan för att lösa ett problem. Ett politiskt parti skulle, via sociala medier, kunna fråga den kreativa massan efter en lösning på att bättre organisera sjukvården exempelvis. Partiet kan sedan lägga fram förslaget som då kan antas vara såväl funktionellt i praktisk mening som ha förankring hos såväl medborgarna (som är både finansiärer och patienter) och de i sjukvården som handgripligen ska implementera det.
Crowdsourcing är även ett så kallad buzzword (modeord), vilket förstås alltid är ett plus i när man vill attrahera nyfikna. Samtidigt är det förstås en smula provocerande att föreslå att partierna i mindre utsträckning ska försöka koka soppa på en allt äldre och tunnare ideologisk spik, vilket det ju i praktiken innebär, och i avsaknad av kompetens och förankring i de egna leden sträcka sig ut till en kreativ massa för att be om hjälp.
I samma andetag som Crowdsourcing brukar man nämna Crowdfunding (gräsrotsfinansiering). Ett system för obligatorisk Crowdfunding (skatt) finns redan som bekant. Om man vill vara lite spetsig kan man peka på att de politiska eliterna kanske uppskattar ”funding” mer än ”sourcing” eftersom skattesystemet, relativt den demokratiska inputen, är ett mycket välsmort maskineri som håller öppet 24/7 medan vår huvudsakliga möjlighet till demokratisk input bara är öppet en söndag vart fjärde år. De tre öppningarna i den demokratiska muren är heller inte större än att vi bara får in tre mycket tunna kuvert.
En skiljelinje mellan folk och styre?
Det finns politiska partier (och någon ideologi) som har varit lite väl bra på att genomdriva sin politik och på så sätt gjort sig överflödiga i någon mening. De har på sätt och vis reformerat bort behovet av sig själva. Den som har förverkligat en aldrig så bra politisk lösning kan inte räkna med väljarnas tacksamhet. Den som tror sig ha kommit i mål kommer inte få styra i framtiden. Man kan ju bara styra något som rör sig. Här krockar partiernas organisatoriska överlevnadsinstinkter med medborgarnas behov.
Samma krock, mellan partiernas organisatoriska överlevnadsinstinkter med medborgarnas behov, har uppstått i förändringar i själva maktbegreppet. (Här formulerat av Jeremy Heimans & Henry Timms i Harvard Business review som du som följer Folkstyret kanske stött på tidigare):
“Gammal makt är som pengar. Ett fåtal har den. Väl förvärvad bevakas den misstänksamt och missunnsamt och den maktfulla har ett betydande förråd att spendera. Den är stängd, otillgänglig och ledardriven. Den laddar ner och fångar in.
Ny makt fungerar annorlunda. Som en ström. Den skapas av många. Den är öppen och drivs av deltagande och jämlikhet. Den laddar upp och distribuerar. Som vatten eller elektricitet är den mest kraftfull när den rusar. Syftet med ny makt är inte att samla den på hög utan att kanalisera den.”
Den gamla makten representeras av de politiska partierna innanför muren, den nya makten är den som medborgarna, både självförverkligare och världsförbättrare, har vant sig vid i den nya tiden.
Saknas något?
Alla böcker kan inte handla om allt men det finns frågor som ligger nära till hands som man nog kunde reflektera mer över i “Digital demokrati? Partierna i en ny tid”.
Facebook och Twitter är som bekant privata företag och i boken resoneras kring “den låga kostnaden” att använda Facebook som kanal. Hur är det med det? Den här texten som du läser nu kommer Folkstyret dela på Facebook. Men bara ungefär 10% av dem som följer Folkstyret kommer få se delningen “generiskt” i sitt flöde. Det här kommer sig av att Facebook beslutat sig för att göra “ändringar i algoritmen” för att användarna ska få se mer av sina vänner i flödet än organisationer. För att fler som gillar Folkstyret ska se det här inlägget behöver Folkstyret betala annonspengar till Facebook.
Det rör sig om några hundralappar per inlägg. Innan vi ens lyft blicken mot turerna kring Facebooks datahallar i Luleå och de särskilda energiskatterabatterna som de ansågs ha rätt till finns en del att resonera om kring detta privata monopol och i vilken utsträckning vi ska väva in det i vår demokratiska infrastruktur.
Var finns diskussionen om ett öppet socialt protokoll på internet som garanterar digital jämställdhet, nätneutralitet, yttrandefrihet och med ett rimligt skydd från troll, hat och hot?
De politiska partierna representerar politiska eliter och väljare på samma sätt som advokater representerar sina klienter. Klienten väljer en advokat som är utbildad och skicklig och som ser efter klientens intressen bättre än klienten själv. I en partiledardebatt kan man se att konkurrensen mellan partierna bygger på det. I debatten har man själv helt rätt och samtliga motståndare har fått allting om bakfoten. Man lyssnar bara på sin motståndare för att hitta ett misstag eller en svag formulering som man själv kan plocka retoriska poäng på. Ingen politiker har någonsin bytt åsikt i en politisk debatt. Det här oresonliga och polariserande sättet att debattera speglas i en ännu hårdare ton i sociala medier.
Politikerns auktoritet och trovärdighet bygger på att den presenterar en färdigtänkt och färdigpaketerad lösning som är bättre än alla andra. Man kan uttrycka det som att den starka politikern har en jättestor mun och inga öron. Om det skulle växa ut ett litet öra bredvid den stora munnen skulle politikern ohjälpligen försvagas i auktoritet, legitimitet och trovärdighet.
Omöjliggör inte det den här typen av crowdsourcing som föreslås inom ramarna för ett politiskt parti? Då krävs en annan typ av institution för detta. Kanske som en remissinstans till en offentlig utredning, en interaktiv funktion på riksdagens webbsida eller ett demokratiskt parti.
Dessutom, vad drar man för slutsatser av de finska experimenten och hur kommer det sig att Finland ligger så långt före oss i demokratiutveckling med medborgarmotioner och annat? (Crowdsourcing for Democracy: A New Era in Policy-Making)
Det är rätt att delegera makt till de som är underställda de politiska besluten
Ett av många bekymmer med representativ demokrati som den praktiseras hos oss är att valda politiker arbetar med ganska korta perspektiv. Den elektorala cykeln är bara fyra år. Det här har negativa konsekvenser när samhällets utmaningar kräver långsiktiga lösningar. Den vanliga politiska lösningen på detta är att delegera makt till institutioner som inte ansvarar inför väljarna. Det behöver inte vara sådant som oberoende riksbanker utan kan exempelvis vara en inomparlamentarisk blocköverskridande konstruktion som en energiöverenskommelse- eller pensionsarbetsgrupp.
Ett problem med den här lösningen är förstås att väljarna inte kan utkräva ansvar av de som fattar besluten genom att rösta bort dem. Det politiska beslutsfattandet undandras väljarnas bedömning. Det betyder mindre demokrati och mindre legitimitet. En av de i demokratisk mening förmildrande omständigheterna med representativ demokrati är just att väljarna ska kunna utkräva ansvar med sina valsedlar. Medborgarna svarar på den här behandlingen med mindre förtroende för politiker och ökat stöd för anti-etablissemangslösningar.
Ett alternativ till det här är förstås demokratiska institutioner som delegerar makt till medborgarna på olika sätt. Medborgarna väljs inte på fyra år i taget och kan alltså ha ett långsiktigt perspektiv utan att vara rädda att väljas bort. Invändningen är förstås: Hur ska de ställas till svars?
Att ta politiskt ansvar för ett beslut är att ta konsekvenserna av det. Vilka gör det? Jo, det gör medborgarna själva. Inte bara i fallet med pensionsuppgörelsen utan även då partier och deras företrädare fattar beslut. Underhållskostnaden av Nya Karolinska sjukhuset som Stockholms läns landsting beslutat om och avtalat är 38 miljarder kronor fram till år 2040. Om du är vuxen och bor i Stockholms län kan det alltså vara så att till och med dina barnbarn kommer vara med och betala de 4,7 miljoner kronor per dag det enligt avtalet kostar att underhålla de lokalerna och hålla receptionen igång. De politiker som en gång fattade beslutet är sedan länge borta. Det är de som bor, och i framtiden kommer att bo, i Stockholms län som tar konsekvenserna av beslutet. Det finns ingen valsedel som tar tillbaka det.
Det är även i beslut över kortare tid svårt att utkräva ansvar. Ett parti kan göra ett bondeoffer och flytta en impopulär beslutsfattare som för partiets skull självuppoffrande “kastat sig framför bussen” till en mer undanskymd plats i organisationen eller en sidoorganisation.
Hur använder inflytelserika medborgare sociala medier för att påverka partierna?
I de politiska partiernas “varumärke” och “berättelse” från masspartiernas tid ingår att de bygger på en intern demokrati men den som går med i ett politiskt parti för att påverka ger snart upp när man inser att politiken i moderna catch-all- eller kartellpartier utvecklas högt upp i hierarkin eller på en marknadsavdelning och rullas ut till medlemmarna.
Därför ser vi i Facebooks och Twitters flöden kända profiler som arbetar hårt med att försöka styra och påverka partierna utifrån i det offentliga. Vapnen är spydigheter, förlöjligande och sarkasmer och ständiga hot om partibyten blandat med försäkran om medhåll i ideologiska frågor.
I vilken utsträckning påverkar de partiledningarna att komma med uttalanden om att exempelvis sätta in militär i utanförskapsområden? Då man frågar medborgarna själva tycker de att brottslighet i utanförskapsområden ska bekämpas med förebyggande åtgärder. Det innebär genuspedagogik i förskolan och mer socialsekreterare, sådant som skulle få trollen att skratta ihjäl sig. Lyssnar inte partiledningarna, i sin iver att fånga varje uns till opinionsvind, i själva verket för mycket till dessa påverkare?
Om Folkstyret:
Folkstyret är ett demokratiskt parti. Varje gång ett förslag läggs fram till votering i en beslutande församling där Folkstyret är representerat skickar Folkstyret frågan, tillsammans med relevant information, vidare till ett representativt urval av de som är underställda det politiska beslutet. De får en tid att tänka över saken, samråda med vilka de vill, välja om de vill skapa sig en egen åsikt i frågan eller följa en partilinje. Svarar gör man på en femgradig likertskala. Folkstyret tar reda på den statistiskt normala åsikten, den de flesta kan ställa sig bakom, och voterar så. Om förslaget strider mot grundlagen, exempelvis är diskriminerande, eller inte godkänns av lagrådet blir det automatiskt nej. Om förslaget stressas igenom eller manipuleras på annat sätt för att de som är underställda det politiska beslutet inte ska ha möjlighet att vara del av det blir det automatiskt nej.
Klicka här för mer information om Folkstyret.
Klicka här för att komma till Folkstyrets partiprogram.
Köp Digital demokrati? Partierna i en ny tid på Bokus
Köp Digital demokrati? Partierna i en ny tid på Adlibris
Köp Digital demokrati? Partierna i en ny tid på Akademibokhandeln
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
