Att jämföra äpplen och päron är både lätt och svårt. Likadant är det med frågan som så ofta dyker upp: – Vad det är för skillnad på Folkstyret och Direktdemokraterna?
En del undrar till och med: – Varför slår ni inte bara ihop de bägge partierna?
Det är alltså dags att reda ut skillnaden.
Varför demokratisering?
När vårt styrelseskick för hundra år sedan precis kröp över ribban för att få kallas demokratiskt, genom att vi införde allmänna och fria val, utställdes ett par löften som ännu inte har infriats. Dessa löften var att demokratin med tiden skulle ersätta fåtalsväldet och att transparens och öppenhet skulle ersätta korruption och egennytta.
Så har det ännu inte blivit och med det följer nu förstås ett visst mått av missnöje. För att demokratin en dag ska få möjlighet att infria dessa löften behöver den lite hjälp på traven och det är bara vi medborgare som kan göra det jobbet.
För att få en bild av vilken insats som krävs av oss kan vi vända oss till diagrammet här. Det har två axlar som, sammanfattande, benämns som “politisk jämlikhet” och “fri- och rättigheter”. Det är de som är huvudkomponenterna i liberal demokrati.
Politisk jämlikhet innebär lika och obehindrade möjligheter för medborgare att delta i politiska beslut och lika och obehindrade möjligheter att sätta politiska frågor på agendan. Det innebär också att alla som är underställda de politiska besluten är fullständigt inkluderade. Om inte det är uppfyllt råder istället politisk ojämlikhet i olika grad.
De grundläggande fri- och rättigheterna innebär att medborgarna har yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och så vidare.
Den ena axeln visar alltså i vilken utsträckning vi har möjlighet att vara med och påverka gemensamma beslut och den andra axeln visar vilka lagliga möjligheter vi har att praktiskt utöva den rätten samt det personliga skydd vi har mot den politiska makten. Precis som Riksdagen skriver på sin webbsida: ”Demokrati handlar om alla människors lika värde och rättigheter och om möjligheten att vara med och bestämma.”
I fältet under fåtalsväldets legitimitetsgräns kan vi placera de olika politiska partierna beroende på hur deras olika ideologier ser på balansen mellan den gemensamt beslutade ordningen och de individuella fri- och rättigheterna samt hur auktoritära respektive demokratiska de är. Det är upp till var och en att placera de politiska partierna här men libertarianer vill flytta maktens tyngdpunkt mot friheterna på bekostnad av det gemensamma och de kollektivistiska vill flytta den åt det gemensamma på bekostnad av de individuella rättigheterna.
I bägge ytterlighetsfallen, om något av värdena på skalorna på axlarna i tabellen är noll, upphör möjligheterna till fungerande demokrati. En aldrig så stor politisk jämlikhet helt utan fri- och rättigheter blir ändå ingen fungerande demokrati och vise versa.
De auktoritära vill flytta makten nedåt till det vänstra hörnet och begränsa en del fri- och rättigheter, men eftersom de auktoritära är lite populistiskt smarta säger de att de är för folkomröstningar, vilket är ungefär som att tillfälligt hacka upp ett litet hål i diagrammets ovankant i vissa frågor som de är säkra på att få majoritetens stöd i. När det sedan kommer till att smyga ner mot det nedre vänstra hörnet uteblir plötsligt folkomröstningarna.
Apropå folkomröstningar så är det så att när man håller sådana i representativa system, där medborgarna upplever den vanmakt som oundvikligen kommer med stor politisk ojämlikhet, kan väljarna passa på att ”straffa det politiska etablissemanget” genom att i hög grad rösta emot det istället för att ta ställning till själva sakfrågan. För att folkomröstningar ska kunna användas som de nödventiler de är tänkta som i representativa system får de alltså inte användas för sällan för då geggar de igen.
Den ideala demokratin ligger längst upp i det högra hörnet. Där har vi allt vi behöver för en fungerande demokrati när det gäller politisk jämlikhet och grundläggande fri-och rättigheter. Längst ner i det vänstra hörnet finns diktaturen där man varken har inflytande eller rättigheter.
Vi kan för resonemangets skull hitta på en diktator och placera honom (för det är nästan alltid en han) i det nedre vänstra hörnet. Om han nu kan förmås att dela med sig av inflytande och rättigheter flyttas vårt samhälle uppåt och åt höger i tabellen. Ju längre man kan flytta i den här riktningen, desto mer demokrati har man uppnått. Styret kan bygga mer på medgivande och mindre på våld. Styret kan generera mer personliga friheter.
Ett sätt att närma sig demokrati är att byta ut envåldshärskaren mot flera konkurrerande politiska eliter i en partidemokrati. Det har visat sig vara ett bra sätt att få mer fri- och rättigheter.
Men när det kommer till makt och inflytande, politisk jämlikhet och inkludering, finns det däremot en övre gräns för hur mycket de valda politikerna kan dela med sig.
Hela partidemokratisystemet bygger ju nämligen på att partierna själva samlar på sig politisk makt i allmänna val och sedan på egen hand och efter eget huvud använder sig av den makten i det politiska spelet fram till nästa val. Den uppgift vi medborgare har är reducerad till att bara vara med och fördela makten emellan de politiska eliterna. Därför kan vi ju inte heller från det här systemet förvänta oss politiska beslut med större legitimitet än fåtalsväldets. I diagrammet omges det av den streckade linjen märkt “fåtalsväldets legitimitetsgräns”.
För att passera denna gräns måste vi som du ser i diagrammet skapa större politisk jämlikhet och inkludering. Vi måste hitta ett sätt att gå förbi fåtalsväldet och kanalisera politisk makt direkt till alla medborgare. Logiken säger att för att närma oss demokratin ytterligare behöver vi alltså ersätta åtminstone en del av de konkurrerande politiska eliterna med oss själva. Att gå med på att begränsa våra fri- och rättigheter är förstås aldrig ett alternativ.
Direktdemokraterna
Direktdemokraterna vill införa något som kallas flytande demokrati. Det innebär att ett antal Direktdemokrater först blir invalda i en beslutande församling av väljarna. Väl på plats startar Direktdemokraterna omröstningar i varje ärende som kommer upp i den beslutande församlingen. Alla som bor på den platsen där Direktdemokraterna är invalda kan skapa ett konto på Direktdemokraternas webbsida och själva rösta i dessa ärenden eller tillsvidare delegera sin röst till exempelvis ett annat parti. Den som vill kan delegera ärenden i olika politikområden till olika delegater. Man kan även själv anmäla sig som delegat.
Direktdemokraterna sammanställer resultatet efter omröstningen på den egna webbsidan och voterar sedan så proportionerligt som möjligt mot resultatet. Om resultatet blir 40% för och 60% emot och tio Direktdemokrater är invalda kommer 4 av dem att rösta för och 6 att rösta emot. De här rösterna läggs sedan till de andra invalda partiernas röster. Det sista man gör är alltså att ”ta udden” av det resultat man röstat sig fram till. Så gör inget annat parti.
Folkstyret
Folkstyret vill införa något som kallas direkt representativ demokrati. Folkstyret blir invalt i en beslutande församling. I varje fråga som kommer upp frågar Folkstyret ett slumpvis draget representativt urval av de som bor i landet, kommunen etc. vad de tycker om förslaget på en femgradig skala. Folkstyret tar reda på den statiskt normala åsikten till förslaget. Eftersom det är just den statistiskt normala åsikten man tagit reda på voterar alla som är invalda på Folkstyrets mandat enligt denna. Medborgarnas inflytande blir alltså så starkt som möjligt.
Skillnaderna
Det kan, precis som äpplet och päronet, verka lika på många sätt men skillnaden är som på natt och dag. Syftet med Direktdemokraternas system, och den princip allting utgår från, är att du själv ska få rösta i olika frågor. Med Direktdemokraternas system får du en egen röstningsknapp att trycka på. Du väljer frågorna. Det gör att du upplever dig själv som mer delaktig. Det är förvisso en viktig upplevelse och om alla medborgare skulle göra det i alla frågor på alla nivåer och varje dag skulle vi bryta fåtalsväldet.
Men eftersom inte alla, av praktiska skäl, kan sätta sig in i alla frågor, det kan vara hundratals samma dag, finns delegatsystemet som innebär att man kan ge sin röst till någon som röstar i ens ställe. Det bygger förstås på att någon man litar på i ett visst politikområde tagit på sig att bli delegat. Typiskt tänker man sig att detta är olika statliga eller privat finansierade intresseorganisationer, exempelvis Greenpeace i miljöfrågor, #vistårinteut i immigrationsfrågor och naturligtvis de övriga politiska partierna.
Men om man är intresserad av ett resultat som är legitimt, som man kan hänvisa till med någon moralisk tyngd därför att det ”utgår från folket”, är det en sak man alltid ska undvika om inte alla röstar. Man ska inte låta de som ska rösta om saken själva välja vilka frågor de ska rösta i. Det ger ett helt felaktigt resultat som är förvrängt av engagemanget i frågan. Man får helt enkelt en helt oriktig bild av folkviljan. Man mäter åsikter gånger engagemang plus resurser. Ett utslag av en sådan omröstning kan man inte hänvisa till med större moralisk tyngd än exempelvis den som gjorde att hästhopparen Peder Fredricson vann Jerringpriset 2018. Hela 44 procent ville att simmaren Sara Sjöström skulle vinna men de numerärt mer oansenliga 5 procenten som ville att Peder Fredricson skulle vinna var duktigare på att mobilisera människor som ringde och röstade.
När det gäller att ge mer makt och inflytande till intresseorganisationer och andra partier kan man ju ta en funderare på ifall demokratins stora problem verkligen är att just sådana organisationer har för lite makt idag? De som samlas i Almedalen varje år i kraft av sina starka finanser är väl egentligen inte de som främst saknar inflytande över svensk politik?
Direktdemokraterna har nu helt rätt i att medborgarna i praktiken inte kan utnyttja sin rätt att sätta sig in i och votera i varje fråga (vilket skulle innebära att man uppnådde en större politisk jämlikhet). Frågorna är alltför många. Som exempel kan tas de riksdagsledamöter som voterar i riksdagen. De kan inte heller sätta sig in i varje fråga trots att de har det som heltidsjobb. De blir anvisade av sina respektive gruppledare hur de ska votera. Då ska man också komma ihåg att riksdagsledamöterna inte har en massa kommunala frågor eller landstingsfrågor att ta ställning till som en vanlig medborgare skulle ha. Alltså vet vi att flytande demokrati i praktiken innebär ett system där man så gott som uteslutande delegerar.
Antingen har Direktdemokraterna missat det, eller så saknar det betydelse för dem, men i samma ögonblick man börjar delegera sin röst så försvinner den politiska jämlikheten all världens väg och man är tillbaka till att fördela makten mellan politiska eliter. Om det här delegeringssystemet i farten skulle råka skapa en eller fler nya politiska eliter är ingen som helst tröst. Resultatet är till syvende och sist att även den flytande demokratin flyter runt inom fåtalsväldets gräns.
När det direktdemokratiska partiet Demoex i Vallentuna testade delegering i verkligheten fick grundaren Per Norbäck 40% av rösterna delegerade till sig. Experimentet visade, enligt Demoex, att delegering skapade en ”osund maktkoncentration”. Det saknar faktiskt helt och hållet all tänkbar betydelse att de 40 procenten självmant valde att delegera sina röster till honom. Det har däremot mycket stor betydelse att besluten efter det helt saknade legitimitet. Placera själv in Per i diagrammet så får du se!
Det du ser är den demokratiska kostnad man får betala för att alla ska ha tillgång till en röstningsknapp de ska kunna trycka på när de har lust.
Om Direktdemokraterna utgår ifrån din upplevelse av att ha en ja- och nejknapp så utgår Folkstyret istället ifrån det demokratiska resultatet.
Du är helt unik som individ. Men just din åsikt i en specifik sakfråga delar du med en grupp andra i samhället. När man frågar ett representativt urval är den gruppen som tycker precis som du i den frågan proportionellt sätt lika stor som den skulle varit om man frågat hela befolkningen. Inklusive dig. Du kan alltså vara säker på att, även om kanske inte just du som individ har blivit tillfrågad i en sådan mätning så har, tillräckligt många personer som tycker precis som du i den frågan blivit tillfrågade. De har fått påverka resultatet av undersökningen i precis proportionell utsträckning. Man har, bara för mätningens skull, låtit slumpen skapa en befolkning i miniatyr som har fått svara på vad alla i hela befolkningen tycker.
Att fråga ett representativt urval har många fördelar.
- Den tillfrågade väljer inte frågan.
Istället för att mäta vilja gånger engagemang plus resurser får man veta precis hur stödet ser ut för förslaget. Resultatet blir legitimt och i en demokratisk mening giltigt.
- Det drar nytta av att vi är många.
Om vi är 8 miljoner röstberättigade (nationellt) och vi utgår ifrån att ettusen personer tillfrågas i varje fråga så kommer vi i snitt tillfrågas i var åttatusende fråga. Det är inte en orimlig arbetsbelastning för var och en av oss. Om Folkstyret är inröstat i din kommun så blir det lite oftare beroende på kommunens storlek. För fåtalsväldet är befolkningens storlek ett bekymmer som behöver hanteras med ofta missvisande representation eller delegering. För fåtalsväldet är du som medborgare alltså ett problem. Men för Folkstyret är du en tillgång. - Varje fråga får många ambassadörer i samhället.
De som av slumpen utses att besluta i en fråga genom Folkstyret får en fråga att studera närmare och sätta sig in i. Det betyder att efter varje beslut kommer det finnas ettusen livs levande ambassadörer för beslutet i samhället mitt ibland oss. Det innebär att besluten bättre kan förankras hos oss övriga medborgare.
- Det inkluderar varje ny generation i demokratin.
Demokratin behöver erövras av varje generation för att inte försvinna. I och med att Folkstyret löpande vänder sig till medborgarna och bjuder in dem till deltagande kommer fler som precis nått åldern för rösträtt, eller på andra sätt är nytillkomna, att tidigare inkluderas i systemet och snabbare få vara med att ta sin del av ansvaret för samhället. Speciellt om Folkstyret är inröstat i din kommun. Om det är någon institution som saknas idag är det en som inkluderar alla på lika villkor och gör att varje generation kan erövra demokratin. - Det ger exakt åsiktsrepresentativitet.
Vår legitimeringsprincip, att all offentlig makt i Sverige utgår folket, bygger helt på åsiktsrepresentativitet. Det kan bara uppnås genom att besluten bygger på en trovärdig och riktig representation av de allmänna opinionerna.
- Det ger politisk jämlikhet.
Slumpen är fullständigt blind för vem du är, vad du har för bakgrund och vad du tycker i andra frågor. Folkstyret kan, för första gången i historien, ge en befolkning fullständig politisk jämlikhet på nationell nivå. Det innebär att vi för första gången kan prova demokrati på riktigt. Visst är det värt ett försök? Även om det bara gäller Folkstyrets medborgarombud som vi röstat in i parlamentet? - Det går snabbt, är billigt och säkert.
Det går fortare och är billigare än en folkomröstning. Det svarar alltså på kravet om styrets effektivitet. Det ger den tillfrågade möjligheten att sätta sig in i frågan som inte tvingas ta ett ogenomtänkt svar ur luften på grund av tidsnöd. Det kan inte hackas av utomstående eftersom några utomstående inte ens kommer kunna veta vilka som kommer att bli slumpvis tillfrågade. - Det skyddar våra fri- och rättigheter.
Folkstyret har två inbyggda automatnej. Det ena är att Folkstyret inte kan medverka till politiska beslut som går emot grundlagen. Folkstyret kan alltså inte, till skillnad mot andra partier, medverka till att rösta bort några grundläggande fri- och rättigheter. Det är ett skydd mot övergrepp från fåtalsväldet. Det andra automatnejet utöses då någon försöker manipulera utfallet genom att exempelvis inte ge de tillfrågade den tid de behöver för att svara. Också det ett skydd mot övergrepp från fåtalsväldet.
Att slå samman Folkstyret och Direktdemokraterna skulle innebära någon slags kompromiss.
Hur en sådan kompromiss än skulle se ut skulle den obönhörligen dra ner Folkstyret till fåtalsväldets domäner och ett nytt Folkstyre skulle alltså behöva uppstå för att skapa politisk jämlikhet och full inkludering.
När Direktdemokraterna själva vill dra uppmärksamhet till sitt parti har de valt att göra en opinionsundersökning med hjälp av SIFO. Den visade att 53% var positivt inställda till att ha möjlighet att via internet rösta i politiska frågor mellan valen. Mest intresserade (73%) var kvinnor i åldern mellan 15-29 år. Varför valde man att göra en SIFO-undersökning med ett representativt urval? Varför hade de inte bara en omröstning på sin egen webbsida? En sådan hade ju förmodligen kunnat visa på ett i det närmaste hundraprocentigt intresse i samtliga grupper och samtidigt varit en bra demonstration av deras demokratimodell. Svaret är förstås att resultatet inte skulle få samma trovärdighet. Det skulle brista i legitimitet lika mycket som ett beslut från vilket annat fåtalsvälde som helst.
Där har vi det.
Där har vi skillnaden mellan Folkstyret och Direktdemokraterna och varför de inte kan slås hop till ett parti. Ett parti vill mest av allt ge dig en egen röstningsknapp. Det andra vill ge dig demokrati.
Vilket alternativ som är rätt för dig är såklart ditt eget val.
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
