När du sitter och tittar på TV4 och ser reklam för frukostflingor eller tvättmedel är det lätt för dig att se hur programmen är finansierade. Du förstår att om du köper frukostflingorna eller tvättmedlet så kommer en del av det du betalar för produkterna att betala för reklamen. TV4:s försäljning av reklamtid kommer i sin tur att betala för programmen de producerar och visar. Du har valet att som konsument stiga in i ett ekonomiskt kretslopp som finansiär. Det är när du köper just frukostflingorna eller tvättmedlet som du väljer att vara det.
Det här har förstås ingenting med demokrati att göra. Men det har en hel del med politik att göra. Hur hänger det ihop?
Vilka representerar partierna?
Den politik som förs fram av de politiska partierna som vi har att välja emellan påverkas bara till en del av hur vi röstar på valdagen. Vad är det i övrigt som påverkar de politiska besluten?
Till att börja med så skiljer sig åsikterna som de politiska partiernas representanter har mot de väljarna har. Vi kan tydligt se det genom att studera något som kallas “åsiktsrepresentation”. Det har under lång tid studerats av bland andra statsvetarprofessorn Sören Holmberg. Senaste djupdykningen i ämnet var 2014 och resultatet redovisades i boken “Svenska politiker”. Han fann då en genomsnittlig åsiktsskillnad på 18% mellan väljarna och riksdagsledamöterna i 21 sakfrågor.
Eftersom det är svårt för oss, som inte är statsvetare, att bedöma om 18% är bra eller dåligt måste vi formulera det på ett tydligare sätt. Ett sätt är exempelvis att säga att åsiktsrepresentationen sannolikt skulle vara väldigt mycket bättre om vi istället nöjde oss med att helt enkelt anvisa 349 stycken slumpvis förbipasserande personer var sin plats i riksdagen.
“Stopp och belägg”, säger kanske du som är vän av ordning. “Det kan omöjligt stämma för det skulle ju faktiskt betyda att vi har riksdagsval helt i onödan? Hela idén med att vi alla går till val är ju att vi ska få en riksdag som representerar oss och våra åsikter. Det är ju därför vi gör valkompasser och ser partiledardebatter för att se vilket parti vi ska välja!”
Statsvetarprofessorn Sören Holmberg får övertyga dig med ett pedagogiskt och bra räkneexempel:
“För en enskild sakfråga […] skulle en åsiktsskillnad på 18 procentenheter i en tudelad fråga i princip aldrig uppkomma, sannolikheten är 1 gång på cirka 60 miljarder om vi drog 349 ledamöter och 1500 väljare helt slumpmässigt.” Vidare konstaterar han: “Om vi vill ha en hundraprocentigt åsiktsrepresentativ riksdag är det mycket bättre att lotta fram ledamöterna än att välja dem i allmänna val.”
Att slumpen behöver 60 miljarder försök på sig för att leverera ett lika dåligt resultat som ett riksdagsval borde vara en tankeställare för de flesta. Men hur många miljarder försök skulle den behöva ha på sig för att vi medborgare skulle anse att åsiktsrepresentationen var så dålig så vi bestämde oss för att göra något åt det? 100 miljarder? 200 miljarder? Var går din smärtgräns?
Val mellan representanter som de politiska partierna själva först valt ut är, baserat på det faktiska utfallet, alltså sämre än en dålig metod för att gallra ut personer med åsikter som är representativa för väljarna. Vetenskapen säger att det i själva verket är en metod för att välja icke-representativa representanter. Den står också i direkt konflikt med legitimitetsprincipen i vår grundlag som säger att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. I en demokrati är det folket som ska bestämma.
Vi kommer strax till hur vi ska kunna avsätta de makthavare som vi inte har valt. Men den första obekväma sanningen är alltså att vi egentligen går till val för att legitimera ett politiskt styre som inte är representativt i grundlagens mening. Vi medborgare går istället till val för att ge de olika politiska eliterna proportionerliga delar av vårt stöd.
Politikernas åsikter kommer alltså uppenbarligen inte från folket. Men var får de då sina åsikter ifrån? Hur kommer det sig att en stor majoritet av riksdagen är för “vinster i välfärden” exempelvis medan en stor majoritet av väljarna är emot?
Till att börja med ser sig svenska politiker i första hand som partiombud, i andra hand som förtroendeledamöter och i tredje och sista hand som väljardelegater (Riksdagsundersökningen 2010 och KOLFU 2012). De ser sig alltså inte som representanter för väljarna utan som representanter för sina partier. De röstar inte heller efter sin egen övertygelse i riksdagen utan som de blir tillsagda av partiernas respektive gruppledare. Så frågan är alltså snarare: Var får de politiska partierna sina åsikter ifrån?
Liten utblick och historia
Här kan det vara intressant med en liten internationell utblick. För vi i Sverige är förstås långt ifrån ensamma om att ha det på det här sättet. I USA finns också skillnader mellan folkets åsikter och den politik som förs. Den amerikanske statsvetaren Martin Gilens, vid Princeton University, har gjort en berömd studie där han jämfört de amerikanska medborgarnas åsikter med utfallen i de amerikanska politiska besluten. Det visar sig att det inte kan påvisas något samband alls emellan dessa. De amerikanska medborgarnas åsikter påverkar alltså inte alls de politiska besluten i USA.
Han hittade däremot ett större samband mellan de politiska besluten och de organiserade intressegruppernas åsikter och ett nästan kusligt exakt samband mellan ett fåtal av de allra rikaste amerikanerna och de politiska besluten. Man förklarar det med att det är just de allra rikaste som donerar pengar till de politiska kandidaternas valrörelser. Den som blir vald av folket med ekonomiskt stöd av rika donatorer har förstås lärt sig att vara tillmötesgående mot donatorerna. Utan stödet blir man inte vald. Man säger därför att det i USA finns ett fenomen man kallar “money primary”. Ett primärval där, i praktiken, bara de rika har rösträtt.
Men riktigt så fungerar det inte i Sverige. Här har vi istället ett gammalt representativt system som först togs i bruk av exempelvis Gustav Vasa som bland annat hade att hantera daluppror, Dackefejden och att genomföra reformationen. För att få stöd och resurser till det inbjöd han till “riksdagar” med representanter för adel, präster, borgare och bönder. Det här var begynnelsen till den gamla ståndsriksdagen. Den blev med åren omodern och genom representationsreformen 1866 byttes den ut mot en tvåkammarriksdag till vilken representanterna valdes istället. Rösträtten var graderad och röstberättigade var bara män med en viss status. Men på den här tiden hade även företag rösträtt till kommunerna. Ett företag kunde ha många röster.
För hundra år sedan infördes så allmän och lika rösträtt för kvinnor och män och företagen förlorade sin rösträtt. Kungen förlorade då även i praktiken sin rätt “att allena styra riket”, även fast det tog ytterligare några år att ändra det i grundlagen. Rätten att styra riket togs över av en vald regering istället.
Sverige kröp först då över den undre gränsen för att få kallas en demokrati.
All offentlig makt i Sverige utgår från folket – i Almedalen…
Utanför parlamentet hade vid tiden för den svenska demokratins införande sedan länge LO och SAF varit verksamma på varsin sida. Landsorganisationen (LO) bildandes den 7 augusti 1898. LO är tätt sammanknutna till Socialdemokraterna. De båda organisationerna kallas ofta “de två benen i arbetarrörelsen”, där partiet är det politiska benet och LO det fackliga.
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) var en arbetsgivarorganisation som grundades i samband med Rösträttsstrejken 1902 för att fungera som en motkraft till LO och de framförda kraven på allmän och lika rösträtt.
Det här var arbetsmarknadens två parter och det var mellan dem som den huvudsakliga konfliktlinjen stod i den svenska parlamentarismens barndom, den mellan vänster och höger. Den svenska partirymdens mest betydelsefulla dimension.
Den som vill se hur de svenska politiska partierna påverkas och var de får sina åsikter ifrån hittar mycket intressant om den tittar närmare på hur den utomparlamentariska laguppställningen ser ut. Till sin hjälp kan man ta journalisten Sverker Lindströms rapport (åt Arena opinion/LO) “Pengarna bakom samhällspolitiken“. I rapporten har han granskat finansieringen bakom de svenska tankesmedjorna och även kopplingarna mellan de personer som befolkar dem. (Här hittar man bland andra även många av tidningarnas debattredaktörer och andra politiska makthavare.)
Under en kartlagd femårsperiod rör det sig om minst 1,052 miljarder som dels kommer från företagsintressen varav en del genom Svenskt näringsliv (f.d. SAF) och dels från de som organiserar fackförbunden: LO, TCO och SACO. Det tillkommer även knappt hundra miljoner som enligt rapporten inte kan placeras till varken vänster eller höger (men ta gärna den bedömningen med en nypa salt med tanke på rapportens avsändare). Övervikten är enligt Sverker Lindströms rapport till borgerlig/liberal fördel med förhållandet 12 till 1 (men det ska alltså också tas med en nypa salt).
Utöver detta som bara rör själva tankesmedjorna finns naturligtvis även LO:s mer direkta och öppna finansiering av Socialdemokraterna och egna valkampanjer för Socialdemokraternas räkning som i senaste valet landade på cirka 30 miljoner kronor som ska läggas till de cirka 100 miljoner som partiet själv använde till annonsering. Det tillkommer även annat stöd som är institutionaliserat på andra sätt genom helt eller delvis skattefinansierade intresseorganisationer med diverse politiska mål.
Du finansierar
Precis som i exemplet med TV-reklamen vi började med är det förstås vi medborgare som ytterst finansierar det. Butikskedjan där du väljer att handla mat eller kläder kan vara medlem i Svensk handel som är en av Svenskt näringslivs medlemsorganisationer. En liten del av det du betalar går då till att de finansierar organisationer som påverkar politiken i mer företagarvänlig riktning och vill styra allmänna medel till privat ägda utförare. Personalen i butiken kan vara medlemmar i Handelsanställdas förbund som är en LO-organisation. Du betalar en del av deras lön som i sin tur finansierar organisationer som påverkar politiken i mer löntagarvänlig riktning och åtminstone borde vilja styra de allmänna medlen till offentligt ägda utförare. Du ingår som konsument i ekonomiska kretslopp som påverkar politiken mer än vad du gör när du går till vallokalen.
Samma effekter får det när du väljer skola, tandläkare eller vårdcentral. När du väljer om du ska gå med i en fackförening eller stödja en intresseorganisation.
Det är mot den här bakgrunden lätt att förstå varför Allianspartier har en annan inställning till “vinster i välfärden” än till och med deras egna skattebetalande väljare. Det är lätt att se varför Socialdemokraternas hjärtefråga, den enda fråga där de aldrig kommer vika sig, är att ge “sina” 1,5 miljoner LO-medlemmar bättre förmåner.
Det finns alltså stora resursstarka kraftfält utanför parlamentet som påverkar de politiska partierna mer än deras medlemmar, eller vi väljare, någonsin kan göra.
Här kan man ställa sig några frågor.
- Har vi delvis tagit oss ner under gränsen för demokrati nu när systemet har ändrats så att väljarnas röster inte betyder så mycket längre?
- Har företagen, efter att de förlorade sin rösträtt, i själva verket skaffat sig ännu mer politisk makt än de hade förut genom att påverka de politiska eliterna direkt?
- Hur ska den som vill stödja en demokrati där väljarnas åsikter styr politikens inriktning välja att agera och spendera sina pengar? Behöver vi en demokratimärkning av produkter och tjänster?
- Man kan mycket väl tycka att den förda politiken just nu utmynnat i ett samhälle som man gillar och man kan absolut tycka att ett företagarvänligt, eller ett löntagarvänligt, samhälle är bra. Kanske är ett samhälle där vi som konsumenter “väljer” varje dag också en form av folkstyre? Men kan ett samhälle som styrs av makthavare som vi inte valt med valsedlarna kalla sig demokratiskt?
Hur vi kan avsätta de makthavare som vi inte har valt
I Sverige har vi alltså cirka 3 500 policyprofessionella som styr mycket av svensk politik. Vi har inte valt dem och kan därför inte heller välja bort dem genom att flytta våra röster mellan de olika politiska partierna. För att välja bort dem måste vi istället börja rösta på demokratiska partier.
Ett sådant demokratiskt parti är Folkstyret.
Folkstyret väljs in av väljarna i riksdagen. Varje fråga som riksdagen ska besluta om skickar Folkstyret vidare till 1 000 stycken slumpvis utvalda svenskar. De får sätta sig in i förslaget och de konsekvenser beslutet om det kan få. De svarar vad de tycker om förslaget på en femgradig skala från “mycket dåligt förslag” till “mycket bra förslag”. (Man får också frågan om man vill lämna ett eget förslag, vilket som helst, eller om man vill backa något förslag som någon annan redan har lämnat.)
Folkstyret tar reda på den statistiskt normala inställningen bland befolkningen till förslaget. Alla Folkstyrets invalda voterar i riksdagen enligt utslaget. De egna förslag som folket har lämnat till Folkstyret sorteras i popularitetsordning och omvandlas av Folkstyret till Folkmotioner som lämnas till riksdagen för beslut. Om ett förslag strider mot, eller inskränker, grundläggande fri- och rättigheter blir det automatiskt nej.
Folkstyret flyttar politisk makt från de politiska partierna till medborgarna. Ju fler som röstar på Folkstyret i riksdagsvalet desto större makt får medborgarna på bekostnad av de politiska partierna och de som står dem nära. Det röstar inte bort de policyprofessionella helt men det minskar deras inflytande. Att låta slumpen välja ut de medborgare som genom Folkstyret får vara med och besluta höjer åsiktsrepresentationen till anständigare nivåer.
Dra er till minnes vad statsvetarprofessorn skrev:
“Om vi vill ha en hundraprocentigt åsiktsrepresentativ riksdag är det mycket bättre att lotta fram ledamöterna än att välja dem i allmänna val.”
Läs mer om Folkstyret på www.folkstyret.se
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
