Använd hjärnan!
Så stod det länge sprayat på ett elskåp intill kvarteret där jag bor i södra Stockholm.
Det är förstås en bra uppmaning, och kanske det enda riktigt bra livsråd man kan ge till en ung människa, om man nu måste hålla sig till bara två ord.
Samtidigt är det ju lite knapphändigt. Så som det blir när man inte har möjlighet att utveckla det. För att tiden inte räcker till, det jäkla elskåpet helt enkelt är för litet eller att man själv kanske inte riktigt ännu har kommit fram till exakt hur ska man använda hjärnan.
Projekt Simone Weil som spelas på Ö2 (Östgötagatan 2 på Södermalm i Stockholm) påminner mig om de där två sprayade orden. Även om föreställningen förstås i första hand handlar om demokrati och sätter ljuset på den helt avsiktliga begreppsförvirring som uppstår när vi använder ett och samma ord till två helt olika saker. Demokrati är ju både ett ideal som inkluderar alla i politisk jämlikhet och ett politiskt styrelseskick som i sak och faktisk praktik ligger väldigt långt ifrån det idealet. Föreställningen börjar också med frågan som alltså inte kan få bara ett enda svar: “Har vi demokrati?”
Vi får möta flera karaktärer och textskrivare. Däribland Simone Weil, naturligtvis, som för snart 80 år sedan skrev de där 58 sidorna som skulle få titeln “Om de politiska partiernas allmänna avskaffande” och som satte just det här projektet i rullning.
Så länge vår demokrati styrs av politiska partier kommer vi inte kunna lämna fåtalsväldets legitimitetsgräns och närma oss verklig demokrati med politisk jämlikhet. Se fåtalsväldets legitimitetsgräns i diagrammet.
Anledningen till att Simone Weil tyckte att partierna skulle avskaffas var att de politiska partiernas organisationer utövar ett kollektivt tryck på medlemmarnas sätt att använda just hjärnan. Partiernas enda mål är nämligen att de själva, och deras makt, ska växa. De uppmuntrar därför mer till “kollektiva lidelser” än till eget tänkande.
Det är just den olyckliga kombinationen av toppstyre (eller fåtalsvälde) och politisk styrka som gör de politiska partierna till de både potentiellt starkaste och svagaste länkarna i styrelseskicket. De möjliggör alltså att en demokrati förhållandevis enkelt kan störtas och vändas till något helt annat.
Kanske är Weils tes en lite hårdare variant av Robert Michels “Oligarkins järnlag” från 1911 som kan sammanfattas ungefär: “Den som säger organisation säger oligarki. Därför är politiska partier och demokrati två helt oförenliga ting.”
När den svenska tvåkammarriksdagen infördes 1866 hade man (Louis De Geer) förhoppningen att partier inte skulle uppstå. Man ansåg att partier var något skamligt från ett mer primitivt politiskt stadium. De uppstod ändå därför att det gav konkurrensfördelar i kampen om makten. Redan i andrakammarvalet 1911 var det första gången väljarna bara hade att välja mellan partier istället för ledamöter. Partiorganisationerna hade alltså på bara några få decennier tagit makten över de som blivit deras medlemmar. Toppstyret var på plats och hindrar än idag ett förverkligande av “verklig” demokrati med större politisk jämlikhet.
I föreställningen får vi också, bland många andra, möta gestaltningar av Anne-Marie Pålsson, före detta Moderat riksdagsledamot, Immanuel Kant och Oljudet. (Oljudet som är skrämmande till en början men sedan är underbart förtrollande i sin kraftfullhet – tills man rycks ut igen.)
Just de många perspektiven gör att demokratin, både som ideal och som styrelseskick, får en tydlig kropp som vi får se i skarpa detaljer och ur många vinklar. Vi får också en tydlig bild av vår egen roll i en demokrati.
Intressant är också Weils försök till perspektivskifte på rättigheter. En persons rättighet att få något innebär ju samtidigt någon annans skyldighet att tillhandahålla det. Weil menade att om vi bara kunde ta till oss att vi har skyldigheter till varandra så skulle ju våra rättigheter uppstå av sig själva. Bara min skyldighet att låta alla andra uttala sig fritt garanterar mig rättigheten att själv uttrycka mig fritt, och så vidare.
Många av frågorna som ställs får svar i Projekt Simone Weil men hur vi ska kunna förverkliga demokratin utan de politiska partierna lämnas lite mer öppet. Men på den frågan har ju Folkstyret ett svar.
Mest intressant är nog ändå att jag igen fick inspiration till att själv fortsätta söka svaret på den där andra frågan jag burit sedan jag läste de där sprayade orden på elskåpet: “Hur ska man använda hjärnan?”
Projekt Simone Weil spelas fram till den 30:e september 2018. Köp dina biljetter här.
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
