En särskilt betydelsefull faktor som gör att en person engagerar sig politiskt bör vara att den har ett eget politiskt intresse. Det här är åtminstone vad man borde kunna förvänta sig.
Politiskt engagerad och aktiv kan man förvisso vara på många olika sätt i en demokrati. Men om man vill vara det på det där handfasta sättet i det politiska systemet så att man i någon grad kan påverka det direkta styret av landet eller kommunen måste man, sedan lite mer än hundra år, uttrycka och kanalisera det engagemanget i form av partimedlemsskap. Det här har partierna stiftat lagar (med få och små kryphål) om.
Konkurrens om makt
Så länge de politiska partiernas storlek och inflytande bestäms i allmänna val måste de naturligtvis framstå som tydliga alternativ till varandra. Alltså är det viktigt för dem att skapa sin egen tydliga politiska profil. De behöver alltså skilja sig från andra partier på något politiskt relevant sätt. Om de inte gör det är de överflödiga och går under. Ingen organisation vill gå under oavsett om man tillverkar världens bästa mekaniska räknemaskiner, högklassiga filmrullar till analoga stillbildskameror eller den perfekta politiska lösningen på ett problem som inte längre finns.
Partiernas identiteter som unika alternativ är alltså livsviktiga för deras egen överlevnad och de måste hela tiden ses över i relation till det övriga utbudet på marknaden. Det här är ett stort ansvar och ett arbete som måste skötas i toppen av respektive parti där kunskapen, informationen och resurserna finns. Identiteten ska matcha det egna partiets väljare, medlemmar, historia, politiska syfte, ideologi och image. Det ska även attrahera andra partiers väljare så att partiet själv kan växa på bekostnad av de andra partierna i parlamentet. För att ett politiskt parti ska kunna vara konkurrenskraftigt måste det ha en tillräckligt liten, lojal och hanterlig skara aktiva medlemmar för att snabbt och smidigt kunna byta fot i olika frågor samtidigt som det ska vara tillräckligt stort för att kunna fylla de platser i beslutande församlingar de erövrar i valen och kunna framstå som en folkrörelse med bred förankring hos folket.
Ett stort antal medlemmar kan vara en styrka men om de får en massa egna idéer kan de innebära en belastning. Ett problem som behöver hanteras.
Partierna ska ha kompetens att styra, vara bryggan mellan de nya eller gamla politiska eliter som de representerar samt ha en attraktiv fasad mot väljarkåren.
De som väljer att engagera sig politiskt måste alltså ställa upp på ganska hårda krav från partiet. Det är partiet som i huvudsak formar de som blir medlemmar snarare än att medlemmarna formar partiet.
Vänster och Höger
Statsvetare och andra som försöker hålla reda på hur partier förändras med tiden konstruerar gärna skalor där partierna kan placeras in snyggt och prydligt. En viktig del för ett politiskt partis identitet är placeringen på den så kallade vänster-högerskalan. Skalans rötter lär finnas i St Stephens kyrka i Westminster Palace där det brittiska underhuset hade sina möten på 1500-talet. Kungens anhängare satte sig till höger om ordföranden och motståndarna till vänster. Efter franska revolutionen hände samma sak i den franska nationalförsamlingen. Kungens anhängare placerade sig till höger och de revolutionära till vänster.
Vänster och höger kom också, i samband med det samtidiga uppsvinget för den svenska parlamentarismen och industrialismen, att bli den dominerande skiljelinjen under 1900-talet. Den mellan arbete och kapital.
De svenska politiska partierna lever alltså i en värld där vänster-högerdimensionen alltid har dominerat. Därför har det politiska systemet med tiden optimerats för att attrahera, och kommit att befolkas av, de med stark identitet i sådant som kan delas upp i vänster och höger. Det här har även fått aktivt stöd och uppmuntran från de finansiellt starka utomparlamentariska krafter (de organisationer som organiserar arbetstagare och arbetsgivare) som vi levt med sedan redan några år innan den svenska parlamentarismens barndom. Det finns de som påstår att alla konkurrerande konfliktlinjer, GAL-TAN, stad och land och så vidare en dag kommer att ha assimilerats i vänster-högerskalan på grund av att de här etablerade krafterna är så starka. Andra menar att de bara under perioder kan tämjas och hållas i schack. Tidigare skiljelinjer i historien som centrum-periferi och kyrka-stat med ursprung i den nationella revolutionen från tiden då Europas nationalstater bildades kanske håller på att göra comeback genom att stad-land-skiljelinjen från den industriella revolutionen fått mer än bara ett drag av centrum-periferi och att kyrka-stat döljer sig under ytan i GAL-TAN.
Oavsett hur det är med det vore det konstigt om inte våra riksdagsledamöter var mer polariserade längs alla dessa konfliktlinjer, såsom vänster-högerskalan, än vi väljare.
Det här visar sig också i den senaste riksdagsundersökningen vars resultat presenteras i boken “Folkets främsta företrädare” David Karlsson mfl (Göteborgs universitet 2018). Diagrammen här kommer från Sören Holmbergs kapitel i boken och bygger på data från undersökningen.
Figur 3. Åsiktsbaserat vänster–högerindex. Medeltal bland samtliga ledamöter är 28 mot 25 bland röstberättigade väljare.
Diagrammet visar var de olika partiernas riksdagsledamöter (överst) placerades på en vänster-högerskala 2014 respektive var väljarna placerades på samma skala. Partierna till höger har ledamöter som avviker mer än de till vänster från sina väljare. Så pass att samtliga högerpartiers väljare i indexet ligger till vänster om samtliga högerpartiers ledamöter i indexet.
(Om du skriver ut diagrammet på ett papper kan du roa dig med att själv rita in ett streck mellan medeltalen 28 och 25. Dra också en rak linje vid 30, alltså mitt emellan 10 och 50.)
Detta vänster-högerindex har skapats genom att de undersökta har fått svara på vad de anser om fem sakfrågor som ger utslag längs vänster-högerskalan: Den offentliga sektorns storlek, sänkta skatter, inkomstskillnader, privat sjukvård och sextimmars arbetsdag.
Som man kan se är det riksdagsledamöterna som är den polariserade gruppen medan väljarna samlar sig mer i mitten. Inget konstigt med det. Utöver att man, som sagt, högst troligt är politiskt intresserad från början och att den som är professionell politiker på sätt och vis lever på sitt vänster- eller högerskap och investerar rent personligt i en sådan identitet så fortbildar den sig också i fackliga respektive i företagarvänliga frågor, och liknande, genom hela sitt politiskt verksamma liv. I ett politiskt liv där det för övrigt premieras att man står för partiets politik i väder och vind och inte låter sig påverkas av sin motståndare hur kloka och genomtänkta argument denne än lägger fram för sin sak.
Allt det här för dock med sig att det finns en mycket stor grupp väljare i mitten som inte hittar någon som representerar deras åsikter. Antingen får dessa väljare rösta ett snäpp till vänster, och lägga stor del av maktens tyngdpunkt långt ut på den kanten, eller ett snäpp till höger, och lägga makten långt ut på den högra kanten. Det här får man en snygg bild av i det här diagrammet som bygger på samma data och index:
Figur 5. Riksdagsledamöterna är polariserade och väljarna är “normala”.
10 är längst ut till vänster och 50 är längst ut till höger på diagrammets horisontella x-axel. Mitt emellan dessa värden är alltså vid 30 på x-axeln. Den heldragna linjen är väljarnas kurva och den streckade linjen är riksdagsledamöternas kurva. Som synes har väljarna en topp precis i mitten vid siffran 25 (där finns alltså en fjärdedel, 25%, av väljarna). Vid samma plats hittar vi bara 6% av riksdagsledamöterna. Riksdagsledamöterna har istället två stycken toppar, en på vardera sida om mitten. Det här är en bild av polarisering i svart på vitt. (Ledamöternas kurva är bimodal som det så vackert heter). På så sätt kan vi väljare och riksdagsledamöter ha medelvärden som ligger ganska nära varandra men ändå olika åsikter.
Polariseringen är nödvändig för de politiska partierna. Konsekvenserna av den egna förträffliga politiken, som är den enda vägen, leder till en perfekt drömvärld för den egna målgruppen och det allmännas bästa och allt det motståndaren säger innebär systemkollaps eller katastrof. Motståndaren har inte bara fel i sak den är dessutom rasist, nazist, fascist eller kommunist och moraliskt förkastlig. Polariseringen innebär för de kritiska och rationella väljarna att de har att välja på olika varianter av uppenbart hittepå.
Eller som den franska filosofen Simone Weil skrev i sin pamflett “Om de politiska partiernas allmänna avskaffande” från den tiden som Stalin och Hitler härjade i Europa:
“Det finns bara en sanning. Det finns bara en rättvisa. Misstagen, orättvisorna är oändligt mångskiftande. Sålunda närmar sig människorna varandra i det rätta och det sanna, medan lögnen och brottet i det oändliga skiljer dem från varandra.”
De politiskt aktiva, i partierna, på ledarsidorna och i intresseorganisationerna runt omkring arbetar så hårt de kan med att försöka få fart på vinden och vågorna på den allmänna opinionens annars spegelblanka och stilla hav. De attackerar och missförstår varandra och försöker utmåla varje liten antydan till en spricka som en avgrund. Seglen ska fyllas av opinionsvindarna så att kaptenerna ska kunna styra sina politiska skepp i intressegruppernas riktning.
Lagom är bäst
I praktiken innebär allt det här att vi väljare som kollektiv i bästa fall har tillgång till en knapp med två lägen. Som att valet är som en mätare kopplad till en termostat som kan slå av och på sänkningar och höjningar av skatterna vart fjärde år och sedan en tid tillbaka även dirigera allmänna medel till privata respektive offentliga utförare i olika grad. Men alternativet lagom finns inte. Inget middle-of-the-road-alternativ. Bara minst två varianter av politisk dikeskörning.
När man ska kontrollera och styra värmen i ett hus kan man lösa det här genom att slå på och av värmen så ofta att temperaturen upplevs som lagom och behaglig. Men så kan vi inte göra i demokratin. Vi kan inte ha val två gånger per år exempelvis.
Vad är problemet?
Den svenska demokratins legitimeringsprincip är folksuveränitetsprincipen. Det uttrycks i vår grundlags portalparagraf så här: “All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Det betyder att vi som lyder under svensk lag följer den för det är med våra åsikter som grund som den har stiftats.
Folkets åsikter, som ska ligga till grund för den offentliga makten, är detsamma som det som man kallar “de allmänna opinionerna”. De beslut som fattas av de politiska krafterna i ett parlament får alltså till huvudsaklig del sin legitimitet från samma parlaments förmåga att åsiktsmässigt representera de allmänna opinionerna. Hade den förmågan varit stor så hade den heldragna och den streckade linjen i figur 5 haft samma sträckning.
Om inte riksdagen representerar folket åsiktsmässigt betyder det att besluten om lagarna och skatterna inte har fattats på demokratisk grund.
När folkets åsikt tas från toppen i mitten och fördelas på toppen till vänster och toppen till höger har vi alltså istället en situation där “All offentlig makt i Sverige tas ifrån folket”.
Folkstyret
Du kan nu dra en tjock, röd, linje rakt upp mellan siffran 6 och siffran 25 i figur 5 och på den linjen skriva: “Anledningen till att Folkstyret finns”. Syftet med Folkstyret är nämligen att göra de här två linjerna mer lika.
Om Folkstyret väljs in i Riksdagen skickar Folkstyret varje fråga vidare till ett representativt urval av de som bor i landet. De som blir slumpvis utvalda kan vi kalla ett minidemos. De är en befolkning i miniatyr som skapas bara för mätningen skull. De har ingen särskild bakgrund, social tillhörighet eller annan specifik egenskap. De representerar bara Sveriges befolkning.
Du är helt unik med din helt personliga uppsättning av miljontals åsikter i alla möjliga frågor och du har förvärvat dem genom det nätverk av informationskällor som just du har. Det kan vara tongivande experter, forskare eller yrkesmänniskor du valt att lita på i olika ämnen eller kunskaper du skapat på alldeles egen hand genom personliga erfarenheter. Men din åsikt om ett specifikt politiskt förslag delar du med ett antal andra personer i samhället. I ett representativt urval är den proportionella andelen som tycker lika som du i den specifika lika stor som andelen i hela befolkningen.
De som ingår i den aktuella frågans minidemos får sätta sig in i förslaget och besluta sig för vad de tycker om det. Svarar gör de på en femgradig skala från mycket dåligt förslag till mycket bra förslag. Folkstyret tar reda på den statiskt normala inställningen till förslaget och voterar så i riksdagen. Åsiktskurvorna i just den avgjorda frågan kommer bli mer lika varandra. Beslutet mer legitimt.
Vid riksdagsvalen bestämmer vi väljare hur representativ respektive elitdriven vi vill att riksdagen ska vara genom att välja hur stort Folkstyret ska vara i relation till de politiska partierna. Mellan valen blir vi, i den grad vi själva bestämt, representerade av representanter för oss själva.
Den som har ytterlighetsåsikter i någon politisk fråga kommer alltid representeras bättre av ett politiskt parti. Det är syftet med ett politiskt parti. Att ta vara på och vara en hävstång för det som skiljer oss åt.
Men den som tillhör den stora gruppen normala kommer alltid representeras bättre av Folkstyret. Det är också syftet med Folkstyret. Att ta vara på det vi har gemensamt.
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
