Det här inlägget har ett upplägg (och ett innehåll) som till betydande delar är inspirerat av Olof Peterssons kapitel “Parti är fria staters liv” som finns i antologin “Demokratins framtid”. Den gavs ut av Sveriges riksdag den 17:e december 2018 som en del av startskottet för 100-årsfirandet av den allmänna och lika rösträtten. Boken finns att beställa, eller laddas ned, från riksdagens webbplats här.
Statsvetaren Samuel P Huntington menade att demokratiseringen världen över hade gått i vågor. Varje våg hade mötts av en motvåg då demokratiseringen gått tillbaka något. Det finns naturligtvis massor med demokrativärden man kan mäta men om man håller sig till något så förhållandevis enkelt som antalet länder som (enligt Freedom House Polity IV) kan anses vara demokratiskt styrda över tid ser det ut ungefär som här i diagrammet:
Man är ju nästan villig att ge Huntingtons teori om demokratiseringens vågor stöd efter bara en snabb titt på kurvan. (Den här kurvan finns även i en mer utvecklad variant, med historiska händelser som andra världskriget och “murens fall” markerade, på sidan 30 i det här magasinet som också publicerats av Sveriges riksdag.)
Som man kan se i kurvan befinner sig antalet demokratier just nu i en begynnande svacka från en förhållandevis hög topp och att det hittills har varit ungefär 50 år (cirka två generationer) mellan topparna. Det här betyder på intet vis att vi nu kan se in i framtiden och att vi där säkert kommer finna en generation i ett oundvikligt demokratiskt stålbad. Men det betyder att vi kan se att den globala utvecklingen har gått mot att fler länder fått mer demokratiska styrelseskick och att demokratisering generellt är en process som får skjuts, möter motstånd och får skjuts igen.
Men den nedåtgående trenden kanske har dämpats. I The Economists Demokratiindex för 2018 ligger faktiskt den globala snittpoängen stilla för första gången på 3 år. 42 länder har gått tillbaka men 48 länder har samtidigt gått framåt. 4,5% av världens människor lever idag i fullvärdiga demokratier. Den enskilda faktor som gör att inte världssnittet fortsätter falla är faktiskt ett ökat politiskt deltagande.
Om man backar ett steg och tittar på demokratiseringen av Sverige och de svenska politiska partiernas historia kan man också här skönja lite vågor.
Lite partihistoria
Efter Karl XII:s död 1718 uppstod en liten lucka i regentlängden. Kungen hade nämligen varken gift sig eller skaffat några barn. Riksdagen utnyttjade den här luckan till att snabbt få en ny konstitution på plats innan hans syster Ulrika Eleonora läts bestiga tronen. Karl XII hade nämligen krigat upp pengarna i statskassan och kört ekonomin i botten och det var inte en situation man ville hamna i igen. Denna nya konstitutionen flyttade mycket av makten, bland annat den lagstiftande, från kungen till riksdagen och de fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder) som där var representerade.
En grupp som kallades Holsteinarna, som skulle kunna sägas vara något i stil med Sveriges första politiska parti, bildades snart i riksdagen. De försökte på 1720-talet utmana kanslipresidenten Arvid Horn. Det här lyckades inte och Holsteinarna var tvungna att vika ner sig 1727. Men det var ändå något med själva principen; att i riksdagen agera i grupp, som verkade lovande.
Så ett par år senare kom så riksrådet Carl Gyllenborg att samla en större grupp omkring sig själv och några gamla Holsteinare. 1738 uppträdde de som Hattpartiet och kunde då faktiskt ta makten i riksdagen. Som ett svar på detta bildade deras motståndare Mösspartiet. Hattarna var konservativare, stod för en högt spelande penningpolitik, en aggressiv utrikespolitik och att Sverige skulle återta sin nationella ära genom att kriga mot Ryssland. Mösspartiet var liberalare, stod för fred och en försiktigare penningpolitik.
Politiska partier sågs på 1700-talet som uttryck för dålig moral och egoism. Partier ansågs slita sönder landet och vara skadliga, splittrande och fördärvliga. Det här perspektivet kom nog inte bara från den dåtida normen som byggde på att man ansåg att det fanns en för nationen enande kungamakt som var utsedd av Gud. Hur makten skulle fördelas mellan kungen och parlamentet hade man tidigare sett de bägge partierna Whigs och Tories bråka om i Storbritannien.
Det fanns även mer handfasta problem med de svenska partierna. Exempelvis hade förstås varken hattar eller mössor några partibidrag eller medlemsavgifter från någon bredare allmänhet. Istället så fick de betydande bidrag från utländska hov som på så vis kunde få stort otillbörligt inflytande över svensk politik. Det betalades även ut betydande belopp i mutor. I början av 1740-talet patrullerade också officerare trogna det dominerande hattpartiet Stockholms gator på jakt efter oliktänkande som man torterade och förföljde. Alldeles oproblematiskt var det alltså inte.
Men med tiden etablerade sig emellertid det partibaserade systemet och vann större gillande, eller sågs åtminstone mer som något nödvändigt ont än något enbart förkastligt. Efter att mösspartiet kommit till makten på 1760-talet gavs också i viss mån inflytande till grupper i samhället som tidigare varit helt utan politisk makt. 2 december 1766 drev Mösspartiet, som uppvisade en del demokratiska tendenser, igenom tryckfrihetsförordningen.
1769 skrivs så den dikt (eller sång) som fått ge namn åt Olof Peterssons kapitel i antologin Demokratins framtid:
Om man ska vara alldeles noga så är det nog som Anders Isaksson noterar i sin bok “Den politiska adeln”; att det egentligen var den fria debatten som Wallenberg menade “var fria staters liv”. Frihetstiden gav, fast man inte visste det då, en liten försmak av demokrati.
Vid den här tiden hotades adelns privilegier och särskilda ställning. Man får förmoda att det var det som utlöste motvågen som bestod av att kung Gustav III till slut satte stopp för alltihop. De två partierna med centralstyrda ledningar, propagandaapparater och partikassor tvångsupplöstes helt sonika. Gustav III:s statskupp, eller revolution som han själv kallade den, innebar år 1772 och efter ganska precis 50 år slutet för frihetstidens politiska partier.
Ett nytt försök
Knappt fyra decennier senare, den 10:e maj 1809, avsattes kung Gustav IV Adolf av officerare som fått nog. Ännu en gång hade nämligen en enväldig kung kört den svenska ekonomin i botten. Den här gången genom krig mot Napoleons Frankrike, Ryssland och Danmark. Landet var i spillror och folket led. Den avsatte kungen drevs i landsflykt.
Lagom till att nästa regent, Karl XIII, kunde installeras som ny kung på tronen ville man ännu en gång ha en ny konstitution på plats. Inspirerad av Englands ”Bill of rights” och Montesquieus tankar om maktdelning hade landshövdingen i Blekinge, Anders af Håkansson, gjort ett förslag på ny regeringsform. Riksdagen utsåg ett konstitutionsutskott med representanter för de fyra stånden som under ett par hektiska veckor tillsammans med sekreteraren Hans Järta tog fram en slutgiltig lagtext.
Med denna 1809 års regeringsform, som vi firar den 6:e juni varje år, tog dessa grundlagsfäder beskattningsrätten från kungen och gav den till riksdagen. En svensk kung skulle hädanefter inte kunna använda landets tillgångar helt efter eget huvud. Ytterligare en våg alltså.
Den här gången tog man det lite mer försiktigt med partibildningarna i ståndsriksdagen. De grupper av likasinnade riksdagsledamöter som ändå uppstod var, under lång tid, av mer löst sammansatt karaktär. Men lite drygt 50 år senare skulle det lik förbaskat sluta med att riksdagen delats upp i två stridande grupper som inte kunde komma överens.
I samband med representationsreformen 1866 gjordes så ett försök att starta om det representativa politiska maskineriet som då hade låst sig på grund av bråket mellan de två partierna (bönderna/borgarna respektive adeln/prästerna) som uppstått och “som söndrar folket och förlamar dess kraft” och “hvilka af ståndsintresse eller ståndshat göra nästan allting till partifrågor”, som Louis De Geer skrev i ett PM till kung Carl XV.
Representationsreformen och den tullstrid som utbröt i slutet på 1880-talet då alla i riksdagen tvingades välja sida mellan konservativa och liberala blev det verkliga startskottet för de politiska partiernas verkliga storhetstid.
Nu har vi också kommit fram till den tidpunkt där saker och ting börjar ta fart på Huntingtons kurva.
Partiernas nya roll i en polyarki
Med 1900-talets mer demokratiska polyarki (“ett politiskt system där flera olika grupper konkurrerar om makten och där en stor del av den vuxna befolkningen genom val väljer vilken grupp som under en period har den högsta makten”) kom politiska partier att få en annan och större betydelse. I och med rösträttsreformen fick fler människor välja sin representation i riksdagen.
När representationen demokratiserades hade själva syftet med landets styre ändrats i grunden. Det hade nu gått ifrån att alla medborgare i endräkt under en gud och en kung skulle dra åt samma håll för nationens bästa till att istället hantera balansen mellan olika gruppers och individers viljor för deras bästa. Man hade alltså gått från diktatur och nationalism till polyarki och pluralism.
Pluralism innebär, enligt den här förklaringen som är tagen från Wikipedia; “att förespråka kulturell mångfald, minoriteters åsikter och värderingar, exempelvis ifråga om politik, religion, och kultur.” Man fortsätter: “Den moderna västerländska demokratin ses ofta som en pluralistisk (eller liberal) demokrati, eftersom den bygger på fri åsiktsbildning samt tanke- och religionsfrihet.”
Kulturell mångfald i ett samhälle innebär inte bara att man där kan få syn på både människor med knätofsar och människor med slöja. Det innebär också att man i olika populationer har olika dialekt, sjunger olika snapsvisor eller har olika klädmode i högstadieskolorna.
Inom samhällsvetenskapen omger faktiskt kulturbegreppet allt mänskligt beteende som inte är miljömässigt eller genetiskt grundat. Kultur uppstår alltså inom varje population eller grupp som har ett socialt samspel. På arbetsplatser, i partier, i kompisgäng eller hos gifta makar. Kulturerna är dynamiska och ändras hela tiden eftersom människorna de består utav förändras eller byts ut och att vi människor imiterar varandra. Om en grupp isoleras under lång tid kan det påverka deras kultur igenom att den växer inåt och blir mer homogen eller splittras och om den möter andra kulturer kommer dessa att påverka varandra och bli mer heterogena.
I ett öppet samhälle med individuella fri- och rättigheter finns självklart massor med olika kulturer och subkulturer och var och en av oss kan vara del av flera.
Eftersom demokratiska styrelseskick ju ytterst syftar till att ge så många människor som möjligt så mycket som möjligt att bestämma över i sina egna liv är pluralismen förstås mycket mer gynnsam för varje individ än vad nationalismen var. Den erbjuder ett större och mer varierat utbud som därför kan passa fler. Polyarkin har också visat sig vara det styrelseskick som hittills har varit överlägset bäst på att ge medborgare individuella fri- och rättigheter.
Kan man tänka sig demokrati utan pluralism?
Nja, det har på sina håll uppstått så kallade illiberala demokratier där man har mindre av fri- och rättigheter och mer av majoritetsstyre. Dessa styren inkluderar alltså inte alla och blir därför mindre legitima. Det blir ju mer som de gamla kungarnas styren som sökte stöd hos en del av folket och sedan styrde resten resten av dem med auktoritet av våld. Om du scrollar upp till Huntingtons kurva igen och tittar på dippen i slutet är det till stora delar just effekten av illiberal demokrati du ser. Majoritetsstyre på bekostnad av inkludering och fri- och rättigheter innebär helt enkelt att styret blir mindre demokratiskt.
Men man kan också kritisera pluralismen för att den öppnar för en uppdelning av människor med olika ursprung. Det man kallar identitetspolitik. Att dela upp människor i grupper efter ursprung och tillskriva dem gemensamma egenskaper eller olika värde är ju en odemokratisk tanke: “Demokratin måste utgå från enskilda individers åsikter och inte från gruppers förväntade åsikter”, som Daniel Lindvall skriver i boken “Folkstyret i rädslans tid”.
Även idén om allmänintresset kan kritiseras för att ha en totalitär tendens. Som Mattias Hessérus nyligen skrev i SVD: “Diktaturen är beroende av en stark föreställning om ett allmänintresse för att legitimera sin makt”. En demokratisk utväg är närhetsprincipen som gör att du har nästan obetydligt inflytande över en annan person i en annan del av landet (eller landets politik) där du är en på tio miljoner, större inflytande i kommunen som du tillhör, stort inflytande i din närmaste omgivning och i det närmaste oinskränkt makt över dig själv.
Hursomhelst har alla rätt att organisera sig av vilken anledning de vill. Om en grupp, med exempelvis ett gemensamt specifikt ursprung, anser att de har en gemensam politisk agenda har de samma rätt att samlas för att göra sin gemensamma röst starkare som en socioekonomisk grupp skulle ha.
Varje gång människor organiserar sig för att påverka sin situation med demokratiska medel måste ju faktiskt ses som en seger för demokratin. Man har ju valt just demokratin därför att man tror på den som metod. Om en svag grupp gör det för att inkluderas eller få mer politisk jämlikhet kan det resultera i mer demokrati. Om en stark grupp gör det för att ytterligare exkludera eller förtrycka en annan grupp resulterar det i mindre demokrati.
Den, för många, första svåra läxan här är att det bästa demokratiska självförsvaret består i mer fri- och rättigheter och mer politisk jämlikhet. Boten mot alla demokratins sjukdomar är faktiskt mer demokrati. Om det exempelvis inte är tillåtet att i handling diskriminera människor eller att skapa lagar som är diskriminerande så minskar rimligtvis sannolikheten att en grupp med ett visst ursprung ska bli diskriminerade.
Den andra svåra läxan är att den egna kulturen ofta är en sådan stark norm att man inte ens själv som bärare av den är medveten om att den finns eller hur den yttrar sig.
När kulturer möts sker krockar men också utveckling. Ett samhälle med många olika bakgrunder, kompetenser, erfarenheter och förståelser är helt enkelt starkare i kraft av sin mångsidighet. Att mångfald är styrka gäller både i styrelserummet, innebandylandslaget och i riksdagen.
Det demokratiska motvapnet mot intolerans är inte inskränkningar av rättigheter utan mer tolerans, öppenhet och inkludering. Ju fler som inkluderas och ju större politisk jämlikhet desto större legitimitet. Ju fler kommer använda demokratin som metod för att påverka sin situation (istället för att, exempelvis, tända eld på bilar eller flyktingförläggningar). Det demokratiska är förstås att se bortom kön, ursprung och hudfärg. Det lika värde varje människa enligt humanismen anses ha ska ju speglas i politisk jämlikhet. Varje röst ska räknas som ett oavsett vem som avlägger den.
Kan man tänka sig demokrati utan partier?
Simone Weil var fransk judinna i engelsk exil under andra världskriget. 1942 skrev hon en tunn men berömd skrift om “De politiska partiernas allmänna avskaffande”. Nu var det här alltså under den tid som Hitler och Stalin härjade som värst i Europa. Hennes invändningar mot politiska partier var att de var “apparater för framställning av kollektiva lidelser” som “utövar ett kollektivt tryck på alla medlemmars sätt att tänka”. Syftet med de politiska partierna var att växa. Inte att vara verktyg för att söka sanningen eller det gemensamma bästa. Därför var de farliga. Hon menade att: “Det finns bara en sanning. Det finns bara en rättvisa. Misstagen, orättvisorna är oändligt mångskiftande. Sålunda närmar sig människorna varandra i det rätta och det sanna, medan lögnen och brottet i det oändliga skiljer dem från varandra”. Partierna stod alltså för brottet och lögnen.
Alternativet att avskaffa de politiska partierna, som Simone Weil tänkte och Gustav III gjorde, är förstås helt otänkbart eftersom, återigen, organisationsrätten är en av våra grundläggande fri- och rättigheter. Det är förvisso helt riktigt att toppstyrda partier utövar ett kollektivt tryck på medlemmarnas sätt att tänka. Det är också helt riktigt att de framställer kollektiva lidelser och att dessa i verkligheten har lett till att människor satts i koncentrationsläger. Däri kan vi inte annat än att ge Simone Weil rätt. Det är också helt riktigt att de kan hota den styrande politiska adelns privilegier och särskilda ställning. Däri måste vi ge Gustav III rätt. Men de ekonomiska, sociala eller kulturella grupper vars intressen inte delas av de andra behöver ett sätt att gå samman för att ge sitt särintresse ett större inflytande.
Att alla de politiska partierna skulle fungera så dåligt att de helt skulle försvinna är inte sannolikt. Så länge det finns val och människor i samhället vars intressen bättre kan representeras av ett politiskt parti än av de själva så kommer det alltid finnas väljare som röstar på dem.
Även i ett samhälle med politisk jämlikhet och fullständig inkludering (ideal demokrati) kan grupper av individer klumpa ihop sig och på så sätt flyta upp till opinionens yta. Där kan de utöva sin större, samordnade makt till att stärka sin grupps intressen. När målet är nått upplöses automatiskt intressebanden som håller ihop klumpen och gruppen upplöses av sig själv.
Partierna i polyarkin omvandlas till maktinstitutioner
Men i verkligheten finns det inte någon fullständig politisk jämlikhet och istället får klumpen ett eget liv. Organisationen får ett eget värde som maktinstitution. Om det ursprungliga syftet skulle uppnås för de som en gång startade organisationen letar organisationen istället upp nya intresseklumpar som den kan luta sin legitimitet och sina maktanspråk mot. När de så är upplösta får maktinstitutionen till slut på eget initiativ börja skapa egna klumpar genom att själv försöka piska fram opinion, ställa grupper mot varandra och polarisera åsikter. De politiska partierna, som maktinstitutioner, bygger på, kräver, skapar och konserverar politisk ojämlikhet.
Det är inte någon seger för demokratin.
För att individer ur upplösta intressegrupper ska ha något att lösas upp i behövs ett demokratiskt grundsystem som inte tvunget är baserat på toppstyrda partier. Alltså behöver man sträva efter större politisk jämlikhet i ett samhälle. Men inte på bekostnad av fullständig inkludering eller de fri-och rättigheter som människor behöver för att ha nytta av demokratin.
Nya låsningar
Det finns en inneboende konflikt inom de politiska partierna mellan att kraven på att de politiska reformer som partierna använder i sin marknadsföring gentemot väljarna ska genomföras och de egna organisationernas överlevnad och möjlighet att bevaka de politiska resultat som partierna har uppnått. Varje politiskt parti, som har bildats utanför riksdagen och valts in, hade i det ögonblick då det skapades ett syfte att förändra något. Efter det ögonblicket förändrades även syftet med det politiska partiet. Den förändringen gick ifrån att förändra till att bevara.
En partipolitisk låsning infinner sig då de politiska partierna vill bevaka de maktpositioner de tillskansat sig. Partierna skaffar sig hårdare yttre skal mot andra partier för att i konkurrensen odla den särart som de är beroende av. För det är den särarten som är grunden till det politiska partiets existens och som nu har blivit det överordnade syftet. Det resulterar inte bara i svårare regeringsbildningar som påverkar allmänhetens tilltro till polyarkin. Det får även andra effekter med samma resultat hos allmänheten.
Socialdemokraterna förlorade i valet 2018 den politiska makten över Region Norrbotten. Så här sa Socialdemokraten Lennart Thörnlund till P4’ Norrbottens reporter Per Vallgårda den 21 november 2018:
“Det är klart, om man vill vara med och förändra så känns det… Bittert, ska jag inte säga men, tråkigt. Utan det är självklart att vi, med vår politik, hade velat vara en del av de som påverkar den framtida hälso- och sjukvården.”
Nu hör det till saken att Socialdemokraterna själva har haft den politiska makten i Region Norrbotten i 84 år i rad och om det var något de verkligen hade velat förändra så har de haft gott om tid till det. Lennart Thörnlund har själv suttit i regionfullmäktige i 30 av de 84 senaste åren.
I själva verket är det självklart inte så att partierna och deras företrädare är så otroligt ineffektiva att de behöver mer än 84 år på sig för att driva igenom de förändringar och reformer de tycker sig vilja ha. Istället har partiet mognat som en maktinstitution. Syftet har skiftat till att sitta kvar vid makten och bevaka sina intressen. Samtidigt ska det i valtider låta som att man kan göra en väldig nytta i framtiden så att man blir återvald. Kvar finns bara att de andra partierna ska framställas som hot mot den goda ordning man själv är den ensamma garanten för.
Det var ett nybildat sjukvårdsparti som såg till att avsluta det 84 åriga socialdemokratiska maktinnehavet i Norrbotten.
”Det är många års missnöje bakom, man kan inte hålla på som de har gjort. Okej att man måste göra nedskärningar, men den arrogans och nonchalans som politikerna har visat hade stor betydelse för hur befolkningen röstade”, säger Monika Thelin, ordförande i sammanslutningen Lapplandsupproret till tidningen Expressen den 22 september 2018.
Förmodligen lät inte de Socialdemokratiska tongångarna mycket annorlunda efter det där Norrbottniska landstingsvalet för 84 år sedan när de själva först tog makten.
Partiernas funktion
Nu kommer vi till det som är huvudnumret i Olof Peterssons “Parti är fria staters liv”. Artikulering, aggregering, aktivering, kanalisering, rekrytering och lärande.
Det här har (i demokratirådets rapport 2000) identifierats som de sex huvudsakliga uppgifterna för politiska partier i en representativ demokrati. I kapitlet går Petersson igenom hur partierna bör fungera (en normativ del), hur de faktiskt fungerar (en empirisk del) och hur de skulle kunna fungera (en konstruktiv del) för alla sex uppgifter. Men här ska vi se på hur ett demokratiskt parti, som Folkstyret, ska vara konstruerat för att på ett långsiktigt sätt lösa de här uppgifterna bättre än de politiska partierna.
Det demokratiska partiet Folkstyret syftar till att öka representativiteten och på så sätt göra styret mer legitimt, att ta luften ur populister genom att frånta dem argumentet att de själva representerar “folket” och att på samma gång ge demokratin ytterligare en skjuts framåt. Ytterligare en våg således.
Folkstyrets metod är att (1) fråga olika representativa urval av folket, olika minidemos, vad de anser om varje förslag i riksdagen genom en ICQ (Information and Choice Questionnaire) och därefter i riksdagen votera i enighet med det. Samtidigt (2) fråga medborgarna efter egna förslag som omvandlas till folkmotioner. Skydd mot inskränkningar av fri- och rättigheter (3) hanteras med ett automatnej som gör att Folkstyret inte kan medverka till sådana beslut.
Det här drar nytta av att vi är många och olika som kan dela på jobbet. Det är en institution som kontinuerligt bjuder in alla i det gemensamma beslutsfattandet vilket betyder att den löpande erbjuder varje ny generation en möjlighet att erövra demokratin.
Men hur sköts de övriga sex centrala uppgifterna? Vi tar dem en och en.
Artikulering
Det här är ett partis förmåga att uppfatta krav, önskemål och behov hos befolkningen och omsätta det till politiska förslag. Det innebär inte bara att man har nära kontakt med samhället och kännedom om människornas vardagliga liv. Det innebär också att man har den kunskap som krävs för att konstruera politiska lösningar som fungerar, är effektiva och kan genomföras.
Folkmotionerna är en av Folkstyrets djupa rötter. Varje gång ett minidemos tillfrågas om ett förslag det ska röstas om i en beslutande församling ställs också frågan om man själv vill lyfta ett eget förslag eller om man vill backa upp ett förslag som någon annan redan har lagt. Dessa förslag samlas på hög och betas sedan av i popularitetsordning då de görs om till folkmotioner.
Förhoppningen är att Folkstyrets breda rekryteringsbas, vilken består av alla landets invånare, ska göra att man har lättare att värva den kompetens som behövs för att göra bra lösningar av förslagen än partierna vilkas rekryteringsbas är mindre än en halv procent av befolkningen.
Aggregering
Aggregering för politiska partier är att sammanföra olika åsikter i olika frågor och komponera politiska lösningar som hänger ihop och är konsekventa. Vanliga partier hanterar ofta det här med en ideologi. Genom att betrakta alla politiska frågor genom ett ideologiskt filter kan man låta ideologin bestämma vad man ska tycka i den enskilda frågan istället för att ta intryck av vad vetenskap, forskning, logik och erfarenhet säger.
Folkstyrets alternativ är att var och en i ett representativt urval betraktar själva sakfrågan och vad de olika lösningarna kan tänkas ha för konsekvenser och sedan beslutar hur Folkstyret ska votera.
Nu kan man invända att den här processen inte nödvändigtvis ger svar som är konsekventa i på det viset att de inte hänger ihop i en ideologisk mening. Men så behöver ju inte heller vara fallet då beslut fattats efter kohandel och andra typer av politiska spel. De ger inte heller lösningar som är konsekventa utan reflekterar bara, i bästa fall, hur kompetenta de olika partiernas företrädare har varit i förhandlingarna och hur starka särintressen man lyckats mobilisera.
Aktivering
Att verka genom ett parti kan vara en väg som medborgare kan välja för att aktivera sig i sitt samhällsengagemang. För att partiet Folkstyret ska uppfattas som en tänkbar väg för aktivering så behöver partiet vara öppet och erbjuda möjligheter för den enskilde medborgaren att utveckla sina tankar och idéer. Eftersom Folkstyret inte utvecklar egen politik, utan förverkligar invånarnas politik genom crowdsourcing uppstår färre låsningar och fler öppningar.
Kanalisering
Detta är den viktiga kopplingen mellan medborgarna och det politiska beslutsfattandet. Hur all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Folkstyret gör ju att folket representerar sig själv i riksdagen men politiker ska inte bara följa folket. De ska också leda. Den som gör det för Folkstyret behöver vara lika lyhörd för medianåsikten (den statistiskt normala åsikten) i varje fråga som en annan politiker i ett annat politiskt parti behöver vara lyhörd för den politiska elit det partiet representerar. Är man inte det blir man avsatt av väljarna. Att ha ett förtroendeuppdrag i Folkstyret bygger på ett förtroende från väljarna.
Rekrytering
I ett modernt samhälle använder man sig av arbetsfördelning. Det innebär att olika människor ägnar sig åt olika uppgifter inom vilka de specialiserar sig. Någon blir efter studier läkare, någon blir förskolelärare och någon blir bilmekaniker osv. När förskoleläraren blir sjuk studerar den inte själv till läkare för att göra sig själv frisk utan går till den som redan är läkare. När läkarens bil går sönder omskolar den sig inte till bilmekaniker för att laga den egna bilen utan går till bilmekanikern osv.
Den som har fallenhet, begåvning och intresse för att representera andra medborgare och vara med och förverkliga sina medmänniskors samhällsbygge specialiserar sig också.
Folkstyret har, igen, hela samhället som rekryteringsbas. 10 miljoner istället för cirka 40.000.
Bildning
Kunskap är makt. En internetbaserad Mooc, en digital Folkskola liknande edX kan vara ett sätt att sprida kunskap om samhället, hur det fungerar och hur det kunde fungera.
Vidare läsning:
Läs mer om hattar och mössor, Gustav III:s statskupp och 1772 års regeringsform.
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
