Demokrati är, när allt kommer omkring, en process som drivs av deltagande. Man säger därför att demokratin inte kan stå stilla men att den däremot kan röra sig framåt eller bakåt.
Där demokratin finns, så finns den därför att människor tror på den och därför väljer just demokratin som metod för att få politisk förändring till stånd. Därför är förstås möjligheten till deltagande otroligt viktig för att demokratin ska kunna fungera.
Om man tittar bakåt i historien på demokratins utveckling kan man också mycket riktigt se en kurva med vågor som rört sig upp och ner i takt med att demokratin har fått skjuts framåt och att den har tvingats tillbaka. Uppåt när fler omfattats av den och nedåt när de den inkluderat har inskränkts till färre.
Det har varit de frihetssträvande krafterna som bit för bit under de senaste 300 åren har förflyttat olika delar av den politiska makten ifrån de kungar, adliga och präster som en gång hade den och sakta men säkert gjort att vi idag har den grad av demokrati, fri- och rättigheter som vi har.
De här frihetssträvande krafterna har man kallat liberala (av latinets liber, som betyder fri).
En del av de politiska partier som i vår tid själva innehar politisk makt kallar sig också liberala. De är förstås oftast mer liberala, om man jämför med många andra politiska partier, men är på ett viktigt sätt inte särskilt mycket annorlunda än de gamla politiska eliterna som förfogade över makten tidigare i vår historia: De är politiska maktinstitutioner som helst själva vill behålla den politiska makt som de har samlat på sig.
En logisk slutsats man kan dra av det är att de nu anser att de är framme vid ett liberalt och demokratiskt slutmål och därför försöker upprätthålla ett “status quo” genom att bita sig kvar.
Men för att göra det måste de ju bromsa demokratiseringens naturliga framfart och få den där kurvan att stanna.
I alla generationer före vår egen har det funnits en spridd uppfattning om att man själv just då har befunnit sig vid något som kan liknas vid historiens slut och att man upplever att man är framme i ett fullbordat tillstånd.
Man har i varje historiskt skede kunnat anse att det politiska styrsystemet, i och med det här senaste, skulle varit fullbordat, att alla betydande uppfinningar, i och med den senaste uppfinningen, ska ha varit gjorda eller att alla bra poplåtar, i och med den senaste poplåten, redan ska ha blivit skrivna.
Det är lätt för oss som lever nu att se att alla de före oss hade helt fel när de tänkte så. Vi kan till och med skratta högt åt det som idag framstår som uppenbar dårskap när vi ser tillbaka i historien. Men det vi inte kan se är att vi även idag har precis lika fel när vi själva tänker precis likadant.
Vi står nämligen inte heller nu vid historiens slut. Den senaste bra popsången behöver inte vara den sista, den senaste betydande uppfinningen behöver inte heller vara den sista och den senaste implementeringen av ett demokratiskt styrelsesätt får vi verkligen hoppas inte är den sista.
Demokratin är en process som drivs av deltagande. Den kan inte stå stilla av den enkla anledningen att då är den inte längre en demokrati.
Den som nu försöker upprätthålla ett sakernas tillstånd bidrar, oavsett alla de goda intentioner som givetvis kantat vägen fram till det ställningstagandet, till att bromsa, kväva och försvaga demokratin. Så agerar rimligtvis bara demokratins motståndare.
En undersökning gjord av Novus i februari 2019, på uppdrag av Forum för levande historia.
Så upplever också svenskar att demokratin har försvagats under de fem till tio senaste åren.
Bortom den här uppmätta upplevelsen av försvagad demokrati har vi nog faktiskt under de här åren fått mer att säga till om och alltså större personliga friheter och valmöjligheter. Men inte i en sådan takt och utsträckning att det motsvarar våra förväntningar. Vi vet att det politiska systemet effektivare än någonsin stänger oss ute från deltagande. Vi ser att Riksdagen, som egentligen ska vara folkets främsta företrädare, inte representerar oss särskilt bra oavsett hur vi röstar i riksdagsvalen. Vi har också under en längre tid styrts politiskt av minoritetsregeringar vilket ju faktiskt är raka motsatsen till en demokrati som i en absolut minimidefinition ändå är ett styre som åtminstone bygger på det stora flertalets medgivande.
I bästa fall får vi någon gång ibland som åskådare lite insyn i det, ofta smutsiga, politiska spelet bakom besluten som styr oss. Det vi då får en skymt av gör bara att många av oss tappar tilltron till demokratin.
Varje tänkande medborgare ser, känner och hör att demokratin, så som vi nu har implementerat den, helt enkelt saknar förmågan att kanalisera vår politiska vilja på ett sätt som vi tycker oss ha all rätt i världen att kräva i ett modernt, demokratiskt, samhälle.
Hur går det till när vi väljer mindre demokrati?
Missnöjda, otillfredsställda och vanmäktiga väljare kan välja bort demokratin genom att i ett val rösta på ett parti med en odemokratisk ideologi. Vi har ju alltid förstått att det är så, men det har mer känts som en teoretisk övning för politiska filosofer att klura över än ett verkligt hot mot vårt sätt att leva.
Men hur skulle egentligen frihetsälskande och intelligenta människor kunna bete sig på det sättet? Vi medborgare måste ju vara fullständigt tokiga om vi väljer bort våra egna fri- och rättigheter? Det kan väl ändå inte hända igen? Eller har vi väljare kanske inte någon större förståelse för sådana enormt viktiga saker som politiska ideologier?
För att få svar på det här kan man vända sig till en av statsvetenskapens klassiska studier. I början på 1960-talet undersökte nämligen Philip E. Converse väljarnas förståelse för ideologier. Resultatet publicerade han 1964 i “The nature of belief systems in mass publics“.
Converse delade in de undersökta väljarna i fem stycken “konceptualiceringsnivåer”.
- Den högsta nivån (med 3,5% av väljarna) var “ideologer” som förstod en ideologi och kunde använda den som ett teoretiskt system för att utvärdera och strukturera politiska idéer.
- På nästa nivå (med 12% av väljarna) fanns de som var “nära ideologer”. De kunde nämna eller diskutera partiernas ideologier, och så vidare, men gjorde det på ett sådant sätt att de fick forskarna att ifrågasätta ifall de verkligen förstod ideologierna.
- På den tredje nivån (med 45% av väljarna) fanns de “gruppintresserade”. De visade ingen förståelse för det ideologiska spektret utan gjorde istället sina val beroende på vilka grupper som de uppfattade att de olika partierna ansågs representera och företräda. De förstod inte heller, i någon större utsträckning, sig på problem som inte hade någon direkt anknytning till den specifika grupp som de själva var en del av.
- Den fjärde gruppen (med 22% av väljarna) gick efter “tidsandan”. De uppvisade heller någon förståelse för ideologiska skillnader utan fattade istället sina beslut efter hur partiernas budskap lät i relation till olika aktuella sakfrågor.
- I den femte och sista gruppen (med 17,5% av väljarna) fanns de som hade allra minst koll. De som kanske pekade ut partier men inte riktigt visste vad de stod för och de som baserade sina val på kandidaternas personliga kvaliteter.
84,5% av väljarna hamnade i de tre gulgröna konceptualiseringsnivåerna till höger i diagrammet nedan. De som alltså hade sämst koll på ideologier.
Det här ansågs vara ett mycket nedslående resultat. Det tolkades som att väljarna var mycket dåliga på att forma opinioner längs ideologiskt konsekventa linjer. En väljare så högt upp som i den näst högsta nivån kunde exempelvis uppge att den var socialist men svara i sakfrågor att den var för privata alternativ, och så vidare.
Det är längst till vänster i den lilla röda stapeln vi hittar ideologerna i samhället. De som bekänner sig till nazism, fascism, kommunism eller någon annan “ism”. Det är också där vi hittar de politiska partiernas kärntrupper. Partidemokratiernas maktinstitutioner.
Allt det här kokar alltså ner till följande:
De ideologiskt grundade politiska partierna använder de ideologiskt okunniga väljarnas gruppintressen, och de frågor som ligger i tiden, som hävstång för att ge inflytande åt sina ideologier som bara de själva är intresserade av.
Converse anknöt detta till nazistpartiets stora ökning under åren mellan det första och andra världskriget. Han frågade sig: “Hur kunde det tyska folket ge stöd åt ett parti med en sådan brutal och auktoritär ideologi som nazisternas?”
På 1960-talet var det här förstås fortfarande färskt i minnet och därför extra aktuellt att forska i. De väljare som, i större proportioner än andra, givit nazisterna sitt stöd i början på 1930-talet var främst ungdomar, men också vuxna, som inte hade röstat tidigare och människor på landsbygden. Det var alltså i huvudsak inte de mest politiskt tränade och sofistikerade väljarna som valde nazisterna för deras ideologi. De valde nazisterna på grund av den dåliga ekonomin och för att nazisterna lovat att avskriva de stora skulder som lantbrukarna hade. Nyckeln till makten för nazisterna var alltså gruppintresset, tidsandan och mängder med väljare utan koll.
“Sammanfattningsvis verkar man med säkerhet kunna dra slutsatsen att massbasen av naziströrelsen representerade ett av de mest hjälplöst oinformerade klientel som ett stort politisk parti har samlat i en modern stat”, skrev Converse. Slutsatsen, bekräftad med detta verkliga historiska exempel, är att om inte det politiska systemet levererar kan en stor allmänhet, som saknar förståelse för ideologier, välja bort demokratin.
I ett alltför particentrerat politiskt system är det alltså en demokratisk säkerhetsrisk att vi väljare inte har en högt utvecklad känsla för ideologier. Det är den bristen som gör att en odemokratisk ideologi kan ta över. Allt som behövs är ett demokratiskt system som stagnerat och därför inte uppfattas som legitimt, en politisk elit som sätter sig själva före de som de egentligen ska representera samt en ekonomisk nedgång som drabbar medborgarnas ekonomi.
Då ska man i sammanhanget vara medveten om att samtidigt som det här inlägget skrivs så minskar kronans värde och trots en långvarig negativ ränta, så vägrar inflationen att ta fart…
Hur kan vi välja mer demokrati?
Ideologier kan ibland framstå som ganska ovetenskapliga världsåskådningar som kan ge lite väl schablonmässiga svar på komplexa frågor. Varken svar som “så lite som möjligt ska förändras förutom att skatterna ska sänkas” eller “produktionsmedlen ska ägas av staten” eller “nationens intresse ska sättas framför individens och vi ska ha minskad invandring” kan ju rimligtvis vara svaren på alla samhällsfrågor. Ideologier kan som bekant också göra att den ideologiska gör misstaget att helt blanda ihop mål och medel.
I kontrast till en traditionell och ideologiskt baserad politik kan man ställa en evidensbaserad politik. Den skulle istället utgå ifrån vilka lösningar man kunnat konstatera fungera i olika fall. Istället för att försöka minska brottsligheten i utanförskapsområden eller förbättra skolresultaten med helt overksamma metoder som förvisso är helt i linje med ett partis ideologi kan man alltså istället välja en metod som man konstaterat verkligen hjälper.
Då slipper man också byta mellan två olika overksamma metoder vart fjärde år då man har haft val och kan istället satsa på långsiktiga och fungerande lösningar.
Här har vi medborgare en stor fördel framför politikerna. Genom att vi uppenbarligen saknar politikernas mer utvecklade förmåga att se verkligheten förvrängd genom ett ideologiskt filter men istället har en stor förmåga att ta till oss rationella argument från människor som verkar pålästa och kunniga kan en deltagardemokrati, utformad på rätt sätt, vara en bra öppning för en mer evidensbaserad politik. Den skulle både kunna erbjuda nya, fungerande, lösningar på verkliga samhällsproblem som nuvarande ideologiskt baserad politik inte kunnat leverera på länge och samtidigt ge väljarna både det inflytande de ska ha i en demokrati och ett mer ändamålsenligt självstyre.
Dessutom skulle förstås risken att demokratin monteras ned av ett parti med en odemokratisk ideologi minska eller helt försvinna. Det i sig är en betydande tröskel för demokratin att passera. Att medborgarna får tillgång till en egen kanal för politiskt inflytande innebär alltså både att demokratin säkras och att vi får glädjen att rita ännu en stigande våg, i vår tid, på demokratiseringens kurva.
Folkstyret
Folkstyret är ett demokratiskt parti. Om Folkstyret är invalt i EU-parlamentet, riksdagen, i din kommuns eller i ditt landstings fullmäktige, så skickar Folkstyret varje fråga som det ska beslutas om vidare till ett representativt urval av invånarna. De får sätta sig in i frågan och svara på en femgradig skala vad de tycker om förslaget. Folkstyret tar reda på den statistiskt normala åsikten om förslaget och voterar så.
Den här metoden tar vara på det faktum att vi är många som kan dela på jobbet. Om ettusen slumpvis utvalda personer svarar på varje fråga och vi är tio miljoner personer som delar på jobbet behöver var och en av oss bara sätta oss in ordentligt i var tiotusende fråga. Det är ingen hög arbetsbelastning. Men den gör att vi för varje politisk fråga kommer ha ettusen pålästa ambassadörer ute i samhället mitt ibland oss. Det gör också att de politiska besluten förankras väl i samhället.
Ett alternativ för de 84,5% som inte har så stor koll på ideologier men som både vill behålla sina fri- och rättigheter och att den offentliga makten i Sverige ska utgå från folket.
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
