Föreställ dig att du är ute och kör bil och kommer till en vägkorsning. När du är nästan framme vid korsningen slår trafiksignalen om till rött. Laglydig som du är stannar du din bil.
På den korsande vägen står en annan bil och väntar. Ingen av er kör. Du tar såklart för givet att den andra bilen också har röd signal och inte heller får köra. Bägge ni bilförare vet att ni inte får köra mot rött men medan sekunderna tickar på så börjar ni fundera på om inte styrningen av trafikljusen helt enkelt är trasig eller felprogrammerad.
Lagen säger ju förstås att man inte får köra mot rött, men det vore ju också helt oacceptabelt om några tokstollar stod och hindrade alla andra trafikanter för att en simpel trafiksignal sannolikt har hakat upp sig. Till slut så kommer tålamodet tryta och någon av er kommer att köra fast signalen är röd. Det som hände var att systemet med trafikljusen fungerade så dåligt att er tilltro till systemet försvann. Legitimiteten försvann.
Samma ska gäller naturligtvis även i ett politiskt system. Om systemet inte klarar av att framställa de beslut som det är avsett att framställa inom en rimlig tid så kommer medborgarna börja se sig om efter ett annat sätt att lösa den politiska styrningen. I takt med att samhället runt om oss blir modernare blir vårt tålamod också kortare. Vi har vant oss vid att det mesta går att lösa fort och enkelt.
Det finns naturligtvis massor med exempel på frågor där det har varit svårt att inom rimlig tid komma fram till ett resultat genom politiska diskussioner, förhandlingar och kohandel. Det mest uppmärksammade i närtid är förstås regeringsfrågan efter riksdagsvalet 2018 som tog 131 dagar av förhandlingar. Den utdragna processen gjorde att det fanns debattörer som ifrågasatte om systemet var så effektivt som man har rätt att begära och som till slut började komma med olika alternativa förslag på hur den kunde skötas annorlunda i framtiden.
Det finns också i nutid kritik mot att angelägna miljöpolitiska beslut “dras i långbänk” och blir alltför segdragna när de ska hanteras av de politiska eliterna i samhället och att de beslut som ändå till slut kommer till stånd av kritikerna utmålas som mer av symbolpolitik än riktigt verkningsfulla åtgärder. Därför hörs ibland röster som förordar att demokratin ska sättas på undantag för att rädda miljön, trots att det har visat sig att demokratiskt styrda samhällen generellt sätt har mer hållbar miljöpolitik än icke demokratiska samhällen.
De här kraven på effektivitet och handlingskraft tas alltså vanligen som ett argument för ett toppstyrt partiväsende. Logiken bakom detta är att om alltför många ska vara med och fatta varje beslut så kommer det att sluta med oändliga diskussioner och därmed en hopplöst låg effektivitet och handlingskraft. Handlingskraft och effektivitet ställs emot demokrati.
Det är lätt att börja resonera i de termerna. Vi vet ju, till att börja med, att diktaturer kan vara långt mer effektiva än demokratier. Envåldshärskaren har såklart alltid de kortaste beslutsvägarna av alla. De flesta känner också till begreppet “Polsk riksdag” som betyder ett rörigt och stökigt möte helt utan andra resultat än djupare klyftor och större osämja (ungefär som ett modernt debattprogram i Sveriges Television).
Men hela detta resonemang bygger på premissen att alla politiska partier alltid ska fungera på ungefär samma sätt som de gör idag. Men så behöver det inte vara.
I själva verket kommer lösningen på demokratins alla problem visa sig finnas i att tillföra mer demokrati.
Men innan vi kommer dit så måste vi ta en liten avstickare och först förklara hur Folkstyret fungerar.
Folkstyret
Folkstyret är ett demokratiskt parti. Om Folkstyret är invalt i Riksdagen, EU-parlamentet eller i din kommuns eller i ditt landstings fullmäktige så skickar Folkstyrets invalda ombud varje fråga vidare till slumpvisa, representativa, urval av befolkningen. De får sätta sig in i den aktuella frågan och bilda sig en uppfattning om den innan de tar ställning till vad de tycker. Svarar gör de på en femgradig skala. Folkstyret tar reda på den statistiskt normala inställningen till propositionen, motionen (eller exempelvis valet av regeringschef) och voterar sedan så i den beslutande församlingen. Om förslaget strider mot grundlagen, exempelvis inskränker eller bryter emot de i grundlagen uppräknade mänskliga fri- och rättigheterna, utlöses ett “automatnej”. Folkstyret kan alltså inte medverka till att nedmontera demokratin.
Som du förstår är ju inte alls säkert att just du är en av de som blir utvalda av slumpen att svara på just din favoritfråga. Du är förvisso helt unik med din helt personliga uppsättning av miljontals åsikter i alla möjliga frågor och du har förvärvat dem genom det unika nätverk av informationskällor som just du har. Det kan vara tongivande experter, forskare eller yrkesmänniskor du valt att lita på i olika ämnen eller kunskaper du skapat på alldeles egen hand genom personliga erfarenheter. Men din åsikt om ett specifikt politiskt förslag delar du med ett antal andra personer i samhället. I ett representativt urval är den proportionella andelen som tycker lika som du i den specifika lika stor som andelen i hela befolkningen.
Folkstyrets metod tar vara på det faktum att vi är många i befolkningen som kan dela på jobbet. Om ettusen slumpvis utvalda personer svarar på varje fråga och vi är tio miljoner personer som delar på jobbet behöver var och en av oss bara sätta oss in ordentligt i var tiotusende fråga. Det är ingen hög arbetsbelastning. Men den gör att vi för varje politisk fråga kommer ha ettusen pålästa ambassadörer ute i samhället mitt ibland oss. Det gör alltså att de politiska besluten förankras väl i samhället.
En av de riktigt stora fördelarna med att rösta in ett demokratiskt parti som Folkstyret är förstås att åsiktsrepresentationen mellan de som representeras i den svenska riksdagen och de som lever i det svenska samhället genast blir mycket bättre.
Åsiktsrepresentationen har under lång tid studerats av statsvetarprofessorn Sören Holmberg. Resultatet av hans djupdykning i ämnet 2014 redovisades i boken “Svenska politiker”. Han fann då en genomsnittlig åsiktsskillnad på 18% mellan väljarna och riksdagsledamöterna i 21 sakfrågor.
För att vi ska förstå hur mycket 18% är i de här sammanhangen visade Sören Holmberg i boken ett pedagogiskt och bra räkneexempel: “För en enskild sakfråga […] skulle en åsiktsskillnad på 18 procentenheter i en tudelad fråga i princip aldrig uppkomma, sannolikheten är 1 gång på cirka 60 miljarder om vi drog 349 ledamöter och 1500 väljare helt slumpmässigt.” Vidare konstaterade han: “Om vi vill ha en hundraprocentigt åsiktsrepresentativ riksdag är det mycket bättre att lotta fram ledamöterna än att välja dem i allmänna val.”
Den fullständigt blinda slumpen skulle alltså i räkneexemplet ovan behöva hela 60 miljarder försök på sig för att leverera ett lika dåligt resultat när det gäller åsiktsrepresentativitet som ett helt vanligt riksdagsval. Vad vi skulle riskera med en totalt slumpvis vald riksdag vore att vi kanske en gång per några hundra miljoner år skulle fatta ett beslut med lika dålig demokratisk representativitet som vartenda beslut i riksdagen hade år 2014.
Folkstyret är alltså på sätt och vis gammal och beprövad sociologisk vetenskap korsad med moderna tankar om crowdsourcing.
En nypa salt.
När man gör jämförelser av det här slaget som gjorts ovan så jämför man två idealmodeller med varandra (och när man använder ordet ideal i det här sammanhanget så menar man det inte i betydelsen önskvärd utan i betydelsen renodlad). Jämförelsen i åsiktsrepresentationen görs alltså mellan, dels, en till 100% vald riksdag där de politiska partierna själva fått välja ut vilka personer som ska sitta i riksdagen och vi väljare bara får påverka med vilka proportioner de olika partierna ska representeras och dels, en till 100% slumpvis utvald riksdag.
I verkliga livet skulle ju ett demokratiskt parti som Folkstyret som representerar den statistiskt normala medborgaren i varje sakfråga bara samla så många medborgare som i huvudsak anser sig själva vara “som folk är mest”. De politiska partierna som baserar sin politik på olika ideologier eller smalare gruppintressen än allmännyttan skulle ju fortfarande hitta massor med väljare som känner att de partierna representerar dem bättre. Hur stora de här andelarna är kan man ju inte veta förrän man håller ett val där Folkstyret är känt för alla röstberättigade och där alla de är övertygade att Folkstyret kommer över 4% spärren.
Att rösta på Folkstyret kommer ändå ha två effekter för den totala åsiktsrepresentationen. Dels kommer just den andel riksdagsplatser som tillhör Folkstyret ha full åsiktsrepresentation, vilket förstås ökar den sammanlagda åsiktsrepresentationen, och dels kommer konkurrensen som Folkstyret utgör mot de politiska partierna med just den här egenskapen att tvinga även dem att bli mer demokratiska. Det kommer i sin tur också att ytterligare öka åsiktsrepresentationen.
Effektivitet och handlingskraft
Alessandro Pluchino, Andrea Rapisarda, Cesare Garofalo och två andra kollegor vid University of Catania på Sicilien publicerade sommaren 2011 en studie med titeln: Accidental Politicians: How Randomly Selected Legislators Can Improve Parliament Efficiency.
Huvudsyftet med studien var att utforska hur effektiviteten i ett modernt parlament, baserat på den vanliga valmekanismen och partisystemet, skulle kunna påverkas av införandet av ett visst antal oberoende medlemmar. Med andra ord hur effektiviteten skulle påverkas om en viss andel av den lagstiftande församlingen inte blev vald, men slumpmässigt utvald, och av denna anledning var fria från de politiska partiernas inflytande och “bojor”.
Man använde ett Cipolla-diagram (efter den italienska ekonomen Carlo M.Cipolla) som är ett enkelt diagram för att beskriva hur en given grupp eller befolkning kan karakteriseras med fokus på två funktioner i mänskligt beteende, i det här fallet de förmåner och förluster som en individ med sina handlingar orsakar för sig själv (personlig vinning, positiv eller negativ) och fördelar och förluster som samma individ orsakar för andra människor (social vinning, positiv eller negativ).
I diagrammet placerade man i studien in ledamöter i två partier (eller koalitioner av partier) inom två cirklar vars centrums placering motsvarade medlemmarnas kollektiva beteende och vars diameter representerade toleransen för avvikande inom partiet eller koalitionen. Sedan placerade man, med hjälp av slumpen, ut oberoende ledamöter och gjorde olika simuleringar. I experimentparlamentet fanns totalt 500 ledamöter.
Kortfattat kan man säga att simuleringarna visade att parlamentet skulle fungera bäst (effektivast) när vissa – men inte alla – av medlemmarna hade valts slumpmässigt. Man fann en gyllene regel, en ekvation, som visade hur många slumpvis utvalda som skulle vara optimalt vid varje valutgång. Det visade sig att om skillnaden i styrkeförhållande mellan de två blocken eller partierna var 49% mot 51% så var 20 stycken slumpvis utvalda det optimala antalet. Det här motsvarar alltså exakt vår svenska 4%-spärr.
Om maktbalansen var 60% mot 40% skulle 140 stycken slumpvis utvalda vara det optimala antalet vilket alltså skulle betyda att Folkstyret, för effektivitetens skull, optimalt då skulle ha 28% av rösterna i ett riksdagsval.
Slutsatsen som Alessandro Pluchino och hans kollegor drog 2011 var att man först borde hålla ett demokratiskt val där man tog reda på vilka inbördes proportioner de olika partierna, koalitionerna eller blocken skulle få. I ett nästa steg skulle man med deras ekvation (den gyllene regeln) räkna ut hur många platser i parlamentet som skulle besättas av slumpvis utvalda. En snygg kurva över det här finns även på sidan 14 i studien.
Kritiken mot deras upplägg var förstås att de slumpvis utvalda kanske skulle vara lika enkla offer för lobbyisters mutor som de andra i parlamentet. Dessutom skulle de rätt snart av ren egennytta dras in i befintliga partigrupper. Den andra uppenbara haken var förstås att de politiska partier som innehade den politiska makten helt enkelt inte skulle införa denna förändring. Det har de ju inte heller gjort.
Bägge de här problemen undviker man med Folkstyret. För det första så kan ju ingen som vill utsätta någon för otillbörlig påverkan veta vem slumpen en dag kommer välja ut bland en befolkning för att vara med och fatta ett visst beslut. För det andra är Folkstyret ett demokratiskt parti som medborgarna väljer in i den beslutande församlingen alldeles oavsett vad de politiska partierna tycker om saken.
Det enda de etablerade krafterna kan göra är att låtsas som om att det demokratiska partiet Folkstyret inte finns i förhoppningen att det drar så lite uppmärksamhet till det som möjligt.
Det vi medborgare kan göra är att göra precis tvärt om.
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
