Moisei Ostrogorski (1854-1921) var en rysk statsvetare, historiker, jurist och sociolog. Han föddes i en judisk familj (Moisei är en rysk variant på namnet Moses) i Grodno (som idag tillhör Vitryssland men som tidigare i olika omgångar tillhört Litauen, Polen, Ryssland och Sverige) och skulle med tiden komma att ägna mycket ansträngningar åt att kämpa för lika rättigheter för, och mot diskriminering emot, judar.
Efter 1881 (då Alexander II blivit mördad med en sprängladdning i St: Petersburg) flyttade Ostrogorski till Paris där han studerade på det då ganska nygrundade École libre des sciences politiques (som numera heter Sciences Po). Det var där som han bestämde sig för att titta närmare på de två demokratierna England och USA.
Ostrogorski var mer intresserad av hur de två demokratierna fungerade i praktiken än hur deras respektive konstitutioner var konstruerade. Därför reste han runt i flera år i England och USA, var med på politiska möten och intervjuade människor i alla nivåer i partihierarkierna. Han observerade och noterade. Resultatet skulle bli ett mastodontverk i två volymer på lite drygt 1500 sidor vars engelska översättning fick titeln Democracy And The Organization Of Political Parties. Den kom ut 1902 och länkar till bägge volymerna i sin helhet finns i slutet av det här blogginlägget. Han var också med och lade grunden för det som nuförtiden kallas för komparativa studier inom samhällsvetenskapen och även för hela 1900-talets partiforskning. Ostrogorskis namn brukar därför nämnas tillsammans med andra berömdheter som Montesquieu, Tocqueville, Michels och Weber.
Ostrogorskis upptäckter
När bara ett relativt fåtal hade rösträtt var det möjligt att upprätthålla en fungerande kommunikation mellan politikerna och deras få väljare. Man rörde sig i samma cirklar. Politikerna visste genom den här kommunikationen vad deras väljare förväntade sig och deras väljare visste vad deras valda representanter gick för. Tillsammans bildade politikerna och deras väljare politiska eliter. När fler fick rösträtt så blev väljarna för många för att den tidigare kommunikationen skulle kunna upprätthållas på samma sätt. Mellan politikerna och väljarna uppstod ett tomrum och detta tomrum fylldes snart av politiska partier vars medlemmar, till stora delar, förstås bestod av politikerna och deras tidigare väljare.
En konsekvens av utvidgad rösträtt var alltså att de politiska eliterna organiserade sig som politiska partier. De politiska partierna kunde ursäktas med att de var nödvändiga för att samla de politiska kandidaterna på ett praktiskt och begripligt sätt och för att skapa sammanhållna politiska program för alla de nya väljarna. Partierna behövdes alltså för att vara en nödvändig brygga mellan väljarna, politikerna och ytterst den politiska makten. Partierna var nödvändiga för demokratin.
Samtidigt undanhöll de politiska eliterna i sina partier en helt central uppgift från de nytillkomna väljarna: Den att välja ut kandidaterna. Den uppgiften behöll de för sig själva. Ostrogorski var med på otaliga nomineringsmöten och kunde se mycket stora bekymmer med detta. Han såg mekanismer som gjorde att kandidater som var sämre än andra steg högre i partihierarkierna, han såg hur korruption och nepotism var en integrerad del av partiernas funktionssätt och han såg hur partierna obönhörligen blev till oligarkier. Han såg hur gangsterbossar som William M. Tweed kunde börja kontrollera Tammany Hall (det demokratiska partiets partiapparat i New York som du ser i bilden som illustrerar det här inlägget) vilket innebar det styre av kriminella som regissören Martin Scorsese delvis porträtterade i filmen Gangs of New York med Leonardo DiCaprio (och Jim Broadbent som William “Boss” Tweed).
De politiska partierna blev inte bryggor mellan väljarna och den politiska makten, istället bevarade de bryggorna mellan de politiska eliterna och den politiska makten. Väljarna vände man ryggen till. Istället för att ansvara inför väljarna så hade politikerna börjat ansvara inför sina partier. De för demokratin så nödvändiga partierna hade också blivit demokratins dödgrävare. William M “Boss” Tweed satte själv fingret på problemet med sitt berömda citat: “Jag bryr mig inte om vilka som väljer, så länge som det är jag som får göra nomineringarna.”
Ostrogorskis slutsats var att man, om man verkligen ville ha demokrati, var tvungen att helt avskaffa de politiska partierna. De var alldeles för odemokratiska och skulle annars genom sin organisation och sitt funktionssätt gradvis avskaffa demokratin. Det logiska alternativet, menade Ostrogorski, måste alltså vara en demokrati utan partier. I Ostrogorskis lösning skulle istället väljarna välja politikerna och i varje sakfråga skulle sedan politikerna själva skapa en slags tillfälliga allianser för att driva olika ståndpunkter i de olika sakfrågorna. Dessa tillfälliga allianser eller förbund skulle sedan upplösas naturligt efter att deras syfte uppnåtts och det inte fanns behov av dem längre. De politiker som varit organiserade på det här sättet i en fråga skulle sedan engagera sig i en annan fråga och då skapa nya allianser med andra likasinnade politiker i denna nya fråga. Politiker som var oense i en fråga skulle upptäcka att de var ense i andra frågor och de skulle lära sig att samarbeta och ta vara på varandras bästa argument.
Ostrogorski tänkte sig alltså en slags deliberativ demokrati. Genom att ta bort de permanenta, toppstyrda och odemokratiska partierna skulle man flytta makten ifrån dem till folket där den, enligt demokratins tanke, hörde hemma utan att för den sakens skull blanda in vanligt folk direkt i samhällets styre. För Ostrogorski tyckte nämligen att varken den engelska eller nordamerikanska allmänheten vid förra sekelskiftet var tillräckligt politiskt förfinad för att själva bära det ansvaret. Ostrogorski menade att med det så skulle problemet med de politiska partierna bli löst. Politikerna skulle med ens svara inför folket och politiken skulle uppfylla sitt syfte.
Ostrogorski tyckte sig också redan vi förra sekelskiftet kunna se att den här utvecklingen redan var på väg då det fanns ett antal enfrågerörelser som sträckte sig över partigränserna: “Down with party and up with league – that is the cry of the political evolution that is beginning to take shape. The struggle between these two political methods has begun; the first is continually retreating, the second is advancing in spite of obstacles, because it is the logic of things, the mirror of life, the earnest of the future.”
Nu blev som bekant inte utvecklingen så som Ostrogorski tänkte sig den. De politiska partierna (maskinerna, som Ostrogorski kallade dem) tog istället makten över politikerna och 1900-talet blev till de politiska partiernas århundrade. Här hemma i Sverige, exempelvis, har man sedan andrakammarvalet 1911 (ett helt decennium innan vår allmänna och lika rösträtt förverkligades) bara kunnat välja mellan politiska partier i riksdagsvalen. De svenska politiska partierna tog då helt bort möjligheten för oss väljare att kunna rösta på kandidater. Numera kan vi i svenska val bara kryssa för en kandidat, som partiet redan valt ut åt oss, på en valsedel.
Ostrogorskis kritik mot partierna skulle därför också fortsätta att eka under hela 1900-talet och in i våra dagar. Tyskarna Robert Michels och Max Weber tog vid redan något årtionde efter och fortfarande idag finns ingen riktigt seriös forskning som säger emot heller med mindre än att man samtidigt förkastar demokratin som idé. Den svenska statsvetaren Jan Teorell kom exempelvis i sin doktorsavhandling Demokrati eller fåtalsvälde: om beslutsfattande i partiorganisationer från 1998 fram till, i stort sätt, samma slutsats efter att ha studerat Socialdemokraterna och Moderaterna. Politiska partier är mer av fåtalsvälden än demokratier.
Samtidigt fick Ostrogorskis lösning i slutet på 1960-talet fullt förståelig kritik för att vara naiv och orealistisk ur ett maktperspektiv. Varför skulle dessa maktfulla gå med på att ge makten ifrån sig frivilligt? Det finns ju människor som attraheras av politisk makt och de möjligheter den innebär för den egna personen, dess närstående, dess verkliga huvudmän och dess bundsförvanter. Dessutom är, att avskaffa politiska partier, i strid mot organisationsfriheten som är en viktig grundläggande mänsklig rättighet och också faktiskt ett skydd mot det majoritetsförtryck som ju Ostrogorski själv var djupt involverad i att strida emot redan under de pogromer som bröt ut sommaren 1906 i Grodnoprovinsen.
Allt sammantaget kan man alltså säga att lösningen inte finns i att försöka skapa en demokrati utan de politiska partierna, som Ostrogorski tänkte, utan att skapa en demokrati trots att vi har de politiska partierna.
Folkstyret
Så här långt kommen börjar du kanske undra vad det här har med det demokratiska partiet Folkstyret att göra. Har Folkstyret inspirerats av Moisei Ostrogorskis upptäckter vid det förra sekelskiftet? Nej så är det inte. Folkstyret är konstruerat helt från grunden för att de politiska besluten här hemma i våra svenska kommuner, landsting och i vår riksdag ska bli så legitima som möjligt.
Däremot kommer du som medborgare med Folkstyret invalt i en beslutande församling att kunna uppnå ungefär det som Ostrogorski ville uppnå med sitt avskaffande av de politiska partierna: Att politikerna i större grad blir ansvariga inför väljarna istället för partierna och att politiken uppfyller sitt syfte.
För varje fråga som det ska beslutas om skickar Folkstyret nämligen frågan vidare till ett representativt urval av de som är underställda det politiska beslutet. De får svara vad de tycker om förslaget på en femgradig skala. Folkstyrets invalda medborgarombud voterar sedan på det sätt som de flesta svarande ställt sig bakom.
Det här gör att medborgarna, i sin kollektiva kapacitet, genom Folkstyret representerar sig själva. Folkstyret, som inte alls är ett politiskt parti, men väl ett demokratiskt parti, blir den brygga mellan väljarna och den politiska makten som behövs i en demokrati. Vi väljare bestämmer själva när vi röstar vart fjärde år hur bred den här bryggan skall vara. Ju fler röster Folkstyret får desto större representation får vi medborgare i relation till de politiska eliterna och deras partier.
Varje gång ett representativt urval tillfrågas om sin inställning till ett politiskt förslag passar också Folkstyret på att fråga om den tillfrågade vill lyfta något eget förslag till den politiska dagordningen eller om den vill backa upp något förslag som någon annan tillfrågad medborgare redan har lagt. Dessa förslag sorteras i ett system i popularitetsordning och omvandlas av Folkstyrets medborgarombud till folkmotioner som lämnas in under den allmänna motionstiden. Det systemet speglar till en ganska stor del hur Moisei Ostrogorski föreställde sig att sakfrågorna skulle brytas ut från “partimaskinerna” och hanteras av tillfälliga enfrågesammanslutningar som sedan upplöses av sig själva. Eftersom det här systemet förstås behöver heta någonting är Ostrogorski såklart ett passande namn.
Läs mer om det demokratiska partiet Folkstyret i boken “Folkstyret – Demokratins Framtid” som du kan köpa här på Bokus eller Adlibris. Den finns även som e-bok på Apple Books, Amazon Kindle Shop, Google Play, Dito och Bokon samt hos många andra näthandlare.
Democracy And The Organization Of Political Parties Vol I
Democracy And The Organization Of Political Parties Vol II
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
