Hur väljarna vill

Den irländsk-brittiske statsmannen Edmund Burke sa i ett uppmärksammat tal till sina väljare i Bristol år 1774 att han avsåg att styra dem utan att ta någon större hänsyn till vad de ansåg i varje enskild fråga. Burke skulle, mer som en slags utvald aristokrat, ta plats i parlamentet och där se till nationens intresse snarare än till väljarnas. Burke betraktade valet av honom som att väljarna hade valt honom därför att han var bättre skickad att se till nationens intresse än vad de själva var, inte att han var utsedd att föra väljarna i Bristols talan. Talet är mycket berömt och ofta omnämnt i demokratisammanhang. Retoriskt är det en pärla.

En högst väsentlig och intressant detalj som däremot nästan aldrig nämns är att Edmund Burke, vid nästkommande val, inte blev omvald av sina väljare.

Icke desto mindre satte Edmund Burke den där sena höstdagen i Bristol för snart 250 år sedan faktiskt standarden för hur den representativa demokratin skulle komma att fungera i praktiken ända fram till i våra dagar. Även dagens svenska politiker och partier stödjer sig i sina representationsideal i huvudsak mot Edmund Burke. Nuförtiden är det, med något enstaka undantag, dock inte “nationens bästa” man anser sig representera utan ett politiskt parti och den politiska elit som det representerar. Men att säga rent ut till väljarna att man inte har för avsikt att representera dem och deras opinion är lika lite ett vinnande koncept i vår tid som det var den där gången Edmund Burke försökte bli omvald i slutet av 1700-talet. Så istället har vi i västvärlden idag representativa demokratier där en stor del av befolkningarna tror, vill eller i alla fall hoppas, att det är de som ska representeras. Samtidigt som vi alltså har politiker med Burkes helt motsatta syn på representation. Kanske har vi väljare blivit förledda av den väljartillvända retoriken från partierna i valrörelserna? Kanske vi i länder som Sverige fått en populär uppfattning om att det är åsikterna hos oss väljare som ska representeras genom legitimitetsprincipen i vår grundlag som säger att; “all offentlig makt i Sverige utgår från folket”, eller andra demokratiska formuleringar i regeringsformen som; “riksdagen är folkets främsta företrädare”?

En sak är säker, politiker som vill ha våra röster i allmänna val har inga större incitament att påminna oss om hur de själva ser på den här med representation.

Det finns också anledning att tro att de här olika synerna på representation potentiellt kan skapa missnöje bland väljarna. En fråga man kan ställa sig är om det bara är politikens utfall som är det väsentliga i väljarnas ögon eller om det faktiskt spelar någon roll med vilken metod besluten har fattats? Rent psykologiskt, eller till och med instinktivt, är det här förstås lätt att svara på. Det är nämligen så praktiskt att vi människor alltid är mest nöjda med den metod som vi tycker är mest rättvis, legitim, transparent och trovärdig eller gynnar oss själva. Det här betyder i sin tur att vi kommer att föredra olika metoder vid olika tillfällen.

Om vi köper en lott eller, till äventyrs, är med i exempelvis Postkodlotteriet vill vi förstås själva ha minst samma chans som alla andra som är med i lotteriet. Det betyder att den urvalsprocess som deltagarna kommer att föredra är den blinda och neutrala slumpen. I ett lotteri är nämligen den rena slumpen mest rättvis, legitim, transparent och trovärdig. Alla har exakt samma chans. Om vi av någon anledning, kanske på grund av hur TV-programmet redigerats, skulle få för oss att någon har manipulerat dragningen av Postkodlotter så att det oftare är människor på landsbygden, än i städerna, som vinner, så kommer de som bor i städer inte vilja köpa några Postkodlotter längre. Det skulle i sin tur förstås resultera i att inte heller några vinster skulle komma att delas ut i städerna. De som bor på landsbygden skulle komma att se att flest vinster delas ut på landsbygden och då uppfatta det som att de gynnas och därför välja att köpa fler Postkodlotter. Det skulle innebära att spelfältet kantrat och att vissa skulle känna sig missnöjda och utnyttjade eftersom processen inte längre framstod som rättvis, legitim, transparent och trovärdig.

När det gäller att gemensamt styra samhället så kommer vi förstås också vara mest nöjda med den metod som vi tycker är mest rättvis, legitim, transparent och trovärdig eller gynnar oss själva. Eftersom lotteri förstås inte passar sig alls för att bestämma hur hög skatten ska vara eller utifall man ska bygga höghastighetsbanor för regionaltåg eller inte, så tycker vi att demokrati är det bästa sättet. I en demokrati har nämligen alla lika mycket att säga till om när det kommer till gemensamma angelägenheter.

Men har vi verkligen lika mycket att säga till om? Nej, för vi har ju en representativ demokrati enligt Edmund Burkes ideal där det är de politiska partierna och deras representanter som har något att säga till om och de är inte så väldigt många. Det visar sig, när man räknar, att det bara rör sig om cirka 4 promille av invånarna i Sverige som faktiskt har något att säga till om mellan valen. Det är visserligen vi väljare som har valt dem, men det är ju en klen tröst. Det är ju inte som att vi upplever att vi har något annat val än att välja emellan dem. Det här innebär att en stor del av de återstående 99,6 procenten tycker att spelfältet har kantrat och att vissa av dem känner sig missnöjda och utnyttjade eftersom processen inte framstår som rättvis, legitim, transparent och trovärdig.

De politiska eliterna, partierna och deras företrädare verkar däremot vara nöjda med metoden. Så pass nöjda så att de entusiastiskt hållit sig fast vid den i snart 250 år. Inte för att de heller innerst inne kanske tycker att metoden är vidare rättvis, legitim, transparent och trovärdig. Men för att den gynnar dem själva.

Det säger sig själv att det finns väljare som retar ihjäl sig på att det är på det här sättet. Särskilt som det i värsta fall kan resultera i att beslutsfattarna till och med börjar fatta beslut som gynnar dem själva.

Stealth Democracy

2002 kom boken “Stealth Democracy – Americans’ beliefs about how government should work” av John R. Hibbing och Elizabeth Theiss-Morse ut. Bägge professorer i statsvetenskap vid University of Nebraska-Lincoln.

Den byggde på undersökningar som gjordes i USA om hur befolkningen där ville att landet skulle styras. Någon riktigt motsvarande svensk undersökning har vi tyvärr inte att jämföra med. Det närmaste vi kommer är en undersökning där man frågat om respondenterna skulle föredra valdemokrati eller deltagardemokrati och som vi kommer upptäcka är det ändå inte riktigt samma sak som det som Hibbing och Theiss-Morse undersökte i USA.

Bakgrunden till det här är förstås det vi nyss var inne på med vad det har för vikt och betydelse för människors nöjdhet med det politiska systemet hur det styrs respektive i vilken riktning det styrs. För när man ställer öppna frågor till människor om vad de generellt tycker om politik så kommer man få massor av helt olika svar och ofta handlar svaren inte ens om ideologier eller om att något är “för långt till vänster eller för långt till höger”. Minst lika ofta handlar svaren om hur själva politiken fungerar. Frågor om varför politiker bestämmer som de gör, vad lobbyisterna och intresseorganisationerna har för inflytande på besluten, med mera, dyker upp. Det här är inte riktigt i linje med hur de som studerat val och politik har resonerat för det mesta. De flesta teorier om hur väljare beter sig handlar om väljarnas och partiernas placeringar i olika åsiktsdimensioner och hur nära och lätt det är för väljare att söka upp politiska alternativ som passar deras åsikter om sådant som ekonomi, migration eller sjukvård. Man har ansett att väljare ska ha varit ganska ointresserade av sådant som politiska processer.

Till det här kommer att de flesta som inte är organiserade politiskt förstås egentligen inte vill hålla på med politik utan engagerar sig som mest i en eller två samhällsfrågor som ligger i tiden eller som av olika skäl tycker betyder något extra för dem. I dessa frågor kan de tycka olika men nästan alla väljare är helt överens i sin kritik mot politiker som fattar beslut som gynnar de själva, medvetet misstolkar regler till sin egen fördel och ibland uppfattar sig själva som levande ovanför lagen. Oavsett hur väljarna i Sverige hade valt den senaste valdagen så hade, till exempel, det politiska utfallet blivit höjd pensionsålder för oss väljare samtidigt som riksdagspolitikernas egna pensionsvillkor fortsatt skulle vara mycket bättre än våra. Det här gör som sagt väljare som vill ha beslutsprocesser som är rättvisa, legitima, transparenta och trovärdiga eller gynnar dem själva missnöjda.

Hibbing och Theiss-Morse utgick i sina undersökningar ifrån att väljarna i en demokrati i minst lika hög grad har åsikter om hur de och samhället styrs som av i vilken riktning de styrs och eftersom de är väljare i just en demokrati så antog de att väljarna tycker att de ska ha möjlighet att påverka även detta.

Policydimensioner

I en tidigare bloggpost kunde vi se, i ett fint diagram från statsvetarprofessorn Sören Holmberg på Göteborgs universitet, att de politiska partiernas representanter åsiktsmässigt samlades ute på vänster- och högerkanterna på en politisk skala. I den politiska vänster-högerdimensionen är politikerna alltså polariserade, vilket man ju kan förvänta sig, eftersom de i kampen om den politiska makten har nytta av att upprätthålla spänningen i den här konfliktdimensionen och därför drar åt olika håll. Kurvan i diagrammet ser därför ut som ett glatt leende med mungiporna högt uppe och en svacka i mitten. Väljarna däremot följde mer den så kallade normaldistributionen vilket betyder att det finns ganska få ute på kanterna, extremerna, och många i mitten där de flesta, de statistiskt normala, samlas. Kurvan liknar en sorgsen eller arg mun med mungiporna långt nere och är alltså precis motsatsen till politikernas kurva. Väljarna är alltså, till skillnad från partierna och deras representanter, statistiskt normala vilket man ju också kan förvänta sig. Ja, det är ju faktiskt till och med självklart att normalt är vanligt och extremt är ovanligt bland befolkningen i stort. Det är ju det som är själva betydelsen av orden och definitionen av vad de beskriver.

Att de här åsikterna skiljer sig så mycket mellan väljare och valda är förstås en bidragande orsak till att vi väljare inte känner oss särskilt väl representerade och att vi kan uppfatta sådant som partiledardebatter som lite enkelspåriga, käbbliga och fördummande.

Såna här åsiktsdimensioner är förstås ändå intressanta och självklart gör samhällsvetare rätt i att undersöka vad som händer i såväl vänster-höger-dimensionen som i den kulturella GAL- TAN dimensionen, men de missar alltså helt och hållet en stor del av det som väljarna verkligen är intresserade av. Hur de styrs.

Processdimensioner

I “Stealth Democracy” presenterade Hibbing och Theiss-Morse därför ett nödvändigt komplement till de dimensioner som visar politikens olika riktningar med en “processdimension”.

I den ena extrema änden av Hibbing och Theiss-Morse’s  processdimensionsskala har vi valdemokratin (eller som Hibbing och Theiss-Morse kallar det: institutionell demokrati), ett system där väljare väljer mellan politiska eliter som sedan styr över dem under en period. I andra extrema änden av skalan finns den direkta demokratin, ett system där väljarna helt och hållet själva bestämmer genom ständiga folkomröstningar.

Som man kan förvänta sig så tyckte de amerikanska väljarna att deras politiska system, trots det i våra ögon ganska stora inslaget av direkt demokrati i amerikansk politik, i huvudsak var av typen valdemokrati. Kurvan ser lite grann ut som en backhoppningsbacke med sin maxtopp längst ut i valdemokratin. När det kom till vilken process de själva egentligen önskade sig ser kurvan, som man kan förvänta sig, ut som den vanliga normalfördelningen med en topp på mitten. De allra flesta föreföll alltså vilja ha någonting mitt emellan valdemokrati och direktdemokrati.

Av det här skulle man kunna dra slutsatsen att väljarna i sina politiska val vill ha alternativ som erbjuder lösningar mitt emellan valdemokrati och direkt demokrati och att partier som kan erbjuda detta alltså, som man säger, har framtiden för sig. Vi ska strax se hur det är med det.

Men för att innan dess se hur det kan ligga till med demokratiuppfattningen bland anhängarna till några svenska partier så ska vi titta på en undersökning från 2010 års SOM-undersökningar som presenteras i kapitlet Medborgarnas demokratiuppfattningar (Esaiasson, P, Gilljam, M & Persson, M) i boken Lycksalighetens ö. Andelen deltagardemokrater bland anhängarna till partierna anges i tabellen i procent. Observera att det här alltså på intet sätt reflekterar varken någon officiell eller inofficiell uppfattning i frågan hos partierna, eller hos deras representanter. Partiernas representanter voterar i princip alla, oavsett parti, konsekvent så som de blir anvisade av sina respektive partiledningar så de får nog, åtminstone i handling, anses vara vid den extrema polen för valdemokrater.

Det verkar vid en första anblick som att det finns anledning för anhängare av deltagar- och direkt demokrati att vädra en liten nypa morgonluft. Eller är det en förhastad slutsats? Bara två av partiernas anhängare hade en övervikt av deltagardemokrater och inget av de två partierna finns representerat i riksdagen idag.

Det skulle ju också kunna vara så att en god del av väljarna som svarade upplevde att de hade att ta ställning mellan vad de uppfattade som korrupta eliter som fattar beslut som mest gynnar dem själva, och en direkt demokrati som de egentligen inte har tid eller lust med. Det kanske helt enkelt placerade sig i mitten mellan två onda ting för att hoppas slippa båda?

Det var precis det som Hibbing och Theiss-Morse hittade när de grävde vidare. Amerikanerna visade sig ha ett förvånansvärt starkt motstånd mot att “vanligt folk” skulle fatta alla beslut. Det de verkligen ville ha var empatiska, okorrumperade och kompetenta beslutsfattare som fattade beslut i deras ställe och att de själva skulle få ägna sig åt det som de själva var intresserade utav. Demokratin skulle i övrigt vara som ett smygande Stealthflygplan som inte syns på radarn men som ändå finns där när den behövs och fungerar som den ska. Deras åsikter skulle styra, men utan att de behövde engagera sig. Det här var inga vidare nyheter för de som sett fram emot ett uppsving för deltagardemokrati eller direktdemokrati. Stödet från folket fanns helt enkelt inte där. I alla fall inte i USA.

Folkstyret

Att ge väljarna det som Hibbing och Theiss-Morse kom fram till att de verkligen ville ha kan verka som en fullständigt omöjlig uppgift. Hur ska ett politiskt system kunna konstrueras så att det i högre grad än nu; styrs av empatiska, okorrumperade och kompetenta ledare på ett sätt som åsiktsmässigt stämmer överens med befolkningen i landet på alla demokratiska nivåer och dessutom gör det på ett nästan omärkligt sätt som besvärar medborgarna så lite som möjligt?

Det här, precis som allt annat, kan vi bara bena ut genom att ta det bit för bit. Första biten innebär att man behöver ha en stark kontroll av de valda ledarna. För att ta vårt svenska system på ett nationellt plan som ett exempel så kan de, Regeringen, inte bara kontrolleras av en riksdag som består utav samma uppställning av politiska partier som Regeringen och oppositionen själva består utav. De politiska partierna har visat att de fort tar över rodret över riksdagen och att dess kontrollmakt snabbt blir formell och tandlös. Alltså behöver, förutom partiernas representanter, oberoende representanter för väljarna själva finnas på plats i riksdagen som medborgarombud för att hålla koll och slå larm när det behövs. Ansvarsutkrävandet, att peta valda från sina poster, måste gå snabbt och effektivt och får inte vara lika lätt att undslippa som det är nu.

För att riktningen i politiken ska bli så lika befolkningens åsikter som möjligt behövs det minst ett parti i riksdagen som representerar väljarna. Det kanske låter konstigt men är ju ganska självklart egentligen.

Precis det här gör Folkstyret.

Om det demokratiska partiet Folkstyret blir invalt i en beslutande församling så skickar Folkstyret varje förslag som det ska voteras om vidare till ett representativt urval av de som är underställda beslutet. De får information om förslaget och en tid på sig för att tänka över det. Sedan svarar de vad de tycker om det på en femgradig skala. Folkstyret tar reda på den statiskt normala åsikten i frågan och Folkstyrets invalda medborgarombud voterar sedan i enighet med den.

Metoden drar nytta av att vi är många miljoner invånare. Om vi vid ett givet tillfälle är 8 miljoner röstberättigade i landet och ettusen slumpvis utvalda tillfrågas i varje fråga så kommer Folkstyret ändå bara “besvära” den enskilde invånaren i genomsnitt en gång var åttatusende beslut på nationell nivå. Vi kommer att i högre grad uppleva att vi får som vi vill utan att vi behöver engagera oss mer än vi vill. En “Stealth democracy”.

Om tillräckligt många väljare väljer Folkstyret så kommer de ge sig själva makt att påverka även politikers villkor och förmåner. Eftersom riksdagen även väljer vem som ska bilda Regering kan representanter för medborgarna till och med få vara med och välja den de helst vill ska styra landet, men också välja att avsätta densamma om den inte skulle visa sig vara den empatiska, okorrumperade och kompetenta ledare de vill ha.

Hur väljarna vill, som väljarna vill. Med den metod som vi tycker är mest rättvis, legitim, transparent, trovärdig och som gynnar oss själva.

Folkstyret tar en paus!

3 år ago by Micke Ströberg 5 min read No comments

Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…