Det som är gemensamt för alla demokratiska system, oavsett om de är antika, nutida eller framtida, är att de är cirkulära processer som drivs av deltagande. De består av åtminstone fem stycken steg:
- Agendasättande.
- Förslagsformulering.
- Beslut.
- Implementering.
- Utvärdering.
I det första steget uppmärksammas något i samhället som sätts på den politiska agendan. Det kan vara ett bekymmer någon upplever, en förändring i omvärlden eller en förbättringsmöjlighet av någon sort. Det här steget kännetecknas av medvetandegörande och problemformulering.
I steg nummer två formuleras idéer och förslag på hur det som tidigare satts på agendan kan lösas genom att man framgent gör på ett annat sätt. Det är alltså förslag som utmanar det befintliga som kallas “status quo”. Det kan vara en tabell som man tycker ska uppdateras på skatteverket, en ändring av en lag som skrivs in i lagboken eller ett bygge av ett infrastrukturprojekt som föreslås sättas igång.
I det tredje steget fattar man ett beslut om huruvida det nya förslaget ska gälla eller om man vill att man ska fortsätta som man gjort tidigare.
I steg nummer fyra så implementeras beslutet i samhället. De resurser som krävs avdelas och de myndigheter och byråkrater som ska verkställa åtgärden skrider till verket.
I det femte steget görs en uppföljning av åtgärden man beslutade om i det fjärde. Man utvärderar om bytet av tabellen på skatteverket, ändringen i lagboken eller byggandet av byggprojektet löste uppgiften så som det var tänkt. Om det blev rätt så ger man sig på nästa punkt på den politiska agendan och om det inte blev som man hade tänkt så skickas ärendet tillbaka till steg nummer ett igen för en ny justering.
Precis så som hållbara ekonomier kommer behöva vara cirkulära, så kommer även hållbara demokratier behöva vara cirkulära.
Alla de här fem stegen behöver användas i varje demokratiskt samhälle men, invänder någon, kan ju precis lika gärna användas av en ensam diktator i en diktatur.
Det är helt riktigt.
För att den här beslutsprocessen ska vara just demokratisk, eller i alla fall så demokratisk som möjligt, så måste den möta (eller förstås helst till och med uppfylla) fem demokratikriterier i en så hög grad som möjligt. Dessa är:
- Lika rösträtt i det avgörande beslutet.
- Obegränsad och lika möjlighet till effektivt deltagande.
- Upplyst förståelse
- Kontroll över dagordningen.
- Full inkludering av alla som är underställda de politiska besluten.
Varför är det så och varför just dessa kriterier? Det beror på att om just de här kriterierna möts så kommer besluten att uppfattas som legitima. Om kriterierna möts till fullo så kommer alla som är underställda de politiska besluten ha haft lika och obehindrade möjligheter att påverka dem. De kommer alla att ha haft exakt lika mycket att säga till om och om de själva kommit på en bättre idé så hade de haft lika och oinskränkt möjlighet att få sitt eget förslag prövat.
Det betyder att det inte finns någon orättvisa i beslutets tillkomst som man kan hänvisa till och som därför kan ursäkta att man inte följer beslutet. De som är inkluderade i demokratin (alla) känner en moralisk förpliktelse att följa det man bestämt.
Om beslutet är legitimt och moraliskt försvarbart så betyder det förstås också att staten inte behöver använda så mycket av sitt våldsmonopol för att genomdriva det.
Det här är hela basen i teorin bakom hur ett demokratiskt system ser ut. Krångligare än så här är det faktiskt inte. Ovanpå detta så kan man sedan väva massor av filosofiska lager för att på andra sätt beskriva nyttan och fördelarna med demokratin. Så har också gjorts enda sedan Aristoteles tid. Man kan också se att det redan i demokratins innersta och odelbara kärna i praktiken ställs absoluta krav på ett antal individuella friheter, som exempelvis yttrandefrihet, som behöver tilldelas alla utan åtskillnad. På toppen av allt kan också läggas epistemologiska argument för demokrati (epistemologi är läran om kunskap) som pekar mot att demokratiska processer helt enkelt leder till normativt bättre och sanna beslut. Det här är bra, för det finns de som tycker att ett expertstyre vore det allra bästa. Då är det ju skönt för dem att veta att det är alla vi som är underställda de politiska besluten är de verkliga experterna. Vi återkommer till varför det är så längre fram.
Nu gäller alltså bara att utforma vart och ett av de här fem stegen i processen på så sätt att de följer, eller möter, när tillämpligt, så många som möjligt av de fem demokratikriterierna i så hög grad som möjligt. Längs vägen så kan vi också se vilka filosofiska och epistemologiska argument vi kan lägga till, och vilka individuella friheter som kommer att behövas, för att den demokratiska processen, driven av deltagande, ska snurra på så bra som möjligt och inkludera så många som möjligt på så lika villkor som möjligt.
Till sist ska vi också se vad medborgarna själva har för önskemål när det kommer till ett demokratiskt system. För det är ju ingen större idé att sitta och klura någon längre stund på den perfekta lösningen som ingen vill ha.
1. Agendasättande.
Frågan framstår närmast som retorisk men måste ändå ställas: Vilka har bäst kännedom om hur samhället fungerar och vad i styret av vårt gemensamma som kan behöva förändras?
Svaret jag fiskar efter är ju förstås medborgarna själva. Det är ju de som lever och verkar i samhället och är tveklöst de mest framstående experterna på sina egna liv. De känner in på bara kroppen sådana vitt skilda saker som hur, bland annat, skolan och vården fungerar, hur trafikregler efterlevs och hur lagen om anställningsskydd är konstruerad. Därför är det viktigt att det finns effektiva kanaler för varje enskild medborgare att påkalla uppmärksamhet till en fråga. Vissa medborgare i samhället är också extra kunniga eller inblandade i viss verksamhet och har därför särskild kännedom om olika saker. De kan vara lärare, läkare, domare eller andra experter på olika saker och därför är det så klart viktigt att de också kan komma till tals.
När vi kommer till vilka demokratikriterier som passar in i detta steg kan vi ju konstatera att agendasättning i stort sätt är synonymt med demokratikriterie nummer 4 – Kontroll över dagordningen. Även kriterie nummer 3 – Upplyst förståelse passar in eftersom de som själva är en del av samhället ändå får sägas kunna ha kännedom och förståelse för sin egen och sina närmastes situation. Kriterie nummer 2 – Obegränsad och lika möjlighet till effektivt deltagande och nummer 5 – Full inkludering av alla som är underställda de politiska besluten är förstås självklart tillämpbara.
Hur kan då det här första steget i en demokratisk process vara beskaffat för att möta de här kriterierna på bästa sätt?
Till att börja med så behövs naturligtvis yttrandefrihet. Yttrandefrihet kommer inte av sig själv och kan inte tas för given. Inte ens i ett land som Sverige. Motsatsen till yttrandefrihet är ju censur och det finns en del som uppfattar att just deras åsikt censureras när den inte får den spridning som de själva tycker att den förtjänar och det finns också några som kommer att utsätta sig själva för självcensur.
Den som har åsikter som strider emot demokratiska grundprinciper har ju svårare att få sina åsikter spridda i etablerade nyhetskanaler eftersom de som förmedlar nyheter inte vill framstå som dåliga, oseriösa eller omodererade. Det här gör att alternativa medier växer fram för att tillgodose det behovet. Det innebär också att alternativa medier bedöms med en annan källkritisk måttstock. På den andra sidan av den politiska skalan censurerar personer ofta sig själva för att slippa näthat, förföljelser och hot mot sig och sin familj från den odemokratiska sidan.
Medborgarna har mest nytta av nyhetsmedier som levererar intressanta och relevanta nyheter med pressetiska regler intakta. Medborgarnas uppgift får därför bli att, oavsett avsändare, alltid tänka källkritiskt. Ett tips är att använda minnesregeln ÄOST. (Äkta, Oberoende, Samtida och Tendens.)
När det gäller politiken i spänningsfältet på vänster-högerskalan går Sverker Lindström, i rapporten Pengarna bakom samhällspolitiken, igenom hur mycket utomparlamentarisk kraft som, mer eller mindre öppet, satsas av de olika politiska eliterna för att påverka den politiska dagordningen. Rapporten kommer från LO och socialdemokratiska Arena idé och ger dig därför både ett bra tillfälle att få lite insyn i det utomparlamentariska påverkansarbetet och att träna upp din källkritiska blick.
Vilka är då nyckelspelarna när det kommer till agendasättandet i dagens samhälle?
Det är idag de politiska eliterna med de politiska partierna, tidningar och övriga media (man talar om massmedias dagordningsfunktion) som bestämmer vilken information som ska få större spridning i offentligheten. Eftersom slaget om dagordningen är den som formar allt annat som händer i det politiska livet är det här de stora resurserna satsas. Det är bara att se hur politikerveckan i Almedalen har vuxit år för år. Det är i de sammanhangen som tankarna på rekorddyra sjukhus planteras av de som en dag ska bygga dem. Några krav eller önskemål på rekorddyra sjukhus kommer sällan från medborgarna.
Den enskilde medborgaren har länge stått sig slätt i konkurrensen men på sociala medier kan, som under den arabiska våren eller Taiwanesiska solrosrevolutionen, upprop från engagerade medborgare samla stora grupper.
Med tryckfriheten, en skrivare (eller kopiator), kan en enskild medborgare förvisso uttrycka sig fritt men för att få en insändare eller debattartikel insatt på en debattsida så krävs det att inlägget passerar den debattredaktör som är den grindvakt som beslutar vad som ska göras offentligt eller inte.
Det här betyder att det finns mycket att göra för att stärka medborgarnas möjligheter att sätta egna förslag på den politiska agendan. Lokalt, kommunalt, regionalt och nationellt. Det är faktiskt först på EU-nivå som vi svenskar hittar en riktigt medborgartillvänd funktion för att fånga upp förslag från oss medborgare. Det kallas EU:s medborgarinitiativ. Där kan alla EU-medborgare komma med förslag och backa andra initiativ som redan är inlämnade.
Att ha den här sortens möjligheter till initiativ på samtliga territoriella nivåer i Sverige skulle skulle vara ett nödvändigt och bra komplement till den situation vi har idag. Då skulle vårt demokratiska system möta demokratikriterierna i en mycket högre grad.
2. Förslagsformulering.
Även i detta steg kan vi tänka oss att medborgarna kan ha en mer framskjuten position. Det här kallas ibland på modernt språk för “crowdsourcing”. Det är ett sätt att ta vara på den kollektiva intelligens och kognitiva mångfald som faktiskt bara finns i stora grupper av människor. Så förutom demokratikriterierna: 2 – Obegränsad och lika möjlighet till effektivt deltagande, 3 – Upplyst förståelse och 5 – Full inkludering av alla som är underställda de politiska besluten, så kan vi även lägga epistemologiska argument för demokrati.
Ett sådant argument är det om kognitiv mångfald (eller Hong – Page teoremet: Groups of diverse problem solvers can outperform groups of high-ability problem solvers av Lu Hong och Scott E. Page)
Det säger att kognitiv mångfald (cognitive diversity), har större betydelse för produktionen av smarta kollektiva beslut än vad individuell förmåga har. “Kognitiv mångfald är skillnaden i på vilket sätt olika människor kommer att närma sig ett problem eller fråga” som Hélène Landemore skriver i boken Democratic Reason – Politics, Collective intelligence and the Rule of the Many. Det betecknar mångfalden av perspektiv, tolkningar, lösningsmodeller och metoder för att förutse vilken verkan en viss lösning kan ha. Det betyder att det faktiskt alltid är bättre att ha en deliberativ övning med en grupp människor med en kognitiv mångfald än en grupp smarta människor som tänker likadant.
En chef jag en gång hade uttryckte det som: “Det är bra att du säger att du inte håller med, för om två deltagare sitter i ett möte och tycker likadant så är en där i onödan.” Statsvetarprofessorn Bo Rothstein, som vi kommer återkomma till längre fram, har på samma tema sagt: “Att bara prata med dem som tycker som en själv är generalreceptet för att bli riktigt dum i huvudet.”
Man kan heller inte på förhand veta vilka egenskaper eller erfarenheter som en grupp av människor kommer att behöva ha för att lösa ett visst problem. Att bara använda skolade experter på området kan vara ett sätt att bli kvar i just den gamla skolans hjulspår. I själva verket kan det i efterhand visa sig att det behövdes ett samtal mellan någon som visste hur hennes farföräldrar stöpte ljus, en person som vårdat narkomaner i Finland och en tredje person som aldrig varit golfcaddie för att komma på enligt vilka principer ett nytt och smartare elnät ska fungera. Eftersom det här omöjligt går att veta på förhand så är en så inkluderande deliberation som möjligt det bästa sättet att, förutom att bättre nå demokratikriterierna, även hitta nya, och bättre förslag.
Det här belyser varför slumpen är en mycket bättre urvalsmetod för en deliberativ församling än vad ett val är.
Det är idag i huvudsak de politiska eliterna med de politiska partierna som tar fram förslagen på hur samhällsproblemen ska lösas. Ofta med ideologiska eller populistiska motiv och drivkrafter. Det betyder i praktiken ganska homogena grupper av människor som drivs av ideologi, prestige, maktbegär och lojalitet mot en politisk elit. Det här ligger onödigt långt ifrån det demokratiska ideal som ju trots allt ligger inom det rimligas gräns.
Det svenska utredningsväsendet har länge haft en viktig funktion då breda, offentliga, utredningar har satts att hitta lösningar på olika samhällsproblem. På senare tid har dock offentliga utredningar generellt fått allt snävare direktiv. En offentlig utredning kan nu för tiden få i uppdrag att ta fram lösningar för en, i praktiken, redan beslutad åtgärd.
Man kan också tycka att eftersom staten är så noga med att crowdfundingen (beskattningen) fungerar så bra som möjligt så skulle det se snyggt ut om den brydde sig lika mycket om att även crowdsourcingen fungerar så bra som möjligt.
3. Beslut.
Det här steget är det som brukar tilldra sig allra mest uppmärksamhet hos de som vill utveckla demokratin. Det kan ha att göra med att det omges av lite dramatik och att beslutet är ett så tydligt avgörande ögonblick. Därför är många med direktdemokratiska idéer inriktade på just hur själva röstningen ska gå till och vilka som ska rösta.
Fast egentligen är det i det här steget som det händer allra minst.
I en demokrati använder man sig självklart av någon typ av majoritetsbeslut. Om de flesta vill hålla kvar vid status quo så gör man det, om de flesta vill ha en förändring enligt det som föreslagits så bestämmer man det. Om vi ska vända oss till demokratikriterierna igen så är det första 1 – Lika rösträtt i det avgörande beslutet i princip synonymt med detta tredje steg. Även kriterie 2 – Obegränsad och lika möjlighet till effektivt deltagande, 3 – Upplyst förståelse och 5 – Full inkludering av alla som är underställda de politiska besluten framstår som högst relevanta.
Även här finns argument som pekar på att det finns demokratiska mekanismer som framställer bättre och smartare beslut. Ett av dem är aggregeringsmiraklet och ett annat är Nicolas de Condorcets juryteorem.
Aggregeringsmiraklet.
The Miracle of Aggregation är naturligtvis inte alls något mirakel. Namnet kommer sig av att fenomenet fick sitt namn före det fick sin förklaring. I experiment hade det nämligen visat sig att om tillräckligt många får försöka uppskatta något, Floridas apelsinskörd under en säsong, eller vikten på en oxe när den blivit flådd och styckad, att gruppens genomsnittliga uppskattning hamnar spöklikt nära det korrekta svaret. Den vanligaste förklaringen till det här är att det helt enkelt är ett statistiskt fenomen som kommer sig av att en, även förhållandevis liten, grupp som ligger på eller nära det rätta svaret är tillräckligt stor för att guida hela gruppen till rätt svar så länge alla de som har fel när de över- eller underskattar det verkliga resultatet, har lika mycket fel och därför neutraliserar varandras avvikelser. Det innebär att eftersom vi inte på förhand kan välja ut vilka som kommer att visa sig ha rätt svar och bara fråga dem, så kan vi fråga tillräckligt många och ändå få rätt svar.
Condorocets juryteorem.
Så här förklarar Hélène Landemore teoremet i Democratic Reason:
Givet följande förutsättningar: (A) Människor är generellt bättre på att göra ett val mellan två alternativ genom att använda sitt intellekt än genom att singla slant, och (B) de gör sina val oberoende av varandra, så gäller följande:
Av tio stycken röstande (av vilka var och en har 51% sannolikhet att välja rätt i en ja- eller nej-fråga) så kommer en majoritet bestående av sex av dessa tio personer att ha 52% chans att ha rätt.
För en grupp om 1000 personer så har en minsta majoritet om 501 personer nästan 73% säkerhet att ha rätt.
Om gruppen blir större än så, så kommer majoritetens sannolikhet att ha rätt, att närma sig 100%.
(Det finns ytterligare en förutsättning i originalteoremet, som förstås gäller en jury, att man ska välja efter sin sanna övertygelse och inte efter vad som skulle gynna en själv, men det är ju inte relevant i demokratisammanhang där det är helt legitimt att välja efter eget väl. Den som är intresserad av matematik kan hitta mer om själva formeln här.)
Det här är alltså bara den rent matematiska delen av det. Vi kan ju också spekulera i att människorna i gruppen har mer än bara minsta möjliga sannolikhet att ha rätt och att majoriteten efter en omröstning blir större än bara minsta möjliga.
Då återstår bara frågan om människor verkligen fattar bättre beslut med sitt intellekt än de hade gjort om de singlat slant. Du kan ju göra tankeövningen själv att du, istället för alla hundratals beslut du fattar en helt vanlig dag, prövar att singla slant alla dessa gånger istället. I morgon till exempel. Det kommer garanterat bli en väldigt annorlunda dag.
Idag fattas som bekant formellt beslut i politiska frågor i riksdagen och i kommuners och regioners fullmäktigeförsamlingar. I praktiken blir de som ska rösta tillsagda av respektive partis ledning hur de ska rösta. Det innebär naturligtvis att bägge de här epistemologiska finesserna är fullständigt satta ur spel. Det är ju synd.
(I fallet med det rekorddyra sjukhuset som byggdes i Solna säger en granskning att det var en funktion som kallas beslutsblindhet som till stor del låg bakom det politiska haveriet. Baserat på utfallet kan man misstänka att beslutsblindhet faktiskt kan ge sämre resultat än vad “singla slant” hade gjort.)
Med det här har vi kunnat visa att det är bättre ifall många fler är med och fattar beslutet än bara den handfull som säger till hur de 349 tappra själarna i riksdagen ska trycka på sina knappar.
Helst ska det vara så många som 1000 personer och de ska göra sina val oberoende av varandra. Eftersom deras röster ska väga så lika som möjligt ska gruppens åsikter likna befolkningens så mycket som möjligt. De ska vara representativa för medborgarna och inkludera vitt skilda livsstilar, åsikter och erfarenheter för att kunna dra nytta av den kognitiva mångfalden, som vi tog upp tidigare. De behöver även ha relevant kunskap om det förslag som de har att ta ställning till.
Det är extra bra om de som fattar besluten även är empatiska och har en förmåga att ta hänsyn till kommande generationer av människor, och de som bor i närområdet, och som på så sätt också kommer att påverkas. Att bara låta människor vars tidsmässiga horisont aldrig ligger mer än fyra år bort fatta beslut, kan bara leda till kortsiktiga vinster för de själva och långsiktiga tragedier för resten.
Politiska beslut är därför alltför viktiga för att överlåtas åt bara politiker.
4. Implementering.
Alla vet ju förstås det här men vi tar med det ändå för att det ska bli komplett. För att verkställa det som man har bestämt så brukar man ha valt en Regering och ibland en President som ska utföra och leda själva jobbet. Man kan därunder ha en organisation med myndigheter och byråkratier. I mindre territoriella enheter så kan man ha borgmästare eller kommunstyrelseordföranden som sköter verksamheten så som man bestämt. Längst ut i byråkratin finns myndighetsutövare på gatunivå som exempelvis lärare, poliser, domare, brandmän samt handläggare på Migrationsverket, Skatteverket och så vidare ut i regionala och kommunala verksamheter. I samhället finns förstås också vi vanliga medborgare som ju också förväntas följa alla beslut som tagits i den mån de gäller oss och på så vis är vi, lite till mans, också med och implementerar.
Det har visat sig att just detta går sisådär. Vanliga medborgare är generellt laglydiga och vi är många som betalar skatten som vi ska men när det kommer till hur myndigheter styrs så är det större spridning på utfallen om man uttrycker sig försiktigt.
Faktum är att statsvetaren Bo Rothstein, som har forskat i ämnet, har kallat implementeringsforskning för ”eländesforskning och en samhällsvetenskapens patologi” och konstaterat att det är mycket ovanligt att beslut genomförs fullt ut i verkligheten. Det trots riktade åtgärder mot ämbetsmän och byråkrater som morötter, piskor och frälsande ceremonier såsom kick-offer, konferenshelger och påkostade kampanjer och jippon med tryckta ballonger.
Implementering “uppifrån och ner” fungerar ofta inte därför att budskapet förvrängs i en slags viskningslek på vägen till den enskilde handläggaren eller myndighetsutövaren. Mellanchefer i hierarkierna prioriterar också ibland annat och det är inte heller ovanligt med enskilda personer som inte kan eller helt enkelt inte vill göra så som man har bestämt.
Därför provar man förutom uppifrån och ner-styrning, även nerifrån och upp-styrning (!) och nätverksstyrning. Nätverksstyrning innebär ofta att man tillsätter nationella och regionala samordnare för uppgiften. Alliansregeringarna Reinfeldt I och Reinfeldt II tillsatte under sina mandatperioder 32 stycken nationella samordnare. Det offentliga Sverige kryllar numera av samordnare.
Eftersom det nästan aldrig blir så som man har tänkt och att all styrning, kontroll, dokumentation, administration och uppföljning gör att statsapparaten blir ineffektiv och kostnadsdrivande så har man på senare tid startat en offentlig utredning för att ta fram något man kallar för en tillitsbaserad styrning. Den stora nackdelen med tillitsbaserad styrning är att den är näst intill omöjlig att begripa för en vanlig dödlig.
Men vad är det då egentligen för besynnerlig kraft som ska få det här problematiska implementeringssteget att fungera?
It’s the Legitimiteten stupid!
Som vi sa i början så är en av de stora poängerna med en fungerande demokratisk process att den på ett effektivt sätt genererar just legitima beslut.
Det är legitimiteten som är bakgrunden till de fem kriterierna som vi hela tiden försöker möta.
Det är legitimiteten som får oss medborgare att acceptera och följa de lagar som stiftas och betala de skatter som ska betalas. Det är förstås precis samma legitimitet som ska få Regeringen och alla myndighetspersoner att göra likadant. Den moraliska förpliktelsen som får medborgarna att följa ett verkligt demokratiskt fattat beslut ska även få de i statsapparaten att följa det. I annat fall så får naturligtvis de rättsvårdande instanser som har till uppgift att se till att lagar följs helt enkelt ingripa. En myndighetschef kan inte bara göra ett “avsteg” därför att i en rättsstat är alla lika inför lagen. Ingen står över lagen. Där legitimiteten tar slut tar våldsmonopolet vid.
Den offentliga makten utövas under lagarna, som det står i Regeringsformen.
5. Utvärdering.
Det här är det sista steget i processen och knyter egentligen mest ihop den till en cirkel. I det här steget är förstås alla medborgare med precis som vid agendasättandet. Det faktiska utfallet av samhällsstyrningen kan mätas med den sensoriska kraften hos drygt tio miljoner unika människor på alla platser i vårt gemensamma samhälle. Blev det som vi tänkte?
Men framtiden då?
Framtidens demokratiska system blir förstås precis vad vi gör den till men om vi fortsätter att rösta som vi har gjort hittills så kommer vi så klart bara få ännu mer av samma. De politiska eliter som idag har makten ser förstås hellre att vi fortsätter att fördela den politiska makten emellan dem än att vi själva tar över den. Men det är faktiskt ett val som vi själva gör.
Vår unika fördel är att vi är så väldigt många. Vi är en befolkning på drygt tio miljoner människor. Samtidigt är det bara ungefär 4 promille (!) av oss som sitter inne med all den politiska makten emellan valen.
Det är som om en liten myra skulle sitta på en elefants rygg och säga till den vad den ska göra. Om elefanten bara var medveten om vilken makt den själv hade skulle den kunna skaka av sig myran hur lätt som helst.
Vart fjärde år öppnas en liten, liten springa åt oss in i systemet. Den är så liten att det enda vi kan få in är ett litet, litet kuvert med bara en valsedel i.
Men tillsammans har vi flera miljoner valsedlar, och det är vägen genom den lilla springan vi måste ta.
Vad vill väljarna?
När man frågat väljare hur de vill att demokratin ska fungera så vill de inte att den ska fungera som nu. De politiska partierna har mycket lågt förtroende hos väljarna och det finns gott om väljare som inte tycker att politikerna hanterar skattepengar på ett bra sätt och att de är såväl makthungriga som inkompetenta och korrupta.
Samtidigt vill medborgarna faktiskt inte heller bestämma allting själva. Det kan man ju också förstå.
Nu måste jag varna för att det kan bli lite dålig stämning och ledsamma miner för en del, men jag lovar att det snart kommer kännas bättre igen.
Det är nämligen så att om man på en nationell nivå fattar 1500 beslut, att man i regionen där du bor fattar 1000 beslut och att de i din kommun fattar 1000 beslut, per år, då är det i snitt ungefär 10 beslut i 10 vitt skilda frågor som du, din äkta hälft eller sambo, dina myndiga barn, deras farmor, bilmekanikern på hörnet o.s.v. ska sätta sig in i, förstå och besluta om varje dag. Många beslut kommer i skov och riksdagen har som bekant stängt i tre månader över sommaren. Vissa veckor kommer det alltså vara frågan om hundratals beslut som ska tas.
Dygnets timmar kommer inte räcka till. Med det som kallas flytande demokrati, och som marknadsförs som ett mellanting mellan direkt och representativ demokrati, kan de som är mest engagerade kanske som mest välja ut någon enstaka fråga per vecka som de är extra intresserade av och själva rösta i. Men det betyder oundvikligen att vi lämnar bort mer än 99,86% av vår politiska makt till delegater som vi tvingats välja, och vi har ingen aning om vilka beslut de använder våra röster till. Vi vet inte heller om, till vilka, eller till vilket pris våra röster säljs vidare.
Flytande demokrati innebär att du får nöjet att, när du har lust, ha en egen röstningsknapp i handen i ett val där andra superdelegater kanske har hundratusentals eller miljontals. Ingen lika rösträtt i det avgörande beslutet. Ingen obegränsad och lika möjlighet till effektivt deltagande. Ingen upplyst förståelse. Ingen legitimitet. Ingenting.
Resultatet av flytande demokrati är du varken har någon politisk makt eller någon att ställa till svars i efterhand. Kanske du inte ens har kvar några vanliga allmänna val så att du kan välja bort den flytande demokratin.
När man frågar väljarna så säger de att de vill att besluten ska fattas av empatiska, okorrumperade och kompetenta beslutsfattare som fattar de beslut som de själva skulle ha fattat i deras ställe. Demokratin ska helst vara som ett Stealthflygplan som inte syns på radarn men ändå alltid finns där. Väljarnas åsikter ska styra utan att de behöver engagera sig för mycket. Demokratin ska verka men inte synas.
Det innebär att vi måste tänka på nya och annorlunda sätt.
Så. Nu har vi gått igenom den där biten med dålig stämning. Nu vänder det!
Folkstyret.
Folkstyret är ett demokratiskt parti. Om Folkstyret blir inröstat av medborgarna i en beslutande församling, så skickar Folkstyret varje förslag vidare till 1000 stycken slumpvis utvalda personer. De får information om förslaget och svarar sedan vad de tycker om det på en femgradig skala. Folkstyret tar reda på den statiskt normala åsikten i om förslaget, den de flesta kan ställa sig bakom, och voterar sedan så i den beslutande församlingen. Varje gång en person i befolkningen får en fråga om vad den tycker om ett förslag så får den också svara på om det är något annat den vill lyfta upp på den politiska dagordningen eller om man vill backa något förslag någon annan har lagt. Dessa förslag sorteras i popularitetsordning och omvandlas av Folkstyrets invalda medborgarombud till motioner.
Folkstyret har två inbyggda automatnej som innebär att Folkstyret automatiskt röstar nej till förslag som inte godkänns av lagrådet. Det innebär att förslag som är i strid med grundlagen, är diskriminerande, begränsar våra individuella friheter eller inte är kongruent med annan lagstiftning inte kan genomföras med Folkstyrets hjälp. Folkstyret kan alltså inte användas för att rösta bort demokratin. Det andra automatnejet triggas om ett förslag eller en omröstning har manipulerats så att Folkstyret inte har möjlighet att ta fram ett legitimt underlag till omröstningen. Till exempel om tiden som ges är för kort eller om någon försöker tvinga igenom ett beslut på ett för långt avstånd från medborgaren (att subsidiaritetsprincipen inte följs).
Det här innebär sammantaget också att det demokratiska partiet Folkstyret bara behöver ha ett enda vallöfte i alla allmänna val: Att följa sina egna stadgar.
Den här lösningen drar nytta av att vi är många i befolkningen. Det betyder att varje slumpvis utvald grupp är tillräckligt stor och mångsidig för att kunna dra fördel av demokratins alla epistemologiska fördelar och att den är tillräckligt representativ för att spegla befolkningens verkliga och genomtänkta åsikt i frågan. Samtidigt, och på grund av att vi ju är många miljoner invånare i landet, så kommer var och en av oss i snitt bli uttagna ganska sällan. Folkstyret skänker hela det demokratiska systemet och dess beslut mer legitimitet, reflekterar våra åsikter i varje fråga perfekt samtidigt som det inte stör oss i våra vanliga liv. Precis den Stealth Democracy som medborgare uppgett att de vill ha.
Eftersom människor med politisk makt tenderar att hantera andras pengar lite slösaktigt kommer medborgarnas direkta inblandning i besluten att betyda färre skrytprojekt, mindre “arenafeber” och ett slut på sjukhusbyggen som hamnar högt över Burj Khalifa i Dubai på topplistan över världens dyraste byggnadsverk. Mer av skattemedel kommer istället att användas till sådant som medborgarna efterfrågar.
De av oss som vill engagera oss politiskt kan göra det hur mycket som helst i opinionsbildningen men vi har alla exakt lika mycket politisk makt i besluten.
Eftersom Folkstyret inte hittar på någon egen politik utan bara är en ren och oförvanskad kanal för medborgarnas åsikter i olika frågor direkt in i den beslutande församlingen så kan Folkstyret arrangera medborgarpaneler (citizen assemblies) av slumpvis utvalda medborgare som kan ta sig an mer komplexa politiska problem (som exempelvis en lag om offentlig upphandling), fria från prestige, ideologiska föreställningar och andra spärrar. Bara låta kraften från de bästa argumenten leda dem på vägen mot det allmännas bästa. Om det till äventyrs skulle visa sig att ett beslut som genomgått den demokratiska proceduren i alla dess fem steg inte genererar det resultat som man hade tänkt sig är det inte värre än att man ändrar beslutet genom att skicka det ännu ett varv i processen. Mycket mer flexibelt, levande och utvecklande än att som idag, då en vald beslutsfattare av prestige håller sig fast vid sitt beslut så att man istället måste vänta i fyra år tills makthavaren blir bortvald för att kunna fatta ett nytt.
De politiska partierna kan då helhjärtat representera de politiska eliterna, jord- och skogsbrukare, arbetarrörelsen, frikyrkorna, miljörörelsen och så vidare. Vi väljare får sedan vid varje val välja hur stort inflytande de politiska partierna ska ha i förhållande till oss medborgare själva.
Om tillräckligt många väljer Folkstyret så kan till och med vi väljare själva en dag få vara med och bestämma vem som ska bli vår statsminister eftersom den ju väljs av riksdagen där vi är representerade. Då kan vi välja den kandidat som vi tror kommer ha de mest politiskt relevanta egenskaperna för de närmaste fyra åren. Det behöver inte vara någon av partiledarna.
Om det här är framtidens demokratiska system kan bara framtiden själv utvisa, men att vi gemensamt behöver ta det här första steget på vägen dit är en sak som är säker.
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
