Polyarki (från gr. poly ‘många’ och arkhe ‘styre’) är ett politiskt system där flera olika grupper konkurrerar om makten och där en stor del av den vuxna befolkningen genom val väljer vilken grupp som under en period har den högsta makten.
Anledningen till att den här beskrivningen av ordet polyarki låter så bekant, är förstås att polyarki är den variant av politiska system som vi har på de flesta håll i västvärlden. Förklaringen till polyarkibegreppet i citatet ovan är hämtat från nätuppslagsverket Wikipedia. Upphovsmannen till det är statsvetarprofessorn Robert Alan Dahl som var verksam vid Yale-universitetet i USA. Dahl använde det som beteckning på den minst utvecklade, och mest basala, nivån av möjliga demokratiska styrelseskick. I toppen av samma demokratiskala finns den fullt utvecklade, ideala, demokratin.
Den låga upplösningens begränsning. Del 1.
Poly, som i ordet polyarki, betyder alltså många och i Sverige har vi idag som bekant så många som åtta stycken partier i Sveriges riksdag. I det senaste riksdagsvalet, 2018, var det faktiskt hela 79 stycken partier som ställde upp men eftersom medierna, på grund av den nyhetslogik som styr dem, mest rapporterar om de stora partierna som bedöms ha en chans att komma in i riksdagen, så känner vanliga väljare oftast till som mest ett dussin av de alternativ de har.
Det här, tillsammans med småpartispärren, betyder alltså att det i realiteten är åtta stycken partier som konkurrerar om makten i allmänna val. Åtta stycken åsiktspaket som ska attrahera väljare och representera de politiska eliterna som vill ha inflytande i samhället. Åtta stycken trattar, om man så vill, utformade och riktade så att de ska fånga in och sortera väljarnas preferenser. Genom att fördelningen av den politiska makten emellan de olika politiska eliterna bestäms av folket i valet är förhoppningen att denna basala form av demokrati ska uppstå.
Som en stor och högupplöst bild med flera miljoner pixlar, som komprimerats ner till en liten bild med bara åtta pixlar, så kommer oundvikligen väldigt mycket information att gå förlorad på vägen. Egentligen är det förstås alldeles för mycket begärt av oss medborgare att vi ska känna igen oss själva i den här bilden av våra egna åsikter när den komprimerats så hårt, och det gör vi ju inte heller.
Eftersom svensk demokrati bygger hela sin legitimitet på just sin förmåga att i landets beslutande församlingar korrekt spegla folkets åsikter (all offentlig makt i Sverige utgår från folket) innebär förstås den här låga upplösningen en stor begränsning i demokratisk legitimitet. Polyarkin har alltså en legitimitetsgräns.
Varför polyarki?
Polyarkier har uppstått på olika platser i lite olika tider men överlag handlar det om att det skett när man i ett samhälle fått en utvidgad rösträtt. I de demokratiseringsprocesserna har man helt enkelt valt att införa representativa demokratimodeller eller, som i Sverige, demokratiserat ett redan befintligt representativt system.
En viktig orsak till att demokratiutvecklingen inte kommit längre än till den här allra första basala nivån på resan mot demokrati var bildandet av politiska partier.
I slutet av 1800-talet så fanns det löst sammansatta grupper av enskilda men likasinnade riksdagsmän i riksdagen. De kunde ibland kalla sig för partier men de var inte partier på något sätt som vi moderna människor skulle ha känt igen. De hade nämligen varken några medlemmar, organisationer, partiprogram eller bedrev några valrörelser.
Utanför riksdagen bildades 1889 det Socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP. De hade samma hierarkiska organisationsmodell som sin tyska föregångare och förebild – SPD, Sozialdemokratische Partei Deutschlands som bildats under namnet Allgemeiner Deutscher Arbeiterverein, ADAV, redan 1863. (Som ett litet sidospår, och en påminnelse om att politik kan röra sig över en oändligt mycket större spelplan än den demokratiska, kan nämnas att SPD förbjöds av Nazistpartiet 1933. Dess medlemmar fördrevs i exil, fängslades eller mördades. Det tyska socialdemokratiska partiet uppstod först igen efter Adolf Hitlers död 1945).
I början av 1900-talet så hade vi i Sverige ett majoritetsvalsystem (liknande det engelska) där bara vinnaren i varje valkrets fick ta plats i parlamentet. Vi hade också en graderad rösträtt för män som var beroende av deras inkomst. Den graderade rösträtten hade länge gjort att höger- och nationalistpartierna hade garanterats makten i riksdagen, men på grund av industrialiseringen så ökade lönerna för så många att det bland de som hade rätt att rösta fanns ungefär lika många som röstade på högern, liberalerna och på socialdemokraterna.
Socialdemokraterna och liberalerna ville ändra i valsystemet. De så kallade penningstrecken ville man ta bort så att alla mäns röster skulle räknas lika. Högern förstod att om man samtidigt skulle hålla sig fast vid majoritetsvalssystemet så skulle man snart vara helt utan representation och inflytande. Så högerns ledare Arvid Lindman föreslog att man skulle övergå till ett proportionellt valsystem. På så sätt skulle högern ändå kunna fortsätta vara representerade i riksdagen och kunna få inflytande genom att i olika sakfrågor bilda tillfälliga majoriteter med andra partier.
En rösträtt mer allmän än lika
Det nya valsystemet infördes 1909 och andrakammarvalet 1911 var det första valet i Sverige då väljarna bara hade politiska partier att välja emellan. De olika representanterna som partierna skulle ha hade partierna själva redan valt ut på förhand. Representanterna representerade alltså de politiska partierna som i sin tur representerade de politiska eliterna.
I och med att de politiska eliterna bildade de politiska partierna i samband med att fler fick rösträtt så fick det alltså effekten att de politiska eliterna behöll makten över vilka som skulle representera dem. De nytillkomna väljarna efter rösträttsreformen fick bara vara med och påverka den inbördes maktbalansen emellan partierna. De undantogs alltså från en väsentlig del av den representativa demokratin, den att utse sina företrädare. Konsekvensen var att rösträtten, snopet nog, i praktiken fortfarande var graderad, fast inte baserad på inkomst utan på grad av anknytning till någon av de politiska eliterna.
Eftersom politikerna inte valdes, eller valdes bort, av väljarna utan av partierna så ansvarade politikerna också inför partierna. Inte inför väljarna. Partierna tog med sitt nomineringsmonopol makten över rikspolitiken. “Den allmänna och lika rösträtten” som vi haft sedan 1918 då även kvinnor fick rösträtt kan ur det här perspektivet än idag sägas vara mycket mer allmän än lika.
Partierna tar makten i kommunerna
I den lokala politiken spirade dock demokratin. I Sveriges drygt 2500 kommuner var hundratusentals svenska medborgare engagerade i det lokala självstyret. Det var därför inte ovanligt att man en helt vanlig dag kunde träffa på en eller flera personer i samhället där man levde som var engagerade i lokalpolitiken. Brevbäraren, läraren, järnhandlaren eller servitören på stadshotellet kunde till exempel vara en lokal politiker. Så här såg det ut mellan 1921, då den allmänna och lika rösträtten i praktiken infördes och fram till 1952, innan den första kommunreformen påbörjades.
I ungefär en fjärdedel av dessa svenska kommuner (624 stycken) hade man under den här tiden ett system som på ett unikt sätt kombinerade allmän och lika rösträtt med direkt demokrati. Olof Petersson förklarar det så här i boken Vår demokrati: “Ärenden kunde väckas både av ordföranden och av varje röstberättigad. En ny fråga fick inte avgöras förrän vid en senare stämma, efter vederbörlig beredning och kungörelse. Röstning som gällde val av personer avgjordes med slutna sedlar. Annan omröstning skedde öppet, om inte någon begärt sluten omröstning.”
Efter kommunsammanslagningarna mellan 1952 och 1974 fanns det bara knappt 300 kommuner kvar. Det var en tvingande reform uppifrån. Makten hade då centraliserats och cirka 2200 samhällen hade förlorat sitt lokala självstyre. Det lokala styre som byggt på nästan 1000 år gamla sockengränser hade brutits ner. Det var först i den här tiden, mellan 1952 och 1974, som de stora partierna med sina ideologier på allvar gjorde sitt intåg i de nybildade kommunala styrelserna och ersatte de hundratusentals lokala förtroendevalda som till dess varit de som sett till bygdens bästa. Makten togs från bygdens representanter och gavs till partiernas representanter. 1967 bestämde man också om att man skulle ha en gemensam valdag för kommun- landstings- och riksdagsval. Tanken var att väljarna skulle välja samma parti med alla tre valsedlar. Det här kallades det kommunala sambandet.
De politiska partiernas organisationsmodell och konkurrensen mellan partierna gjorde med tiden att makten flyttades från partiernas medlemmar till partiernas ledningar. De medborgare som varit engagerade i partierna drog sig därför ur. Det speglades i ett väldigt medlemstapp under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Vid millennieskiftet konstaterade demokratirådet att om medlemsminskningen skulle fortsätta i samma takt så skulle medlemsantalet vara nere på noll år 2013. Det blev inte så men det var inte heller långt ifrån. Antalet medlemmar i de politiska partierna som är så aktiva att de går på minst ett möte per år är nu nere på en enda procent av befolkningen. De av oss som är så partipolitiskt aktiva så att vi har en position i någon politisk församling är bara fyra promille.
Postdemokratin
Ett postdemokratiskt samhälle är ett samhälle som fortsätter att ha och använda alla demokratiska institutioner, men där de i allt högre grad blir till ett formellt skal. Energin och den innovativa drivkraften försvinner från den demokratiska arenan och in i de små kretsarna hos en politisk-ekonomisk elit.
Om det inte är väljarna som styr och inte heller är partiernas medlemmar som styr, då kan man ju undra vilka det är som nu för tiden styr de politiska partierna och politiken. Svaret kan vi finna i det tillstånd som kallas “postdemokratin“. Ett begrepp som den Engelska statsvetaren Colin Crouch myntade år 2000. Citatet ovan är hans definition.
Eftersom makten i partierna steg till toppen så behövde de politiska eliterna hitta nya sätt att påverka partitopparna att driva deras politik. Lösningen blev att skapa starka utomparlamentariska organisationer som kunde påverka partierna utifrån. I Sverige ser vi resultatet av det i det postdemokratiska skyltfönstret Almedalen varje sommar. Det är bland rosévin och DJ-battles som de politiska eliternas lobbyister påverkar partierna att driva frågor som är gynnsamma för deras verksamheter.
Vi ser det i de svängdörrar som finns mellan partierna och lobbyorganisationerna. Vi ser det i hur en medlem av socialdemokraternas verkställande utskott fick en lägenhet av kommunalarbetarförbundet och hur LO satsade 30 miljoner kronor i en Socialdemokratisk valrörelse i utbyte mot bättre pensionsvillkor för LO:s medlemmar. Vi ser det i hur propositionen för hur arbetsförmedlingens nedläggning och privatisering i sin helhet skrivs av Almega som organiserar bemanningsföretagen och som presenterar sig som “Sveriges största arbetsgivar- och branschorganisation för tjänsteföretag”. Vi ser det även i hur svenska kommuner och regioner går samman och öppnar lobbyistkontor i Bryssel. Att politiker själva förstått att det är mer effektivt att bedriva lobbying istället för att försöka påverka den demokratiska vägen är ju väldigt symptomatiskt.
Kommunalarbetarförbundet, som genom samverkan med socialdemokraterna fick in 7 egna riksdagsledamöter i självaste riksdagshuset efter valet 2018 var inte ens dem nöjda med det inflytande som det kunde ge och ville “se över” sin fackliga-politiska samverkan med Socialdemokraterna. Ordföranden Tobias Baudin uttalade sig så här i tidningen Kommunalarbetaren:
“Vi vill påverka alla politiker som sitter på makten, hur vi kan göra det på ett smartare sätt ska vi nu fundera på.”
Kommunalarbetarförbundet ville alltså använda medlemmarnas miljoner för att påverka fler partier än bara Socialdemokraterna. De hade uppenbarligen räknat ut att medlemmarnas pengar skulle ge större makt till medlemmarna utanför parlamentet än vad medlemmarna själva kunde få inuti parlamentet.
Utan något medlemsunderlag kvar att tala om använder de politiska partierna i postdemokratin färdigförpackade politiska förslag från de politiska eliternas lobbyister. För att ta reda på vad deras målgrupper tycker använder de opinionsundersökningar. För att försöka påverka väljarna att vilja ha den politik som de politiska eliterna har bestämt sig för så använder partierna “spinning” och “framing” i budskap framtagna av reklambyråer. De vinster i välfärden som inte väljarna vill ha stöps om till valfrihetsreformer. I postdemokratin vill inte ens högerpartierna på allvar längre sänka skatten för löntagarna för den ska ju finansiera friskolorna och alla andra valfrihetsreformer som svenskt näringsliv vill ge åt sina medlemmar.
Som konsekvenser av ett postdemokratiskt tillstånd föreställde man sig vid millennieskiftet sådant som att politiker i framtiden skulle komma att ignorera opinioner och resultaten av folkomröstningar, man skulle se ett ökande av främlingsfientliga och populistiska partier, privata intressen skulle få större inflytande över politiken och att “främmande makt” skulle kunna påverka politiken i andra länder.
Den beskrivningen kan ju också kännas lite bekant.
Den låga upplösningens begränsning. Del 2.
Enligt grundläggande demokratiteori så består demokrati, och den legitimitet som kommer med den, i grunden av kombinationen av två stycken värden. Politisk jämlikhet och individuella fri- och rättigheter.
I diagrammet ovan finns två axlar. En med politisk jämlikhet där noll innebär att en person bestämmer allt och tio betyder att precis alla har lika mycket makt. Om den politiska makten är uppdelad på ett antal politiska eliter som agerar genom åtta stycken politiska partier så är vi rimligen långt mycket närmare noll än tio på den skalan.
När det gäller fri- och rättigheter däremot så är det något som polyarkier är mycket bra på att dela ut till sina medborgare. Fri- och rättigheter kostar inte de styrande så mycket och de upplever inte att det tar någon makt ifrån dem själva.
Hur som helst så får vi ändå med diagrammets hjälp en bild av polyarkins legitimitetsgräns. Vi får också se att det finns gott om utrymme ovanför. Genom att makthavarna ibland oss är så få så kan alltså inte beslut fattas ovanför gränsen. En möjlighet är förstås att man i någon enskild fråga använder sig av en folkomröstning men efter Brexit så har makthavare förstått att folkomröstningen som verktyg i det postdemokratiska tillståndet har blivit alldeles för oberäkneligt. Det kommer oundvikligen att användas av vissa som en protest mot etablissemanget. Politikerna vill ju inte heller skicka några signaler till väljarna att de själva inte kan fatta beslut i en fråga. Det är ju den unika kompetensen de i varje valrörelse försöker övertyga oss väljare om att bara de själva besitter.
Allt det här lämnar ett par lösa trådar för oss att nysta i. Hur ska man bryta igenom polyarkins legitimitetsgräns och vilka ska representera medborgarna i vår representativa demokrati?
Folkstyret
Folkstyret är ett demokratiskt parti. Om Folkstyret blir inröstat av medborgarna i en beslutande församling, så skickar Folkstyret varje förslag vidare till 1000 stycken slumpvis utvalda personer. De får information om förslaget och svarar sedan vad de tycker om det på en femgradig skala. Folkstyret tar reda på den statiskt normala åsikten i om förslaget, den de flesta kan ställa sig bakom, och voterar sedan så i den beslutande församlingen. Varje gång en person i befolkningen får en fråga om vad den tycker om ett förslag så får den också svara på om det är något annat den vill lyfta upp på den politiska dagordningen eller om man vill backa något förslag någon annan har lagt. Dessa förslag sorteras i popularitetsordning och omvandlas av Folkstyrets invalda medborgarombud till motioner.
Folkstyret har två inbyggda automatnej som innebär att Folkstyret automatiskt röstar nej till förslag som inte godkänns av lagrådet. Det innebär att förslag som är i strid med grundlagen, är diskriminerande, begränsar våra individuella friheter eller inte är kongruent med annan lagstiftning inte kan genomföras med Folkstyrets hjälp. Folkstyret kan alltså inte användas för att rösta bort demokratin. Det andra automatnejet triggas om ett förslag eller en omröstning har manipulerats så att Folkstyret inte har möjlighet att ta fram ett legitimt underlag till omröstningen. Till exempel om tiden som ges är för kort eller om någon försöker tvinga igenom ett beslut på ett för långt avstånd från medborgaren (att subsidiaritetsprincipen inte följs).
Det här innebär sammantaget också att det demokratiska partiet Folkstyret bara behöver ha ett enda vallöfte i alla allmänna val: Att följa sina egna stadgar.
Den här lösningen drar nytta av att vi är många i befolkningen. Det betyder att varje slumpvis utvald grupp är så stor och mångsidig att den kan spegla befolkningens verkliga och genomtänkta åsikt i frågan. Samtidigt, och på grund av att vi ju är många miljoner invånare i landet, så kommer var och en av oss i snitt bli uttagna ganska sällan. Folkstyret skänker hela det demokratiska systemet och dess beslut mer legitimitet, reflekterar våra åsikter i varje fråga perfekt samtidigt som det inte stör oss i våra vanliga liv.
De av oss som vill engagera oss politiskt kan göra det hur mycket som helst i opinionsbildningen men vi har, genom våra egna representanter, alla exakt lika mycket politisk makt i besluten.
Eftersom Folkstyret inte hittar på någon egen politik utan bara är en ren och oförvanskad kanal för medborgarnas åsikter i olika frågor direkt in i den beslutande församlingen så kan Folkstyret arrangera medborgarpaneler av slumpvis utvalda medborgare som kan ta sig an mer komplexa politiska problem, fria från prestige, ideologiska föreställningar och andra spärrar. Bara låta kraften från de bästa argumenten leda dem på vägen mot det allmännas bästa. Om det till äventyrs skulle visa sig att ett beslut som genomgått den demokratiska proceduren i alla dess fem steg inte genererar det resultat som man hade tänkt sig är det inte värre än att man ändrar beslutet genom att skicka det ännu ett varv i processen. Mycket mer flexibelt, levande och utvecklande än att som idag, då en vald beslutsfattare av prestige håller sig fast vid sitt beslut så att man istället måste vänta i fyra år tills makthavaren blir bortvald för att kunna fatta ett nytt.
De politiska partierna kan då helhjärtat representera de politiska eliterna, jord- och skogsbrukare, arbetarrörelsen, frikyrkorna, miljörörelsen och så vidare. Vi väljare får sedan vid varje val välja hur stort inflytande de politiska partierna ska ha i förhållande till oss medborgare själva.
Med Folkstyrets hjälp kan vi medborgare representera oss själva och bryta igenom polyarkins legitimitetsgräns och närma oss den ideala demokratin utan att ge avkall på några av våra fri- eller rättigheter. Vi kan låta våra egna preferenser speglas i varje beslut som fattas och till vår fria opinionsbildning få en politisk självbild lika klar som i en spegel.
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
