Ibland kan man hitta demokratiska tankeströmningar i antika myter, i predikningar och i religiösa texter. I vetenskapen hittar vi kanske också den allra starkaste tron. En tro så stark att den troende kallar den för vetenskap.
Men vet vi att vi vet, eller tror vi oss veta?
Frågor man själv kan ställa sig är: Måste jag veta? Får jag tro?
Visst är det väl också så att om vi inte tror på demokratin så kommer inte heller den att fungera?
…och finns de dem som anser att Folkets röst, är Guds röst?
Eftersom både demokrati och religion innehåller tydliga anspråk på legitimitet och politisk makt så finns det en del intressanta konfliktlinjer här emellan att utforska.
Vissa, extremare, tolkningar av Guds ord är inte alls förenliga med demokratiska värderingar och det är ofta de som ådrar störst intresse i tider som våra, när det finns de som vill polarisera, och driva opinion, längs kulturella linjer.
Abu Musab al-Zarqawi, som var ledare för al-Qaida i Irak, sa exempelvis i en intervju 2005:
”Demokrati grundas på uppfattningen att makten kommer från folket, också den lagstiftande makten, vilket innebär att det är människan som är lagstiftare, inte Allah. Detta är i sig en hädelse, eftersom det strider mot Tawhid (tron på en odelbar gud).”⑴
Så här skriver, å andra sidan, den muslimska tänkaren Muhammad Asad i ”The Principles of State and Government in Islam” (i kontrast till Abu Musab al-Zarqawi’s ord ovan):
”[…] de flesta av dem kommer slutligen att enas om ett beslut som med all sannolikhet är rätt. Det är av denna anledning som Profeten kraftigt, och vid många tillfällen, anmodade muslimerna: ”Följ den största gruppen”och, ”Det är din plikt att stå vid det enade samhället och majoriteten [al-Ꜥȃmmah].” Faktum är att människors uppfinningsrikedom inte har utvecklat någon bättre metod för gemensamma beslut än majoritetsprincipen. Det finns ingen tvekan om att en majoritet kan fela; men så kan också en minoritet.”⑵
De vet alltså bägge vilka värden som demokrati bygger på och de har läst samma Koran, men har olika anspråk på politisk makt, och olika idéer om vad denna makt ska användas till för syften. Abu Musab al-Zarqawis syfte var att använda islam för att koncentrera makten till sig själv och Muhammad Asads var att sprida ut makten till fler. På så sätt används Gud, Allah eller andra karaktärer av aktörer som proxy för att föra ut sina egna idéer om maktanspråk och legitimitet.
Just det första exemplet är väl det vi sammanknippar mest med religion som politiskt verktyg. Att användas för att koncentrera makt hos en kung, en påve eller liknande. Men det finns alltså exempel på hur det kan vara tvärt om.
Hur har man tidigare använt myter och religion för att stödja demokratiska idéer?
Ett av de allra tidigaste exemplen finns i Platons dialog om Protagoras⑶. I ett samtal med Athenaren Sokrates får Protagoras, en sofist från Megara, den retoriska frågan om varför alla i staden är med och rådgör och beslutar i politiska frågor. Varför inte överlämna det till de som förefaller mest framstående i statskonsten? Man låter ju inte alla bygga skepp, exempelvis. För att inte skeppen ska sjunka överlåter man det till utbildade skeppsbyggare.
Protagoras svarar med en gammal grekisk skapelsemyt som en del menar innehåller världens första demokratiska teori. Enligt myten skapade titanen Epimetheus (och hans bror Prometheus) alla levande djur. I uppdraget låg att alla djurarter skulle bli jämnstarka i förmågor så att inte någon av dem skulle utrotas. Förmågorna som portionerades ut var sådana som olika snabbhet, vassa tänder, klor, hårda skal, styrka, vingar, förmåga att klättra och så vidare. När Epimetheus, som i myten var en slarver, hade delat ut alla dessa förmågor upptäckte han att han hade människan kvar. För att rädda människan rycker brodern Prometheus till undsättning. Han stjäl elden från Hefaistos och visdomen från Athena och ger dem till människorna. Men det visar sig att det inte räcker. Därför kommer i berättelsen gudarnas konung Zeus till människans undsättning. Han ger Prometheus i uppdrag att ge människorna förmågan att känna vördnad och rättvisa samt band av vänskap och förlikning. Det vill säga det man på den här tiden ansåg vara de medborgerliga dygderna. Zeus var mycket noga med att just dessa förmågor skulle distribueras precis lika över alla människor till skillnad från andra förmågor som exempelvis handlaget att måla tavlor, snickra möbler eller talang för att spela flöjt.
Tanken med de medborgerliga dygderna var förstås att människorna tillsammans skulle bilda livskraftiga samhällen och på så sätt överleva. Protagoras poäng med att återberätta myten för Sokrates är förstås just den att Zeus fördelat de medborgerliga dygderna jämlikt över alla människor. Alla har vid varje tillfälle en egen bit av det kompletta pusslet. Någon hade kanske redan då myten skapades insikten att politisk vishet i större grad är en gruppegenskap till skillnad mot skeppsbyggande eller flöjtspelande som är individuella egenskaper.
Det ligger därför nära till hands att tro att en av anledningarna till att Athenarna under 185 år lyckades upprätthålla en demokrati skulle kunna vara att de var övertygade om att folkets politiska förmåga var en gåva från guden Zeus, att den var jämlikt distribuerad med en lika stor bit hos alla, och därför var det enda sättet att, för allas bästa, ta hela den tillgängliga politiska visheten i bruk, att alla i gruppen fick vara lika delaktiga.
I så fall var den här skapelsemyten en möjliggörare för demokrati. Den stämmer också rätt bra med en spridd uppfattning om att Gud har en osynlig, allseende, god och skapande kraft som finns i alla oss människor.
I 1500-talets Florens levde en annan tänkare som inte brukar förknippas särskilt starkt med vare sig demokrati eller religion, Niccolò Machiavelli⑷. Anledningen till det är väl hans mest kända verk, Fursten (Il Principe) från 1513. Den skrevs och tillägnades Florens härskare Lorenzo II de’ Medici. Släkten de’ Medici var för övrigt en överväldigande maktfaktor vid den här tiden. Lorenzo II’s farbror Giovanni blev exempelvis påve, Leo X.
Machiavelli hade en skeptisk inställning till religion för att han ansåg att den gjorde människor passiva och fick dem att frivilligt överlämna politik i händerna på grymma och onda män utan kamp. Det Machiavelli tyckte religion kunde vara användbart till var att i samhället upprätthålla och inpränta moral och sociala regler. En duglig furste, menade han, kunde inte själv vara religiös men skulle gärna sträva efter att göra sitt folk så religiöst som möjligt. Allt det här är sett ur det strikta maktperspektiv som Machiavelli presenterade världen ifrån i sin berömda skrift till Lorenzo II.
Men Niccolò Machiavelli skrev inte bara böcker till envåldshärskare. Både hans register och publik var bredare än så. I Diskurser (Discorsi sopra la Prima Deca di Tito Livio) från 1517 tar han sig an den Romerska republiken och då är tongången annorlunda. I förordet förklarar han sig “motiverad av önskan att arbeta för mänsklighetens gemensamma fördel”⑸.
I kapitel 58, som heter ”Mängden är klokare och mer stabil än en Furste”, skriver han:
”När det gäller försiktighet och stabilitet anser jag att folket är mer försiktiga, mer stabila och har bättre omdöme än en Furste. Inte utan orsak kan folkets röst liknas vid Guds; för vi kan se en allmän opinion visa fantastiska resultat i dess prognoser, på så sätt att det verkar kunna förutse det dåliga och det bra som ska komma, med hjälp av en dold dygd.”
Här får man ju medge att Machiavelli egentligen inte direkt hänvisar till religion för att stödja några demokratiska idéer. Men han liknar ändå folkets röst vid Guds röst. Machiavelli ansåg (i alla fall om man ska tro den engelskspråkiga Wikipediasidan som handlar om honom) att religioner var något som människan skapat. I ett sådant resonemang ligger närmast att människan skulle ha skapat Gud till sin avbild istället för tvärt om. Så om vi betraktar människan som skapare och formare av sin egen omgivning och framtid så kan vi förstå Machiavellis ord om den allmänna opinionen som att den är självuppfyllande. Dess kraft är så stark så att i det långa loppet så kommer det att bli så som den allmänna opinionen vill. Den dolda dygd som Machiavelli skriver om kan vara samma jämt distribuerade politiska vishet som tidigare återfanns i den gamla grekiska skapelsemyten. Kanske en föraning om det som det skulle ta ytterligare 268 år att leda i bevis.
Det var nämligen först då, 1785, som matematikern Nicolas de Condorcet publicerade sin ”Uppsats om tillämpning av analys till sannolikheten för beslut som fattats av ett flertal röster”⑹. I den återfanns Condorcet’s juryteorem med vilket man kunde bevisa att ”om varje medlem i en grupp röstande är mer benägna att fatta ett korrekt beslut än inte, så ökar sannolikheten för att gruppens majoritetsbeslut är det rätta beslutet när antalet medlemmar i gruppen ökar”.
Det Condorcet gjorde var att han helt enkelt strök tron ur ekvationen och ersatte den med vetenskap. En matematisk formel som bygger på något som kallas Bayes teorem (efter den brittiska matematikern Thomas Bayes).
Bayes teorem var för övrigt även det som John Piña Craven använde under sökarbetet efter den amerikanska ubåten Scorpion som försvann i maj 1968 ⑺. Den amerikanska flottan visste inte varför Scorpion försvann eller precis när. Det enda man visste var att man hade ett sökområde som var cirka tre mil i diameter och tusentals meter djupt. Det var alltså inte läge att börja dyka på måfå. Istället fick ett stort antal människor med olika bakgrund svara på hur sannolika de tyckte olika alternativa scenarier var. De fick också slå vad om var, när och hur ubåten sjönk och så vidare. Självklart var det ingen av dem som gissade rätt eller var ens i närheten, men tillsammans kom de, helt ovetande om varandras gissningar, fram till en punkt på havsbotten bara 200 meter ifrån den plats där vraket låg. Sedan dess har samma metod använts för att hitta flera andra försvunna fartyg, flygplan och bomber och det är inbyggt i de programvaror som används av exempelvis kustbevakningar och vid både civila och militära sök- och räddningsoperationer.
Vår, och vår planets, osäkra framtid
En fråga som har varit extra aktuell på senaste tiden gäller den som väckts av miljö- och klimatrörelsen. Den handlar ju i grunden om en konflikt mellan dels ett konsumtions- och tillväxtsamhälle som drivs på av ett ekonomiskt tankesätt och dels ett annat tankesätt som lägger vikten vid hållbarhet, klimat och att vi tar ansvar för kommande generationer av människor. Det här är en fråga som borde få allt större betydelse ju mer påverkan vi människor har på vår planet och våra förväntningar på livet här. Så hur stor är vår påverkan?
Så här skriver Världsnaturfonden i sin rapport ”WWFs Living Planet Report 2018”⑻:
”Idag utgör vilda djur som elefanter, giraffer, tigrar och andra arter bara cirka fyra procent av alla däggdjurs biomassa räknat i vikt. Människan står för 36 procent och vår boskap för hela 60 procent.
Det visar en stor studie över världens arters biomassa i den vetenskapliga tidskriften PNAS 19 juni 2018. En liknande utveckling sker i fåglarnas värld. 70 procent av fåglar är höns och kycklingar som föds upp av människor. Enbart 30 procent är vilda fåglar. Människan har utan tvekan tagit plats som den mest dominerande arten och vi har därför även ansvar för att inte förstöra vår planet.”
De vilda djuren har nog gjort det de har kunnat med sina förmågor som snabbhet, vassa tänder, klor, hårda skal, styrka, vingar och sin förmåga att klättra. Men nog hade väl vi människor kunnat lyckas utvinna mer av vår kollektiva visdom, vördnad och rättvisa, samt våra band av vänskap och förlikning än vad vi gjort under de senaste par hundra åren?
På ett generellt plan vet vi att ju mer demokratiskt ett land är, desto mer hållbara politiska beslut genererar det. Vi vet också att profit och kortsiktiga vinstintressen är mekanismer som driver på beteenden som smutsar ner och förgiftar. Att bara åtta män är innehavare av hälften av världens samlade tillgångar ⑼ (januari 2017) är rimligtvis också ett bekymmer som håller stora delar av världen i fattigdom.
För att framkalla bilden av denna skiljelinje, och finna paralleller till den i gamla texter, kan vi för en stund hålla fast vid tanken att vi människor i grupp antingen producerar bättre beslut i kraft av vår mångfald, eller för att vi har fått en lika politisk visdom tilldelat av en gud, eller därför att vi själva skapat guden och att folkets röst alltså kan jämställas med Guds röst. Att vi människor kollektivt skapar vår egen värld och vår egen framtid.
Som motpol till detta kan vi också föreställa oss en alternativ och materiell gud som vi skapat, kanske förledda av fåfänga, girighet och egennytta, och som vi vänder oss till i helt andra tempel. Som exempelvis Mall of Scandinavia eller Aktiebörsen. Tempel för dyrkan av den ändlösa konsumtionen och tillväxten.
Enligt Matteus 5:24 stod för två tusen år sedan en man på ett berg bredvid den Galileiska sjön och höll en predikan för sina lärjungar. Han sa:
”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”
Där har vi kanske en ganska bra bild av samma konflikt som vi står inför idag när vi försöker hålla liv i en oändlig tillväxt med ändliga resurser på den här planeten som är vårt enda hem i universum. Kanske också en tänkbar förklaring till varför en sextonårig flicka som sätter fingret på exakt samma smärtpunkt två tusen år senare kan bli mottagen av hela världen som en frälsare.
Kanske är det så att vi människor även fortsättningsvis kommer att behöva försöka ”tjäna både Gud och Mammon” som vi har försökt sedan sent 1700-tal då vi trädde in i Antropocen. Men vi behöver kanske på demokratisk väg utforma nya globala lagar och regler som kontrollerar konsumtions- och tillväxtekonomin på ett sätt som inte är självförstörande. Vi behöver kanske på demokratisk väg också utforma system som utjämnar jordens resurser på ett mer jämlikt sätt.
Alldeles oavsett vad vi bestämmer oss för så har vi vårt öde i våra egna händer.
¹ Demokratins motståndare – Olof Petersson, 2015, MSB
² The Principles of State and Government in Islam – Muhammad Asad, 1980, Islamic Book Trust
³ https://sv.wikipedia.org/wiki/Protagoras_(dialog)
⁴ https://en.wikipedia.org/wiki/Niccol%C3%B2_Machiavelli
⁵ https://en.wikipedia.org/wiki/Discourses_on_Livy
⁶ https://en.wikipedia.org/wiki/Condorcet%27s_jury_theorem
⁷ Massans vishet – James Surowiecki, 2007, Santérus förlag
⁸ WWFs Living Planet Report 2018 https://www.wwf.se/rapport/living-planet-report/
⁹ Giants, The Global Power Elite – Peter Phillips, 2018, Seven Stories Press
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
