Ett nytt ord har, lite på prov, smugit sig in i namnet. Deliberalerna. Meningen är att det ska förtydliga vad Folkstyret är för ett parti. Men vad menas med det?
Deliberativ demokrati är förvisso en annan sorts demokrati än den vi är vana vid från våra moderna folkvalda parlament. Men det är långt ifrån en ny sorts demokrati. Det moderna, och mer handgripliga, experimenterandet med deliberativ demokrati började faktiskt för redan trettio år sedan. Det byggde då direkt på idéer som nu har hunnit bli femtio år gamla. Men om man ska vara helt uppriktig, och det ska man ju, så är den deliberativa demokratin mycket äldre än så, och som så ofta annars i demokratisammanhang så visar det sig förstås att redan Athenarna hade sitt antika finger med i spelet. De hade nämligen sitt egna recept bestående av just en kombination av direkt och deliberativ demokrati.
Det visar sig också att föregångarna till många av de parlament som vi har i västvärlden idag en gång var deliberativa i sitt funktionssätt. De engelska parlamentet beskrevs i slutet på 1700-talet som deliberativt och USA’s grundlagsfäder ansåg vid samma tid att deliberation var en fundamental del av det politiska styre som de konstruerade. Vårt svenska parlament har i olika tider också varit deliberativt i olika grad innan vi fick vår allmänna rösträtt. En slags deliberativ icke-demokrati alltså. I vår moderna svenska riksdags utskott skulle det kunna finnas spår av deliberativa inslag, men i dessa utskott finns tyvärr bara representanter för de politiska partierna och varken någon transparens eller insyn. Så varför då denna moderna uppståndelse kring denna gamla demokratimodell?
De demokratiskt valda parlament, som många länder i världen nu har haft mer än hundra års erfarenhet av, är alla lite olika men de bygger numera i de flesta fall på en princip som kallas pluralism. Pluralistiska system är bra eftersom i sådana så kan flera olika intressegrupper i ett samhälle representeras. I en pluralistisk demokrati så har de olika intressegrupperna möjligheten att genom dialog jämka sig samman och överkomma en del av sina skillnader. Det gör så att samhället kan fungera utan att det bryter ut inbördeskrig eller annat till följd av fraktionering och extremism. För att pluralism och majoritetsstyre ska kunna fungera tillsammans så behöver grupper och individer ha vissa fri- och rättigheter. Äganderätten är ett exempel på en sådan rättighet. Åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet är andra. Idag kallar vi de här styrelseskicken, som kombinerar fri-och rättigheter med majoritetsstyre, för liberala demokratier.
När pluralismen i de nyvalda demokratiska parlamenten en gång ersatte olika sorters envälden (exempelvis absoluta monarkier, som i Sverige) så fick de här ländernas politiska styren delvis nya innebörder och nya syften. Ett syfte gick ifrån att samla all politisk makt hos en enväldig ledare för “nationens bästa”, till att dela upp makten på de olika organiserade samhällsgrupperna. Det innebar att stora samhällsgrupper kunde få makt att genomföra politiska reformer samtidigt som den tidigare styrande samhällsklassen fortsatt kunde skydda sina intressen. Detta gjorde 1900-talet till de stora politiska massrörelsernas tid. En del politiska massrörelser som grep makten var förvisso inte demokratiska, och de politiska system som de verkade i hade inte tillräckligt starka demokratiska institutioner. Det innebar att 1900-talet också blev de stora världskrigens tid. Fraktionering och extremism kunde inte hållas i schack, och fri- och rättigheter togs bort av starka ledare som under en tid återinförde envälden.
1933 gav Herbert Tingsten ut boken Demokratins seger och kris. Tingsten kunde då se hur demokratin hade slagit igenom i ett stort antal länder i världen men nu var på återgång. Det han såg var en del av slutet på den första demokratiseringsvågen som startat redan 1826 i USA med att vita män där fick rösträtt. Den första motvågen skulle komma att nå sin allra lägsta punkt 1942 då det bara fanns tolv demokratier i världen. Tre år efteråt, i samband med slutet på det andra världskriget och i början på den andra demokratiseringsvågen, så skapades FN (Förenta Nationerna) som i sin generalförsamling kom att samla representanter för makthavarna i världens suveräna stater. Syftet var, då som nu, att hantera internationella frågor om fred och säkerhet. Den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington presenterade i början på 1990-talet en kurva över demokratiernas framväxt i sin bok “Den tredje vågen”. Just då, efter murens fall och kommunismens stora kollaps, pekade kurvan i princip rakt uppåt. Men det skulle den inte komma att göra för alltid. Kurvan, som numera uppdateras löpande av organisationen Freedom House, visar idag hur antalet demokratier i världen ökat över tid men också hur antalet demokratier minskat.
…som nu
Just nu befinner vi oss i en sådan nedåtgående våg då demokratin sedan ett par decennier pressas tillbaka. Om Herbert Tingsten levt idag skulle han nickat igenkännande. Anledningarna till tillbakagången är fortfarande starka ledare som tar makten. Idag kallas de oftast populister (om de anser att de själva är uttolkare av “folkets sanna vilja” eller en “tyst majoritet”), nativister (om de vill främja infödda invånares intressen gentemot invandrades, och begränsa ytterligare invandring) eller illiberala demokrater (om de vill ha ett majoritetsstyre med begränsade fri- och rättigheter). Men för det mesta är de förstås en blandning av alla de här tre idealtyperna och kallas allmänt för auktoriära populister.
Kampen mellan pluralism och envälde är alltså, efter mer än hundra år, långt ifrån över. Att konsolidera (befästa) demokratin har visat sig vara ett långt tyngre jobb än vi trodde i mitten på 1990-talet. Inte nog med att kampen pågår än idag, den demokratiska sidan är för tillfället alltså på tillbakagång och kommer förstås att vara så en tid framöver tills det förmodligen vänder igen. Förmodligen? Ja, för när The Economist analyserade de bakomliggande faktorerna i sitt världsomfattande demokratiindex för 2018 så kunde de faktiskt se en kategori där det fanns en ökning ibland, alla de i övrigt fallande, mätetalen. Det gällde en tillväxt i politiskt deltagande. Man såg en tydlig ökning i den andel av befolkningen som var villig att delta i lagliga demonstrationer runt om i världen. Av alla 60 indikatorer i indexet så var det kvinnors politiska deltagande som hade förbättrats mer än någon annan enskild indikator.
Vad som kommer att få utvecklingen att vända nästa gång vet vi inte säkert. Det vi lärt oss av historien är att de här händelserna hittills alla varit oförutsedda och kommit överrumplande. Det har varit starka internationella utvecklingar som inte har kunnat hanteras på nationell nivå. Det kanske krävs en tung och överraskande stöt mot politiska system för att maktbalansen i dem ska rubbas? Detta innebär förmodligen att vi, trots att vi använder oss av noggranna demokratiindex, som likt hyperkänsliga “demokratiseismografer” känner av minsta politiska rörelse, helt enkelt får lära oss att leva med ovissheten om när det inträffar nästa gång. Vad många ändå hoppas och tror är att när det vänder och den fjärde demokratiska vågen kommer, så kommer demokratin åter att tränga tillbaka in i de länder där den under den senaste motvågen dragit sig tillbaka. I länder där demokratin idag inte ännu finns så gror förhoppningen att den kommer att sippra över kanten och kanske till och med få en och annan damm att brista. I redan demokratiska länder så finns bland dess medborgare förhoppningen att demokratin också kommer att växa på djupet så att den etableras än bättre och blir mer motståndskraftig mot kommande motvågor. Det här är en anledningarna till det ökade intresset för den deliberativa demokratin.
Deliberativ demokrati jämfört med pluralistisk demokrati
I demokratiska styrelsesätt så delar man nästan alltid upp makten i styrning (governance) och lagstiftning (legislation). Styrningen sköts vanligtvis genom en president eller en regering och lagstiftning och kontroll av styrningen är uppgifter som tillhör ansvaret hos ett parlament. På så sätt delas makten av två lika starka krafter som balanserar varandra. Om vi ska ta vår svenska grundlag som ett bra exempel så ska ju Regeringen styra riket under lagarna samtidigt som riksdagen ska stifta lagarna och representera det svenska folket. I det följande så kommer vi att diskutera den lagstiftande och kontrollerande delen.
För pluralisterna, som ser demokrati som ett sätt att jämka politisk makt mellan olika starka särintressen, samhällsklasser o.s.v, så är demokratisk legitimitet en funktion som uppstår i rättvisa beslutsmetoder som exempelvis majoritetsbeslut och lika rösträtt. Men deliberativa demokrater nöjer sig inte med det. De har inställningen att demokratiska institutioner kan utformas så att de politiska frågorna kan avgöras genom att man analyserar och tar ställning till de olika svarens förtjänster. De ser processen med kunskapsinhämtning, debatter och argumentation som en sanningssökande process på samma sätt som man gör inom vetenskapen. Inte som en maktsökande process som man gör inom politiken.
Deliberativa demokrater menar alltså att även kvaliteten på besluten ger besluten legitimitet. Det här liknar hur människor använder sig av samtal och deliberation utanför politikens värld. Om flera bilmekaniker diskuterar hur de bäst ska kunna montera isär en motor så är det oftast för att tillsammans komma fram till den lösning som de tror på mest. Inte så ofta för att någon av dem själv ska få sin förutbestämda vilja igenom, om hur den ska plockas isär. Självklart finns det undantag i form av maktspel och hierarkier i grupper av bilmekaniker också, men det är så här de flesta vanliga medborgare kommer i kontakt med deliberation, och känner igen den, i sin vardag.
Även om också de som förordar deliberativ demokrati ser inkludering, politisk jämställdhet och principen med majoritetsbeslut som centrala så finns alltså en principiell förskjutning emot att ge starkare argument ett större inflytande. Jämfört med den pluralistiska modellen, där förmågan att vara taktisk, sluta pakter och förhandla, kan ge en minoritetsåsikt stöd av en majoritet i ett parlament så kan “den ej förtryckande kraften i det bättre argumentet” (“the unforced force of the better argument”, som det formulerats av Jürgen Habermas) i en deliberativ process ge en minoritet hörsamhet för sina argument hos en majoriteten om de är bättre, starkare och vädjar till logik och rättvisa.
Deliberativ demokrati förskjuter också innebörden och syftet med demokratin ytterligare ett steg. Syftet går ifrån att dela upp den politiska makten emellan de olika organiserade samhällsgrupperna till att dela ut den politiska makten till de individer i samhället som ska styra sig själva. Denna möjlighet för människor att styra sig själva i gemenskap med andra är eftersträvansvärd därför att den är central och gemensam för varje demokratisk teori. Dessutom skulle en sådan förskjutning innebära att den, där den fått fäste, konsoliderat demokratin. En autoritär ledare som har stöd av en odemokratisk minoritet kan inte få politisk makt genom att sluta en pakt eller förhandla med andra aktörer som strävar efter makt i ett deliberativt parlament, som den kan göra i ett pluralistiskt parlament. Den hävstångsfunktionen finns helt enkelt inte där. Det betyder att den deliberativa demokratin inte kan röstas bort, eller backas tillbaka till envälde, av en auktoritär ledare vid en nästkommande demokratisk motvåg. Inte med mindre än att enväldet tar den politiska makten med våld.
För att en deliberativ demokrati ska kunna förverkligas på ett bra och hållbart sätt i ett parlament så behöver representanterna utses på ett annat sätt än med val. Val är ju en metod för att välja ut individer som särskiljer sig ifrån allmänheten på något sätt och den deliberativa demokratin bygger på att människorna i gruppen är så lika de som de ska representera som möjligt. Minns att befolkningen ska låtas styra sig själva i gemenskap med andra. Urvalsmetoden man då använder istället är sortition, eller i dagligt tal – lottning. Man gör det vetenskapen kallar ett sannolikhetsurval, eller i dagligt tal – ett representativt urval. Om slumpen får välja tillräckligt många medlemmar i ett parlament så kommer dessa nämligen att utgöra en befolkning i miniatyr. Precis som ett tillräckligt antal provrör med vatten från en sjö är representativt för allt vatten i sjön. När de slumpvis utsedda medlemmarna i det deliberativa parlamentet är klara med sin frågeställning så går de tillbaka till sina ordinarie liv och när ett nytt deliberativt parlament behövs för nästa frågeställning så dras dess nya medlemmar ur befolkningen på samma sätt. Genom denna ständiga rotation så blir arbetsbelastningen inte så stor på varje medborgare, kunskapen om demokratins funktionssätt sprids effektivt i samhället och medborgarnas tillit till sina medmänniskor och till systemet byggs upp. Dessutom så förhindras bildandet av politiska grupperingar (partier) som på ett otillbörligt sätt kan börja ackumulera politiska makt (vilket skulle göra det möjligt att åter backa tillbaka systemet till ett envälde).
Det är lätt att se att det finns motstridiga intressen mellan de som idag har politisk makt och de som vill reformera demokratin på det här sättet. Speciellt i pluralistiska demokratier där starka särintressen kanske satsat stora värden i att skaffa sig politiskt inflytande i ett parlament under mer än hundra år. Men så är det inte överallt i världen. En vanlig anledning till att medborgarförsamlingar har kunnat användas för att fatta politiska beslut i vår omvärld har varit just att politikerna där har känt att de inte har kunnat ta i vissa frågor. De har inte velat bära det politiska ansvaret för en del av de beslut som måste fattas. Den irländska medborgarförsamlingen har till exempel därför fått fatta beslut om heta potatisar som rör aborträtt, frågor kring irlands åldrande befolkning, könsdiskriminering och klimatförändringar.
Filter och spegel
När man diskuterar ämnet demokratisk representation så kan det underlätta att tänka på de två representationsprinciperna filter och spegel. Ett fritt och rättvist val är till exempel ett filter igenom vilket bara de som utmärker sig kan passera. De som väljs som representanter i en sådan urvalsmekanism är representanter på samma sätt som advokater skulle utgöra representanter för ett antal målsägande eller tilltalade i en juridisk process. De väljer advokater som de hoppas ska kunna representera deras intressen bättre än de själva kan. Det här är förstås en modell som passar pluralismen. Förutsatt att valet är fritt och rättvist så blir den totala sammansättningen av representanter också till en spegelbild (eller snarare till och med en “förstoringsspegel” eftersom den består av representanter med mycket starkare förmågor än de som de ska avspegla).
I verkligheten är dock demokratiska val sällan helt och hållet fria och rättvisa. Till exempel så kan det vara så att väljarna bara har att välja mellan politiska partier vars medlemmar partierna själva har valt ut på förhand, och det parti som en enskild väljare till slut väljer kanske i själva verket känns som det minst dåliga alternativet. Det kan också vara så att partierna, i sann pluralistisk anda, i första hand representerar samhällets starka intressegrupper och först i andra eller tredje hand representerar sina väljare. Lägger man så till en spärregel för små partier (som gör att många väljare upplever att deras röst är bortkastad om de inte röstar på ett redan etablerat parti, istället för ett mindre som mer representerar deras åsikter) så blir detta att likna vid ett mycket ineffektivt filter och en mycket skev och krokig spegel. Det här känner många väljare också igen sig i och det är rimligtvis också en del av det låga förtroende för demokratiska institutioner som finns idag.
Med lottens försorg kan man däremot skapa en väldigt representativ, i meningen plan och fin, spegelbild av befolkningen. Den spegelbilden har dock en annan brist i det att den avbildar en helt rå opinion. Det är det här som den deliberativa processen kommer in i form av ett förädlande och renande filter. Inför ett svårt beslut så behöver beslutsfattare kanske samråda med tillgängliga experter och forskare, men de resulterande åtgärderna får självklart inte dikteras av experterna. Beslutsfattare, som en representativ medborgarförsamling, behöver vara generalister med djupa och breda kunskaper om samhället. Experter har vanligtvis stor kunskap, men inom ett alldeles för smalt fält. Det är ju precis det som gör dem till experter. Den irländske poeten och publicisten George William Russel uttryckte det för drygt hundra år sedan som “Specialists should be on tap, not on top”. Genom att bjuda in, lyssna på och fråga ut; ämnesexperter, intressenter, representanter för samhällseliter, forskare och andra auktoriteter och sedan debattera frågan (deliberera) så kan minatyrbefolkningen komma fram till ett både genomtänkt och representativt svar. Samma svar som hela befolkningen hade kommit fram till om alla i hela befolkningen hade fått vara med och deliberera.
Mångfald övertrumfar förmåga
2004 publicerade Lu Hong och Scott E. Page sin uppsats “Groups of diverse problem solvers can outperform groups of high-ability problem solvers”. I den fanns det som nu är känt som Hong – Page teoremet. Det bevisar att kognitiv mångfald (cognitive diversity), har större betydelse för produktionen av smarta kollektiva beslut än vad individuell förmåga har. Kognitiv mångfald är skillnaden i på vilket sätt olika människor kommer att närma sig ett problem eller fråga. Det betecknar mångfalden av perspektiv, tolkningar, lösningsmodeller och metoder för att förutse vilken verkan en viss lösning kan ha. Det betyder att det faktiskt alltid är bättre att ha en deliberativ övning med en grupp människor med en kognitiv mångfald än en grupp smarta människor som tänker likadant.
Man kan heller inte på förhand veta vilka egenskaper eller erfarenheter som en grupp av människor kommer att behöva ha för att finna den bästa lösningen på ett visst problem. Att bara använda skolade experter på området är ett effektivt sätt att stanna kvar i den gamla skolans hjulspår. I själva verket kan det i efterhand visa sig att det behövdes ett samtal mellan någon som i sin barndom bevittnat hur hennes farföräldrar stöpte ljus, en person som vårdat unga narkomaner i norra Finland och en tredje person som aldrig lyckats tapetsera en vägg med mönsterpassning för att komma på enligt vilka principer ett nytt och smartare elnät ska fungera. Detta är omöjligt att veta på förhand.
Antal övertrumfar förmåga
Varje dag fattar du själv hundratals, eller till och med tusentals, små och stora beslut som har stora och små konsekvenser för dig själv och människorna runt omkring dig. Alla andra människor i hela världen gör precis likadant. När du fattar alla de här besluten så använder du dina erfarenheter och dina kunskaper om dig själv och din omvärld. Om det är ett stort beslut (köpa hus) så funderar du länge, och om det är ett litet beslut (korsa gatan eller inte) så går det nästan av sig själv (efter att du har sett dig för). Det är lätt att förstå att den som istället skulle singla slant om ifall den ska köpa ett hus eller inte, snart kommer att upptäcka att den inte bor som de egentligen skulle vilja. Det är lätt att förstå att de som skulle singla slant om ifall de skulle korsa gatan eller inte nog skulle sätta en alldeles för hög tilltro till att de andra som trafikerar vägen har en utmärkt reaktionsförmåga och jättebra bromsar. Att använda vårt intellekt istället för att singla slant är ett sätt för oss att skydda oss, och i princip i varje betydelsefull situation som uppstår i våra liv så är intellektet det bättre alternativet.
År 1785 så publicerade matematikern Nicolas de Condorcet sin ”Uppsats om tillämpning av analys till sannolikheten för beslut som fattats av ett flertal röster”. I den återfanns Condorcet’s juryteorem med vilket han kunde bevisa att ”om varje medlem i en grupp röstande är mer benägna att fatta ett korrekt beslut än inte, så ökar sannolikheten för att gruppens majoritetsbeslut är det rätta beslutet när antalet medlemmar i gruppen ökar”.
Den matematiska formeln är lite väl mastig för att ge sig på här men man kan också uttrycka det så här: Förutsatt att människor generellt bara är lite bättre på att göra ett val mellan två alternativ genom att använda sitt intellekt än genom att singla slant, och att de gör sina val oberoende av varandra, så gäller följande:
- Av tio stycken röstande (av vilka var och en har så lite som 51% sannolikhet att välja rätt i en ja- eller nej-fråga) så kommer en minsta möjliga majoritet bestående av sex av dessa tio personer att ha 52% chans att ha rätt.
- För en grupp om 1000 personer så har även en minsta möjliga majoritet om 501 personer cirka 73% säkerhet att ha rätt.
- Om gruppen blir större än så, så kommer majoritetens sannolikhet att ha rätt att närma sig 100%.
Varför inte bara införa deliberativ demokrati?
Om deliberativ demokrati är så bra på alla sätt, varför tar vi inte bara och inför det överallt och på momangen? Ja, så lätt är det förstås inte. Det finns nämligen en hel del som talar emot. Den allra viktigaste faktorn har vi redan tagit upp, nämligen att de som idag har skaffat sig politisk makt förstås gärna vill ha den kvar. I en pluralistisk demokrati så är makten utdelad till många starka intressenter och det gör att en sådan reform är mycket svår, för att inte säga omöjlig, att genomföra. Av lätt insedda skäl vet vi inte heller så mycket om den stora och oförutsedda internationella händelse som en dag kan få fart på nästa demokratiseringsvåg och kanske rubba den här maktbalansen.
Förutom detta så finns det också ett par ganska bra argument som de där som helst vill behålla den politiska makten brukar ta upp när frågan kommer på tal. Här kommer dom.
Demofobin
Människor som lever sina dagliga liv i sina samhällen kan på goda grunder förmodas vara de verkliga experterna på sina egna levnadsförhållanden. Det här gäller förstås i alla kulturer vart vi än befinner oss i världen. De människor vi har förmånen att träffa personligen visar sig också nästan alltid vara generösa, trevliga och godhjärtade när vi väl lärt känna dem. Dessutom är de läraktiga och har en så bra förmåga att skilja på rätt och fel så att de får fatta egna beslut om bostadsköp i miljonklassen och, med ytterligare utbildning, tillåts köra tung lastbil med farlig last bland andra trafikanter i nästan hundra kilometer i timmen, eller får förtroendet att ge andras barn (det käraste vi har) både omsorg och utbildning på dagarna. Så att lämna över lite politisk makt till dem om hur samhället omkring dem ska utformas låter väl som en bra idé?
Nja. Så tycker inte alla. Den generella bild av våra medmänniskor som sprids i massmedia är ofta mycket negativ. På grund av medielogiken så är det nästan bara ett relativt litet fåtal som utmärker sig på ett riktigt dåligt sätt som får den mesta uppmärksamheten. Dessutom kan de vara fantastiska människor på alla andra sätt än på just det specifika område där de klantat sig. Trumpanhängare och andra framhålls ofta som tokstollar och exempel på varför vi inte ska lyssna på “vanligt folk”. Men egentligen så är de ju faktiskt framstående och “lyckade” exempel på partianhängarskap och på hur den allmänna opinionen kan påverkas i polariserade elektorala partidemokratier. Man kan faktiskt på sätt och vis säga att de är pluralismens (olycks-)barn.
Vi kan betrakta dem som resultaten av att politiska partier och samhällseliter i yttrandefrihetens namn får bedriva påverkan och propaganda i full frihet. Den som marknadsför tandkräm eller begagnade bilar har ändå ett regelverk att hålla sig till så att den inte förleder, lurar eller ljuger för konsumenterna, men politiska partier kan tänja hur mycket som helst på det vi känner som sanningar. Åsikten är fri. Det gäller även de åsikter som går helt på tvären med vad vi vet. I politikens värld får det vi i dagligt tal samlar under paraplybegreppet lögner namn som spinning, framing och alternativa fakta. Den polarisering, det misstroende och de snuttifierade förklaringar på komplexa problem som grasserar ibland ett samhälles medborgare är en smitta som spridit sig till dem ifrån maktkampen emellan de politiska partierna och de politiska eliterna.
Även om ett malignt politiskt styre skulle skifta till ett benignt, vi kan fortsätta att tänka på USA som ett exempel, så blir ett samhälle aldrig bättre än sina medlemmar. Oavsett hur upplysta deras styrande är. Alla skillnader kommer orsaka slitningar och missnöje emellan ett styrande och ett underställt samhällsskikt eller att en del människor ser det politiska styret som illegitimt. Upplysningen behöver spridas till alla och det kan bara göras genom att de inkluderas. Även här är deliberativa övningar som återkommande återplanterar massor av upplysta ambassadörer i varje samhällsfråga ut i samhället en väg framåt. Om vi kan ta oss förbi den demofobi som präglar mångas människosyn, så kan vi tro på att våra jämställda medmänniskor också kan fatta bra beslut.
Ansvarsutkrävande
Elektorala demokratier (valdemokratier) kan försvaras med att de i sina teoretiska idealtillstånd innehåller ett viss mått av ansvarsutkrävande. Det innebär att väljare i nästkommande val kan rösta på ett annat parti än det som har skött sig dåligt. Det här är en elegant lösning men tyvärr så fungerar den bara i teorin. Eftersom ansvarsutkrävandet skapar så starka incitament för makthavare att undfly ansvaret så har det under årens lopp utarbetats alltför många metoder för att slippa undan det. Ett sätt är att man helt enkelt skyller på varandra. Det finns en lång rad av maktskiften bakåt som det går att hänvisa till. Ett annat är att en politiker utses som syndabock och tillfälligt får dra sig undan till en mer undanskymd plats under en period medan partiet går skadefritt ur incidenten. Ytterligare ett sätt är att helt enkelt neka tills stormen bedarrat och media vänder sin bevakning åt något annat håll.
En vanlig anledning till att politiker kommer undan ansvar är också att ansvarsfördelningen ofta är så otydlig så att väljarna helt enkelt inte vet vem som är ansvarig. Om en väljare tycker att den vill utkräva ansvar för att ambulanserna inte kommer i tid när man behöver sjukhustransport eller att inga rulltrappor fungerar i den nybyggda pendeltågsstationen så vet den inte om det är social- eller infrastrukturministern, regionfullmäktiges ordförande, någon av regionens alla upphandlare, ett anlitat konsultföretag, en anlitad lägsta anbudsgivare eller en enskild individs fel.
Det finns egentligen två situationer då representanter för politiska partier själva berömmer sig för att de ska ha tagit ansvar. Den ena är när de gjort en blocköverskridande överenskommelse som innebär att den beslutade politiken kan genomföras utan att väljarna har någon möjlighet att rösta bort den. Den andra är när någon avgår från sitt politiska uppdrag efter att ha blivit avslöjad med att begå ett eller flera grövre fel. Det innebär att någon annan behöver reda upp misstaget och att väljarna själva blir stående med notan.
Trots denna, närmast formella, möjlighet till ansvarsutkrävande, och att det till slut ändå är väljarna som får ta smällen av undermåliga beslut (och alltså själva får ta ansvar i en politisk mening) så används den ändå som ett argument för elektorala demokratier och mot deliberativa demokratier.
Eftersom ansvarsutkrävande ändå är en så utmärkande funktion i en teoretiskt idealmodell av just ett elektoralt system så finns förstås ingen direkt jämförbar funktion i ett deliberativt system. Däremot finns där andra funktioner som uppfyller samma ändamål. När det kommer till ansvarsutkrävande så är ju ändå målet med det att antingen straffa den eller de som på något sätt misskött sig eller fattat ett för allmänheten skadligt beslut, att förhindra korruption, eller att uppmuntra till ett gott beteende. Alla dessa mål kan förhållandevis enkelt uppnås med en uppsättning lagar mot korruption och tjänstefel samt transparens. Dessutom finns alltid den korrigerande funktionen där. Om ett beslut fattat av en medborgarförsamling inte blir bra, eller att yttre förutsättningarna ändras, så rättas det ju mer eller mindre automatiskt till senare av en annan efterföljande medborgarförsamling då felet upptäckts.
Rösta fram en deliberativ reform
Det enda sättet att få till stånd en mer deliberativ demokrati är att göra det med tvingande politisk kraft. I renodlade elektorala demokratier så betyder det i klartext att man röstar.
Det här är syftet med Folkstyret – Deliberalerna. Genom att vi medborgare röstar på ett nytt demokratiskt parti istället för något gammalt politiskt parti så kan vi öka den deliberativa delen i vår riksdag på bekostnad av den pluralistiska. Det kommer att förskjuta en del av den politiska representationen från de starka organiserade intressegrupperna till befolkningen.
- Varje gång Regeringen skickar ett lagförslag på remiss så sammankallar Folkstyret en församling bestående av ett representativt urval av befolkningen. De får deliberera online eller i fysiska möten. De svarar på remissen och regeringen har därefter skyldighet att ta hänsyn till, och redovisa, vad representanterna för befolkningen tycker om lagförslaget.
- Varje gång riksdagen ska fatta ett beslut så skickar Folkstyret ut samma fråga till ett representativt urval av befolkningen. De får bilda sig en uppfattning i frågan och svara vad de tycker på en femgradig skala. Till sin hjälp har de, bland annat, Folkstyrets (det representativa urvalet av befolkningen) tidigare remissvar, varandra och den offentliga samhällsdebatten. Folkstyret tar reda på den statistiskt normala inställningen till förslaget och alla Folkstyrets inröstade ledamöter voterar så i riksdagen.
- Folkstyret sammankallar en församling bestående av ett representativt urval av befolkningen som får i uppgift att formulera och sätta frågor på den politiska agendan. Folkstyrets inröstade riksdagsledamöter omvandlar dessa till folkmotioner som lämnas in till riksdagen.
- Folkstyrets representanter i riksdagens utskott kan arbeta för transparens och insyn (i de fall de inte är direkt förhindrade av lag) och i utskottsarbetet redogöra för den allmänna opinionen i samhället.
På det här sättet har representativa representanter för befolkningen möjlighet att skapa och påverka politiska förslag, skatter och lagar innan de läggs och får sedan vara med och besluta om huruvida de ska genomföras eller ej.
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
